Hej vänner,
Så tacksamt att hör att så många faktiskt saknar min blogg💗
Jag hoppas att få nån boost och få igång bloggen på daglig basis snart. Jag köpte aöen familjekalender idag, och när jag satt där och skrev upp alla viktiga datun (födelsedagar och prsdagar osv) så läste jag också att i år, nu i slutet på januari faktiskt så har jag bloggat i 13 (!) år.
Det ÄR mycket.
Jag har massor av inlägg som jag planerat att skriva, det är bara det att tiden, den vill inte räcka till. När barnen är vakna finns ingen chans att jag hinner sitta i lugn och ro och skriva av mig. Men jag vill försöka ta tid. Kanske vid mina kvällsbad 🙂
Jag lovade att skriva om ”the terrible two’s”
2-års trotsen eller ”utvecklingsfas” som det egentligen heter.
Melanie.
Phuuuf! Vi har vart i en tuff fas med henne sen förra sommaren.
Hon kan få utbrott när som helst- vart som helst. Man vet aldrig vad som kan trigga igång henne och det känns jättejobbigt. Höromdagen blev hon så arg och började gnällgråta. Anledningen? – För att hon kom på att Bebo (Isabelle) åt den sista kexbiten- igår!
Jag försökte fråga varför hon är ledsen, varför hon gråter och då trappar hon upp snäppet bättre och börjar skrika.
Det är så galet frustrerande. Man försöker sätta sig på huk och prata med henne, fråga vad som är fel men det går liksom inte att nå henne när hon sätter igång. Hon hör inte, svarar inte, bara som att man satt på ett band med skräckmusik på repeat och hög volym.
Det är lätt att sjunka i samma nivå och gapa tillbaka, men det gör allt bara värre. Syskonen blir galna på henne. Och stackars grannar som säkert undrar vad jag gör med henne så som hon skriker.
Eller när jag precis fått Benjamin och Natte att sova, så börjar hon. Och jag försöker be henne vara tyst, du väcker dom och hon skiter i.
Eller när man är ute, så kan hon få för sig att inte gå en enda meter till. Bara sådär. Ingen varning först att hon är trött eller annat. Hon bara kommer på att hon ska kolla vad jag ska göra om hon bara ska strejka. Så hon stannar. Bara sådär. Ber jag henne komma så sätter hon sig.
Kommer ni ihåg mitt uttryck ”the walk of shame?” Been there, done that.
Det går ut på att visa vem som ”bestämmer.” Typ. Haha. Om vi går och hon stannar helt plötsligt och jag fortsätter framåt några meter. Vem ger sig? Ofta jag. Haha. Verkligen jättemysigt när man bara vill hem eller om man har bråttom.
Jag vet inte hur måga gånger jag burit ut henne från affären för att hon börjat låta som ett brandlarm. Hon höjer volymen om jag pratar med henne.
Vet ni vad det värsta är just då? Folk som stirrar eller mumlar något negativt om antalet barn jag har med mig. Som typ ”hon kan inte ens få tyst på sina barn, sen har hon sådär många”
Helst vill jag bara säga något dumt tillbaka men jag väljer att vara tyst. Dom kan bara skita på sig, antagligen har dom inga barn eller så har dom glömt hur det var.
Det är tillräckligt jobbigt att dom skriker, värre blir det när folk omkring försöker klaga på mitt föräldraskap eller skylla på antal barn jag har, det hör inte ens hit.
Jag blir glad (jag vet, taskigt) när jag hör andras barn få utbrott i affären eller ute nånstans. Är det för att jag tycker att hon är en dålig mamma? Absolut inte. Men för att inte känna mig så ensam i det. Att jag faktiskt inte är dålig för att jag inte kan få tyst på barnet. Jag brukar ge mamman ett vänligt igenkännande leende, att ”you got this mama, du är inte ensam”. Testa det ni nångång som stör er på att någons barn gråter/skriker i affären.
Grejen med denna 2-årsfas är att man aldrig vet eller ser det komma. Det kan vara precis vad som helst. Något av syskonen tittar på henne på fel sätt, sätter sig för nära eller för långt bort eller ens råkat andas åt hennes håll. Hon vill inte ha skorna nör hon går ut, inte ha på sig dom fula byxorna för nu hatar hon dom (?) Vem som trycker först på hissknappen, vem som hinner först till toan eller vem som tar leksaken alla plötsligt vill ha först. Vad vi ska äta eller göra. Att hon inte vill sova, Om man säger något fel… Allt kan vara en anledning och vissa dagar går man på helspänn. Låter lite som mina tweens, hahhaha 😀
Skämt åsido. Jag vet att man knte ska jämföra barn men jag minns inte att det var såhär med mina andra barn? Eller så har man bara glömt- precis som med förlossningar. 😉
Men nu till en mycket positiv sak. Vet ni vad jag har märkt funkar mer och mer bra hos oss när hon får sina utbrott?
⁃ Fråga om hon vill ha en kram! ❤️
Oftast slutar hon ganska snabbt efter det och hoppar in i famnen och ger en en lång kram. Och blir som förbytt. Bara sådär.
Jag vet att det är mycket som händer i hennes lilla kropp. Tvåårstrotsen är precis som andra trotsåldrar en naturlig del av barnets utveckling till självständig individ, men cheeez hur frustrerande det kan vara.
