Kväll i vårt hem och alla barnen sover så sött.
Har precis gått igenom mina mail, betalat räkningar och fixat kring adress ändring och eftersändning osv. Sånt som ska göras när man flyttar.
Nu tänkte jag sitta här vid datorn en stund, njuta av tystnaden och svara på frågor som ni ställt till mig.
Jag är ingen expert i något av dessa områden, jag kan bara ge råd och tipsa hur vi gör. ♡
”Hej Satu!
Älskar din blogg och är själv en mamma som önskar sig en stor familj.
Mina barn är 3 år, 1,8 år och 5 månader. Vissa dagar är underbara och flyter på, medans andra dagar är kaos. Den äldsta skriker, busar, slåss och min mellersta gråter efter mig eller bråkar med äldsta. Tips? Är helt slut och känner mig otillräcklig då hela dagen går ut på att säga åt dem.
Vad gör du för att få harmoni hemma och mellan barnen?
Är också väldigt pedant men nu senaste 2 månader har inte hemmet varit som jag vill då jag är helt slut vilket gör att jag inte mår bra för jag mår bäst när allt är under kontroll.
Vad ska jag göra för att få det lugnt och att barnen lyssnar? Kramar.”
Fina du. Jag lovar dig att jag inte är någon supermamma som alltid har lugna och harmoniska dagar,
Jag förstår precis vad du menar och jag håller med dig. Vissa dagar flyter allt bara på och vissa… mindre bra.
Hemskt att säga men nästan så att jag rycker ur mitt hår och bara längtar tills det är läggdags! 🙁
Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma som inte gör annat än att tjata på dem.
Jag ger konsekvenser. Då tycker dom att jag är väldens hårdaste mamma och inte alls trevlig i deras ögon.
Men vi har regler här hemma som jag försöker hålla hårt i, ändå blir det så ibland att dom bråkar och retas.
Konsekvenserna jag ger då beror på åldern. Nu är inte dina barn så stora ännu, men mina större barn kan t e x få mobil förbud. Herregud vissa dagar kan dom inte ens vistas i samma rum utan att börja tjafsa eller spela pajas- och då är jag den hårda mamman som separerar dem. Kan ni inte vara i samma rum utan att bråka så får ni inte vara det heller.
Man får ta en time-out helt enkelt och lugna ner sig, kanske med en bok eller med att rita en stund.
Man får verkligen välja sina fighter och jag biter verkligen ihop många gånger per dag för att inte ta varenda strid hela tiden. Mitt tålamod är inte det bästa just nu så jag försöker också lära mig att backa och låta dom äldre barnen sköta sina egna konflikter utan att jag lägger mig i och tjatar. Men som sagt- kan dom inte så separerar jag dem tills de lugnat ner sig och dom får prata om saken.
Med de mindre barnen är det svårare att separera och ”prata” om saker.
Just nu är Kevin och Celina bästisar ena stunden och som hund och katt i nästa stund. Det kan skifta blixtsnabbt och där gäller det att hinna avleda redan innan det blir en större konflikt dem emellan. ”Ska ni leka med tågbanan? Rita?” Det funkar fortfarande med dem små.
Jag förstår att du tycker att det är jobbigt just nu, men det blir bättre. Sen har du små barn och säkert sömnbrist på det vilket inte gör under för humöret heller. ♡
Jag önskar att jag kunde säga ”strunta i städningen och hemmet” men från en pedant till en annan så vet jag att det inte hjälper att säga så för man mår dåligt av stök och oreda. Men ge det tid. Vila när du kan.
Önskar att jag hade mer hjälp att erbjuda. Glöm inte- du är den bästa mamman för dina barn.
Skickar en massa styrkekramar!
”Satu, dina barn är alltid så väluppfostrade och snälla- testar dom aldrig dig? Hur gör du???”
Hej!
Haha, ja oftast brukar dom vara snälla, men dom har sina stunder också 😉 Truuust me. 😉
Men där gäller det också att välja sina strider.
