My Baby Dolls

Nu var det ett tag sen jag skrev här inne, det är fullt upp här hemma, dagarna går så himla fort och den där berömda bebisbubblan försöker vi njuta av så mycket vi bara kan ❤️ Helt inne i bubblan kan vi dock inte vara, syskonen ska lämnas/hämtas i skolan, vardagen ska rulla på och så är det snart jul. Att köpa julklappar till 11 barn tar tid 😅❤️

Men- Nu tänkte jag ta iss tillbaka en månad skriva om det speciella datumet 11/11/22 då våran underbara lilla son, baby #11 kom till världen.

Här kommer min förlossningsberättelse❤️

{Egentligen var min beräknade förlossnings datum satt till den 9/12, men han valde att komma till oss i vecka 35+6 (samma vecka + dag som Melanie)}

Jag brukar föda några veckor för tidigt så innan hade vi gissat lite på när han ska komma och vi tyckte att det vore så häftigt om baby #11 kom den 11/11, hur coolt?! Men vad är oddsen att det ska hända, tänkte jag. Vi har redan ganska speciella datum på barnen, twinsen då, sen Melanie som prickade in själva skottdagen 29/2/2020, och att vi fick Benjamin samma år, fast 26/12/2020.

På torsdagen den 10/11 skippade jag att vila på dagen, som jag annars gjort åtminstone en stund, och sen på kvällen skulle jag och Andres kolla på våran serie och jag sa att det att nog kört med datumet 11/11 eftersom då skulle jag behöva börja få värkar inatt, och jag kände verkligen ingenting. Han sa att ”vips så händer det bara, det kan fortfarande bli så.” (Jag vet inte varför jag antog att jag skulle behöva få värkar på natten?)

Andres somnade mitt i serien och jag tänkte att då stänger jag av TV:n och går och lägger mig också, jag var så trött men behövde gå upp och kissa Melanie först. Gick sen och la mig och jag minns att jag tänkte att det hade vart ”kul” (??) att föda barn på fredagen den 11/11, på en så speciell dag, men jag tyckte det var trist att jag inte hade känningar, så då skulle det nog inte hända.

00:15 kom första värken.

Var det bara en förvärk? Jag skrev upp det ändå, för att hålla koll. Jag klockade det till 3-4 värkar per timme, var det på gång nu? Jag hade ju haft förvärkar innan vid två tillfällen så det kanske var samma sak nu? Jag blev så nervös att jag sprang på toa stup i kvarten, tog två alvedon och försökte sova, men det gick inte alls. Jag fick andas igenom värkarna, men fortfarande kom dom så glest. Jag kunde inte sova så jag lpg oxh tittade på mobilen, försökte hålla tankarna på annat håll. Vid 3-4 tiden på natten insåg jag att jag inte hade numret till förlossningen så jag började googla. Ifall det skulle bli bråttom. Jag brukar föda snabbt när det väl startat, men nu kom dessa pinvärkar 4-5 gånger i timmen och visst gjorde dom ont och jag behövde andas igenom dom men inte sådär hemskt ont.

Ni minns ju att jag skrivit att jag var rädd och orolig inför förlossningen? För smärtan och att något ska hända. Jag gick t om på samtal för jag föredrog att ta ut honom via kejsarsnitt så jag inte skulle behöva känna oro att något händer honom under förlossningen. {Jag har fött alla mina barn vaginalt, men med min oronkunde jag tönka mig snitt ändå.} Jag var även orolig över hur han ligger i magen och riskerna i det.

Men när värkarna drog igång (och jag mindes smärtan) försvann min rädsla på något vis och jag kände bara att Lets do this! Snart ska jag träffa min son.

Framåt morgontimmarna hade jag fortfarande inte sovit ett blund på 24 timmar, jag väckte Andres vid 6-tiden och berättade att jag haft värkar hela natten, men jag ville att han skulle få sova tills det verkligen var dags. Jag ville vänta tills värkarna kom oftare innan vi åker in, jag ville inte vara på sjukhuset längre än nödvändigt. Värkarna kom med 5 minuters mellanrum nu och Andres tyckte att vi ska åka in nu och kolla läget. Barnen vaknade och var supertaggade, dom var så glada att dom knappt visste vart dom skulle ta vägen. Dom var så himla gulliga och försökte hjälpa mig igenom värkarna. Alla förutom Vanessa valde att stanna hemma från skolan och se efter de små tills Mummu kom hem till oss.

Vi åkte till Huddinge sjukhus och till min besvikelse var cevix fortfarande 1 cm lång var jag bara öppen 1 1/5 cm (!!) Alltså va? Alla dessa värkar och inget hade hänt med tappen? Det var verkligen oväntat. Han låg med huvudet ner vilket var en lättnad. Barnmorskan satte in en infart i min hand och övervakade hjärtljuden och när det var klart sa hon att jag kan gå runt lite för att få igång värkarna ordentligt och det gjorde vi.

Vid 12:15 började värkarna göra mer ont, jag fick lustgas och nu var min tapp utplånad men bara 3 cm öppen. Jag var besviken, för mina förlossningar brukar gå jättefort och nu med pinvärkar i 12 timmar har jag bara öppnats 3 cm?! Med den här takten kommer jag aldrig föda barn!

Eftersom jag föder prematurt får jag nu antibiotika dropp.

Sen hände det något.