Det gäller att välja sina strider och vara konsekvent.
Melanie min Melanie❤️ Huuur jag önskar att du kom över denna utveckligsfas (helst igår) medans jag har några hår kvar😅
Mamma älskar dig mer än allt, hur galen du än är lite då och då. 🥰❤️
Har ni upplevt 2-årstrots?
Får lite tröst av att läsa det här då jag är förstagångsförälder och min son nu klivit in i den här fasen med stormsteg. Att du som har 11 barn ändå möter det och också tycker det är tufft är liksom lite tröst på nått sätt ❤️
Ja verkligen det är den tuffaste perioden någonsin med småbarn🙈! Man vill bara att den ska vara över! Jag hade det med mitt första barn och då var jag ensamstående med honom och full vårdnad. Jag höll på att bli tokig och jag bröt ihop nästan varje kväll för jag tyckte det var så jobbigt att hela dagarna så kunde man inte nå honom och han gjorde bara tvärtemot hela tiden, gapa, skrek, ville inte klä på sig ytterkläder till förskolan, kastade ner sina gosedjur från balkongen, slog och sparkade på mig när vi bytte blöja mm. Han var HEMSK! Men den perioden gick tillslut över🙏!
När han fyllde 3år så var han så mycket lugnare och inga utbrott på den nivån längre. Min goa kille. Håll ut det blir bättre tillslut❤️. Kämpa och andas🙏. Kram
Det är verkligen inte lätt med barnens trots. Och så alla dessa människor som tror sig veta bättre. Högst irriterande. När mina barn var små och trotsade som mest så brukade jag alltid tänka att barnen trotsar den som de känner sig tryggast med. Trygga barn vågar leva ut sina känsloregister. Det hjälpte mig när jag ville slita mitt hår. 🙂
Hej Satu! Har du funderat på att använda tygblöjor? Jag har startat mitt eget tygblöjemärke och skickar dig gärna blöjor om du vill prova =)
Jag ger aldrig nedlåtande blickar åt föräldrar med ”trotsande” barn av den anledningen. Förstår inte hur man kan göra det! Tycker förvånansvärt ofta det är andra föräldrar som gör det eller äldre människor som man kan anta har haft små barn en gång i tiden. Ett leenden eller en förstående blick kan göra mycket i den situationen. Har själv ett barn med npf som får dessa utbrott fastän hen är 6 år. Dessa blickar svider oerhört och är inte hjälpsamt för barnet som pga sina diagnoser har svårigheter med andras uppmärksamhet. Så jag önskar att människor kunde vara vänligare inställda mot varandra och tänka ett extra varv att det också kan finnas diagnoser bakom ett ”oönskat” beteende som dessa barn inte kan styra över: Det syns ju inte på dessa barn utåt att de har dessa svårigheter. Likaså som en tvååring inte heller rår för sina utbrott. <3
Åh min lilla celine fyller 3 i februari samma månad som Melanie…. Och please hon är en brandlarm hela dagarna… Lillebrors saker är fel om han leker med… Hon ska inte äta hon ska ha allt…
När vi var i Tyskland en gång och min två-åring betedde sig så, så blev vi utförda ur affären. Blev förbannad och sa att så skulle man aldrig göra i Sverige!
Jaa! Igenkänning! Några av mina barn har varit både känsliga och viljestarka, och då har den här åldern varit oerhört jobbig periodvis. Andra igen har glidit förbi den obemärkt. Två av mina nio har haft jobbigt i sexårsåldern, och en av dem är min yngsta som just nu har humöret på svaj. Det kan vara riktigt jobbigt mellan varven. En sexåring är mera medveten om vilka knappar de ska trycka på för att få sin vilja igenom. Hon känns riktigt elak ibland, men är innerst inne riktigt känslig och har ett stort behov av kramar när hon är på humör för det. Ibland känns det som att gå på en spindeltråd när man försöker undvika utbrott. Nackdelen med att en sexåring får utbrott är att de är svårare att hantera. Man kan inte alltid lyfta upp dem och gå ut. Det känns mera pinsamt då de är så stora också. Fördelen är istället att man kan förhandla med dem mellan utbrotten och sedan påminna dem när utbrottet börjar. . Just nu kör jag med kryss för bra morgnar innan vi ska iväg till förskoleklassen. Snart vankas en belöning.
På eftermiddagarna får utbrotten komma mera fritt, då vi inte har nån tid att passa.
Hos oss har det funkat så att de som trotsat mest som små har glidit lugnt genom tonåren. Hoppas det blir så för Melanie också!
Och även om man ibland kan börja tvivla på sig själv som förälder, så får man påminna sig om att det här är barnets utvecklingsfas. Man kommer inte lindrigare undan bara för att man har många syskon. Det skulle vara trevligt om omgivningen skulle tänka på det också.
Åh jag känner med dig. Vet precis hur det känns! Både med utbrott bara sådär för ingenting och när folk börjar stirra dömande när jag är ute själv med mina fyra och någon får ett utbrott. Ibland önskar jag att de ska säga något högt så jag hör – då skulle de få tillbaka the wrath of a monstermom, haha.
Du gör ett fantastiskt jobb, ser verkligen upp till dig och din ork ♡