Sitter och tittar på dig, min lilla bebis när du ligger här och sussar sött bredvid mig.
Ibland drömmer du något spännande så hela du ler och skrattar högt i sömnen. I nästa stund rullar du ut läppen och ska börja gråta, så jag håller din lilla hand, pussar försiktigt på din panna. Inget kommer att hända dig. ♡
Snart har det gått 1 år sedan jag fick reda på att du fanns i min mage Isabelle och älskade dig för första stund ditt hjärta började slå. När jag såg pluset på stickan så fylldes jag av omedelbar kärlek, glädje och längtan efter dig.
Du var inget misstag. Du må ha varit oplanerad, men inget misstag. Så älskad.
Det var en mening med det här. Du skulle ju komma till oss. Det var redan skrivet i stjärnorna.
Därför kallade jag dig för stjärnan när du låg i magen. Du är ju min lilla stjärna.
Följde ni min blogg då när jag kom ut med graviditeten?
Minns ni när jag skrev inlägget ”Oplanerad men så älskad”? (LÄNK)
Jag minns hur ledsen och ensam jag var i allting. Hur jobbigt det var när gratulationerna från nära uteblev.
Det här som skulle vara den största glädjen för oss… och så var det bara jag. Och barnen.
HÄRkan ni läsa ett annat inlägg om det.
Visst är det konstigt hur folk bara tycker att det är mindre värt att gratulera eller fira bara för att det är barn nummer 5-6-7-….8 ? Eller för att det var en oplanerad överraskning.
Oavsett i vilken ordning eller mängd- bara mer kärlek. ♡♡♡
Jag är glad att stod på mig, att jag öppnade mitt hjärta. Jag är glad att Andres kom på andra tankar och accepterade att vi skulle bli en till och jag är glad att han sa att det skulle bli bra. (Fast det tog en lång tid) Jag vet inte vad som hade hänt om han inte gjort det, om han inte hade sagt att allting ordnar sig, att han vill och att vi löser det. ♡
Jag är tacksam att han gjorde det.
HÄR hittar ni ett gammalt inlägg om det.
Isabelle är en så självklar del i familjen. Som att hon varit hos oss för alltid.
Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan henne.
Klart att det var just hon, våran stjärna som skulle komma till våran familj. Just hon.
Isabelle, jag älskar dig till stjärnstopp och tillbaka det har jag gjort från första stund och det kommer jag alltid att göra.
Du har en så stor och speciell plats i mitt hjärta, precis som dina syskon har.
Hjärtat bara växer med varje barn, kärleken multipliceras. Det är otroligt hur mycket känslor som får plats i en kropp. ♡
Nu sover du här alldeles bredvid mig, jag håller din lilla hand i min. Jag finns alltid här för dig.
Så fint skrivet, blir lite rörd.
Jag har tre barn och min största önskar är och har alltid varit att ha en stor familj. Det är allt jag velat ha, bryr mig inte direkt om karriär osv. Vill bara njuta av en stor familj med mycket kärlek.
Men min man vill verkligen inte ha fler barn. Jag känner ångesten som en klump i magen varje dag för jag vet inte riktigt hur vi ska komma vidare.
Vår minsting är bara 8 månader och jag är 27 år så än finns det ju tid men jag tänker att tänka om han aldrig ändrar sig och det bara blir de här tre!? Jag älskar de givetvis oerhört mycket men jag känner i kroppen att det saknas någon.
Är det fel att önska att jag ska råka bli oplanerat gravid?
Isabel- Jag förstår din känsla fullt. Det är verkligen förtvivlande att man inte delar samma åsikt och känsla för någonting så stort som en ny familjemedlem innebär. <3
Det måste ha varit svårt att gå igenom för dig Satu. Jag vet själv hur besviken, du vet när man kan riktigt känna hur hjärtat brister inom en, jag blev när svärmor så ”neeeeej” utan att skämta när jag sa jag var gravid igen och min minsta inte fyllt 1 år. Jag minns också hur min pappa sa ”NÄ du skojar det är ju en pojke” när jag berättade att vi varit på ultraljud under första graviditet. Det resulterade i att jag inte så något om könet nästa gång jag var gravid. Du vet de där speciella tillfällena där man vill att ens nära och kära ska glädjas lika mycket som en själv.. inte förstöra ögonblicket för en. Isabelle och alla dina barn är så söta och fulla av liv! Tack för att du delar med er av er vardag!❤
Jag vet inte om jag missat något du skrivit nu under alla högtider när man haft full rulle men något jag ofta tänker på när jag är inne på din blogg är det svåra som du sa att du/ni gick igenom men som du aldrig skrev om då. Er mardröm som du kallade det. Har du skrivit om det? Här jag missat det?
Hej! Satt och läste det du skrivit tidigare om graviditet 8 och så och om mardrömmen. Som människa är man ju tyvärr något nyfiken av sig, inte elakt nyfiken kan tilläggas (jag är inte den typen, sensationslysten och elak) utan man läser och funderar och tänker på osv, Har mardrömmen gett sig eller finns den fortfarande där? Är det något som vi kommer att få veta? Jag har inte den blekaste då jag inte gräver och letar och försöker hitta saker utan jag brukar vänta och se. Därför ställer jag frågan, som du kan strunta i totalt om du vill, har ni den fortfarande och är det nått vi får veta? Ha det gott.
L- Hej!
Förstår nyfikenheten, i mitt huvud spökar den väldigt ofta fortfarande, just nu är allt lugnt, men vi får se… så svårt att inte kunna få säga något. Jag kommer nog att skriva om det i framtiden <3
Så fint skrivet! Jag fick min tredje flicka för två månader sedan och kärleken är lika stor och självklar till henne som de andra två men tyvärr upplever jag lite liknande reaktioner från omgivningen som du. Många i vår omgivning bryr sig knappt, inte om man jämför med första och andra gången. En av mina bästa vänner har inte ens varit här än trots att hon bor nära, har ”inte hunnit”. Kollegorna har inte skickat några blommor denna gång. Det gör lite ont i hjärtat. Det känns som vi passerat nån sorts gräns efter andra barnet då ett eller två barn är standard för dem vi känner.
Emmy- Visst är det så! Tråkigt men tyvärr sant 🙁 GRATTIS till er från mig/oss ! <3
Tack snälla du <3
Så himla fint inlägg
Brukar dina barn läsa din blogg? Jag skulle aldrig skriva att pappan var emot ett barn egentligen. Men du skaffade det iaf. Han har väl många sedan innan. Ensam om att försörja. Inget påhopp men undrar bara. Skulle du kunna tänka dig att skaffa fler barn emot din mans vilja?
Wilma- Ensam om att försörja? Vad vet du om vår ekonomi….?
Inget vet jag om din ekonomi. Men du har ju skrivit i andra inlägg att du inte jobbar. Åh är ju hemma hela tiden., så jag vet inget om den men undrar bara. Tänkte i verkliga vardagen brukar det vara tufft om en jobbar åh en går hemma dag in och dag ut.
Wilma- Jag är hemma med barnen OCH jobbar. (Har aldrig skrivit att jag inte jobbar) Jag får lön för mitt bloggande och instagram.
Så fint skrivet Satu! Love you❤️Rakastan❤️
Fantastiskt fint skrivet! <3 tack för att du delar med dig av din vardag, påminner mycket om en själv 🙂
Så fint. Jag blev rörd. Och sorgsen. Attt jag fyller 46 och det innebär inga fler barn. Vill ha ett till. En pojke. Vet ej varför en pojke. Men vill ha just en pojk.
Hanna- <3