My Baby Dolls

Hej allihopa, hoppas att ni mår bra?

Nu tänkte jag fördjupa mig i en av de mest ställda frågor jag får kring min mammaroll.

Den mest ställda frågan jag får är uppenbarligen om alla verkligen är mina barn och om alla barnen är helsyskon. Men sen följs frågan alltid med hur jag orkar och om, och hur jag har tid för alla barnen inviduellt med så många syskon. Hur hinner jag?

Jag tror att det är en fråga som varje förälder tampas med, oavsett om en har 2 eller tre barn. Men för mig- jag skulle inte ha 10 barn om jag kände att jag inte orkar eller att jag inte har tid för dom. Tid för varenda en av dem. (Ja alla är mina & dem är helsyskon)

Våra barn är mellan 0-12 år och de är rätt så självgående och jag behöver inte underhålla dom hela tiden, utan dom fixar att leka och pyssla för sig själva utan att hela tiden picka mig för uppmärksamhet. Dom har varandra.

Självklart kommer dom i i faser ibland där dom behöver mer tid och uppmärksamhet från mig, mer mamma-tid och eftersom alla inte är i den fasen samtidigt så är det lätt att fånga upp- och mamma-tid går att ordna. Det behöver inte vara något stort, det kanske räcker med att gå och handla tillsammans, ta en fika, ta ett bad, chilla lite i deras rum eller bara sitta bredvid varandra på soffan under kvällsfilmen. Sitta vid köksbordet och bara prata eller spela lite kort.

Jag tror mig tycka att jag är rätt så bra att läsa av barnen och jag ser när, vem och var jag behövs lite extra mycket.

Ändå, ställer jag mig frågan varje kväll när alla barnen ligger och sover.

Har mina barn, VARENDA EN av dem, känt sig sedda och hörda idag? Varje dag? Inte bara hörda, utan lysnade på. Har dom känt sig älskade?

Har dom haft en bra dag? Har dom varit glada, ledsna? Varför? Har jag varit rättvis?

Har jag kramat om dom och sagt att jag älskar dom? Har jag varit en bra mamma? Hade jag kunnat göra något annorlunda?

Jag försöker verkligen mitt bästa och dessa är frågorna som snurrar i mitt huvud varje kväll när huset är tyst och jag kan höra mina egna tankar igen. Oftast är svaret på dessa frågor JA. Men. Jag är ingen supermamma. Verkligen inte. Jag gör fel. En himla massa fel. Jag lär mig av barnen lika mycket som dom lär sig av mig, om inte ännu mer. Ibland har jag dåliga dagar då jag är trött och har slut på tålamod och ork att lyssna på 10 olika viljor innan dagen ens har börjat. Dagar när det känns som att det enda jag gör är att gnälla, höja rösten och bara skynda mig igenom dagen, längtan efter läggdags.

För det är inte bara en dans på rosor alla gånger och fluffigt och pluffigt. Man FÅR känna att det är jobbigt ibland. Oavsett om man har 2 eller 10 barn.

På mammatidningar, TV, bloggar, sociala medier- överallt runtomkring oss visar man upp en bild av evig lycka som är omöjlig att leva upp till, allt kan inte vara så perfekt hela tiden. Inte här hos oss i alla fall.

Allvarligt- när en bebis skriker av trötthet, en ska klättra överallt och göra stunttricks som hon inte kan, en annan vill ha papper och pennor, en klär av sig i samma takt som du klär på, en har fått utbrott eftersom strumpan sitter på fel fot (!!!?), och en annan spolar leksaker i toaletten och någon är sådär mystiskt tyst nånstans så att man bara VET att det är hyss på gång, en sjunger för fulla muggar, heeelt i sin superstar bubbla medans någon leksakshäst står och galopperar ensam i vardagsrummet, några tjafsar om vems fel det var, vem som tittade på den andra först och någon sitter med sin mobil och hör och ser inget- allt det här samtidigt som ni faktiskt håller på och klär på er och ska ut- ja då är det liiite svårt att känna igen sig i alla dessa fluffiga och perfekta instagram bilderna- och faktiskt- där och då vet jag inte om jag ska gråta eller skratta men jag skulle önska ibland att någon fångade DEM stunderna på bild. Det är ju rätt så kul i efterhand- men just då… not so much. Men ack så viktiga att ta upp i ljuset också. Verkligheten.

Och så kommer ju kvällen och det dåliga samvetet smyger sig på som räkningar med posten och jag ifrågasätter mitt föräldraskap.

Jag funderar väldigt mycket på hur saker som hänt dom just idag kommer att påverka dom sen när dom är vuxna. Vad kommer dom att minnas av mig? Hur kommer dom att se på sin barndom sen?

Vad väljer dom att bära med sig i sin ryggsäck längs barndomens väg?

Jag kan ju bara hoppas att dom minns hur älskade dom är. Hur önskade, speciella och viktiga dom är för mig. Hur jag alltid försökte göra mitt bästa, hur jag kämpade för var och en av dem, när jag misslyckades och hur jag lärde mig och försökte ännu hårdare. Jag önskar att dom minns hur mycket jag älskade att vara deras mamma och hur stolt jag var och är över dom alla.

Men man vet ju inte. Jag har inget kvitto på att dom kommer att minnas allt det där, eller ens något av det där som jag önskade. Jag bara hoppas.

Att vara mamma är det bästa, största, viktigaste och svåraste som har hänt mig. Och det allra finaste. Att vara mamma innebär att man har sitt hjärta utanför kroppen hela tiden. Den är där mina barn är.

Det finns så himla mycket jag skulle kunna skriva om här. Men om vi går tillbaka till ämnet då- jag känner ändå att ”i got this”.

Vi är ett superbra team. Vi finns där för varandra. Jag skulle inte ha haft 10 högst önskade, efterlängtade och älskade, varenda en av dem om jag inte hade haft tid eller ork för dem.

Men dåliga dagar, det kan alla ha. Det viktiga är inte att vara på topp hela tiden. Det viktiga är att resa sig upp efter en dålig dag, att kunna säga förlåt- inte bara barnen, utan vi vuxna också. Och att försöka vara en bättre mamma än jag var igår. För vi lär oss av varandra medans vi går. Jag ställs ofta inför nya situationer och konflikter med barnen, allt medan dem växer. Då växer även jag. Jag har inga facit i hand om hur jag ska göra för att lyckas och inte misslyckas.

Jag vet inte.. nu blev det säkert jätte rörigt allting. Vad jag ville få sagt är att jag är ingen super mamma. Jag lär göra misstag och ta fel beslut längs vägen. Jag vill bara att barnen ska ha en trygg grund att stå på, att dom kan komma till mig om vad som helst, stort som smått. Jag vill ge dom vingar starka att bära dom när det är dags att testa sina egna vingar och vetskapen att dom är älskade och har alltid, alltid en plats här hos mig.

Jag har fått ta emot sååå mycket kritik för att jag valt att ha 10 barn. Jag vill tro och hoppas att alla föräldrar vill göra det bästa för sitt/sina barn men vi får bara inte glömma att alla vi är verkligen olika. Vad som är bäst och rätt för er i er familj betyder inte att det är rätt och bäst i vår familj. Alla gör sina val utefter sina egna förutsättningar. Bara för att du i din värld inte kan förstå hur, varför, när osv så betyder det inte att jag inte kan. Annars hade jag inte gjort det.

Jag vill inte byta ut mitt liv mot någonting annat i hela denna värld.

Dom är hela min värld. Varenda en av dem.

För glöm inte- en mammas kärlek är hel, oavsett hur många gånger den delas.