Klockan är enligt min journal 12:35 och det var som att någon tryckt på en ON- knapp och jag får onda värkar hela hela tiden, jag hinner knappt andas mellan värkarna. Barnmorskorna var fantastiska och tryckte på min rygg under/mellan värkarna, även i pannan och det kändes så himla bra, jag har aldrig fått testa det vid mina förlossningar förut, men wow vilken lättnad ändå. Det blev så intensivt att jag försvann in i smärtan och försöker andas in med lustgasen. Jag har aldrig någonsin skrikit under mina förlossningar, jag vänder mig istället inåt och fokuserar och försöker bara komma över smärtan innan nästa värk redan är här. Jag säger att jag känner ett tryck nedåt nu, vilket ju är omöjligt tycker barnmorskan, så hon ska kolla hur öppen jag är nu.

Här minns jag inte alls mycket mer, jag var helt inne i att överleva smärtan och fokusera framåt. Ett djupt andetag åt gången. Jag hör dom säga att jag är öppen 10 cm och sen är jag borta. När jag öppnar ögonen en sekund mellan värkarna ser jag att rummet är fullt med olika personal. Ca. 12 olika läkare/barnmorskor osv. Vad är det som händer?

Jag hör någon komma nära mig och säga att jag absolut inte får krysta nu, och ber mig byta ställning. Jag gör snabbt som dom säger. Jag frågar om Andres är där inne. Han går runt alla läkare och ställer sig vid mitt huvud. Jag tänker på alla mina barn där hemma. Kramar om Andres hand, tänker på min egen mamma. Jag vet att dom är där hemma och hejar på mig.

Det känns som en slowmotion men jag lyssnar på monitorn som registerar hjärtljuden och jag hör ett hjärtljud- sen en lång tid mellan, och så ett hjärtljud till.

I efterhand fick jag höra att bebisens hjärtljud var jättelåga, att det hade gått för snabbt. Dom tog hål i mina hinnor (vattnet hade inte ens gått när jag var öppen 10 cm (?) och dom fick sätta CTG på bebisens huvud för att fånga hjärtljuden. Natte hade ett sår på huvudet när han föddes pga. nålen dom stack hål i hinnorna med.

Hjärtljuden var fortfarande låga så jag fick Bricanyl för att stoppa värkarna, men det fungerade inte.

Andres stackaren hade blivit jätteorolig när akut teamet rusat in och tagit lver rummet, men dom hade varit gulliga mot honom och frågat hur han mår mitt i allt.

Dom sa ingen ur läkarteamet har varit med ett så snabbt förlossnings förlopp. Från 3 cm till 10 på mindre än 40 minuter.

12:55 den 11/11 2022 har jag blivit 11-barnsmamma till en perfekt liten pojke. ❤️

Jag får upp honom på mitt bröst och frågar Andres om allt är ok❤️

Med lättnad, tacksamhet och med en massa tårar kramar och pussar jag på honom och säger hur mycket jag ölskar honom. Håller honom tätt intill mig och tackar högre makter att han äntligen är här, att han mår bra. ❤️

Min son.

All smärta var som bortblåst. All oro och rädsla. Moderkakan kom ut hel och fin och undersökningen efter gick superfint. Syntes inte att jag precis fått barn sa dom.

Däremot första gången direkt efter förlossningen när dom ska trycka på magen för att få livmodern att dra ihop sig- det är verkligen inte roligt… :-/ Man vill helst inte bli klämd och tryckt på där minuterna efter förlossning.

Vi ringde barnen med face-time och dom blev sååå glada😍🥹

Vi fick in den berömda brickan man får efteråt, är det inte den godaste?😍

Jag la upp den på instagram och vad det ser olika ut i andra länder- vissa länder ger ingenting alls, andra får ett knäckebröd med smör och te.

Sen kom personalen in och grattade. Gång på gång sa dom att dom aldrig varit med om att det gått så otroligt fort och att jag var som gjort för att föda barn.

Haha, jag vet inte om jag håller med om det sista påståendet, helsinki vad intensivt ont det gjorde! Men direkt efter kan jag bestiga berg, känner mig bra direkt efter.

Andres åkte hem till barnen och jag rullade in vagnen med Natte till duschen och duschade av mig. Skönaste duschen alltid efter förlossning. Senare framåt kvällen fick byta rum till familjerummet, jag och Natte.

Sköterskan kom och skulle hämta mig med rullstol men vad ska vi med den till? Jag går! sa jag och hon hade aldrig sett eller hört att någon väljer att gå i alla sina år här pp sjukhuset. Jag kände mig så stolt över min älskade nyfödda son. Jag körde honom en sån där vagn, bar på min påse och min BB-väska, och tackade all fin personal när jag gick.

Jag hade velat åka hem på en gång efter förlossningen men vi måste stanna åtminstone till läkarbesöket imorgon eftersom han föddes för tidigt. Det kändes ändå helt ok, jag behövde få vila lite efter att ha varit vaken i nästan 40 timmar.

Min älskade lilla Natte ❤️

3022 g och 50 cm lång.

Därmed våran största bebis❤️ Därför trodde läkarna också att våran första beräkning stömde, för på RUL flyttade dom mig tillbaka flera dagar från var vi räknat med själva med tanke på ägglossning osv, så egentligen var han nog ingen prematurbebis, utan helt fullgången❤️ca 37+