Häromdagen var jag till lekparken med allihopa, vaktade de mindre barnen vid kanorna medans Danilo och Jonathan var längre bort och lekte. Plötsligt börjar dom brottas och slåss (??) Jag ropar på dom och sa att dom inte ska hålla på med såna lekar, nån kan skada sig och att dom får leka något annat. Men eftersom dom hade träffat en kompis där så skulle dom leka lite allan ballan och vara kaxiga mot mig och låtsas att inte bry sig. Kompisen tyckte att dom var coola och skrattade. Så jag sa på skarpen att en gång till så går vi hem. Ni vet hur det är, man ska vara lite tuff inför sina kompisar och försöka tämja på gränserna- men det slutade med att vi gick hem. Grabbarna tjurade hela vägen. Hemma sen bad dom om ursäkt och var så ångerfulla. Så fast dom brukar vara snälla så är dom absolut inga änglar. De testar sina (och mina!) gränser dom också. Tråkigt bara när man är själv med alla och en ska få för sig att testa gränser och mammas tålamod med knasigheter så man blir tvungen att avbryta allas lek. Oftast hjälper det att bara ta det barnet bort från leken en stund- men ibland är det så illa att man måste bara hem.
”Jag har 4 pojkar. De hjälper tyvärr inte till hemma. De drar saker över hela hemmet.
Det är svårt att hinna med städningen i den mån vi vill då vi båda jobbar mycket. Jag har kunnat känna mig så ledsen och uppgiven av städningen. Barnen vet läget men vill ändå inte hjälpa till hemma.
Det försvårar det hela att de 3 äldsta ofta har kompisar hemma från att de kommer hem och tills att de ska sova.
Om du har tips på hur man kan få barnen att hjälpa till hemma så tipsa gärna. Inget jag säger eller gör hjälper. Dom bryr sig inte om hur mycket jag har att göra eller hur ledsen/uppgiven jag känner mig.”
Hej Camilla!
Hur gamla är dina söner?
Här har vi som regel att hjälper man inte till att plocka undan efter sig så får man inte heller ta kompisar hem.
(då brukar det hjälpa till supersnabbt) Alla ska hjälpa till att plocka efter sig och utöver det så får dom lite olika sysslor beroende på ålder. Men som sagt, plockar man inte efter sig så kommer inga kompisar hem, eller så går dem inte ut innan det är gjort. Jag är nog rätt så hård med det där, och barnen vet vad som förväntas av dem och gör det (oftast) utan att gnälla och utan att jag behöver tjata 28375 gånger. Ordning och reda är min melodi och vi har varit noga med att lära allihopa att samarbeta för att vi alla ska ha det bra. Barnens rum får se ut hur det vill om dagarna, där kan jag bara stänga dörren, men övriga hemmet ska vara i (någorlunda) ordning.
Vad säger grabbarna när du berättar att du blir ledsen att du får göra allt själv?
”Hur gör ni med nattningen hemma? Delar ni upp er eller kör ni varannan dag?”
Jag tar alla nattningar. Det har jag alltid gjort och det är det barnen är vana vid.
Andres kan gå och säga godnatt, men oftast säger de godnatt till honom på soffan medans jag går in och stoppar om dom, pratar/sjunger lite och pussar och kramar.
Jag älskar de där stunderna- vi har bra nattnings rutiner som alltid har funkat, men ibland är jag såå trött och mår jätte illa på kvällarna och skulle jag vilja att Andres tog det- men det skulle bara bli skrik och bråk då. (Inte bara från Andres sida då, haha :-D) Celina är bökigast just nu. Hon vill somna bredvid mig, så ofta får hon ligga bredvid mig på soffan och så somnar hon snabbt. Jag/Andres lyfter över henne till sin egen säng- men så vaknar hon ledsen vid 22-23 tiden och då ska man vara hos henne tills hon somnar igen, annars stör hon allihopa.
Egentligen har jag nog bara varit lat och inte kämpat med henne med nattning i sin egen säng. Testade förut men då tar det längre tid och jag sitter obekvämt på golvet bredvid hennes säng- eller så somnar jag där själv. 😉
När vi flyttar så ska hon somna i sin egen säng från början har vi tänkt.
Detta inlägg har tagit mig över 2 ½ timmar att skriva (!!!).
Celina vaknade igen och jag fick gå tillbaka med henne till sängen. Smög ut tidigare än hon somnat djupt så efter 4 minuter kom hon upp igen…. Jag somnade nog där en stund också.
Jag tackar hjärtligt för era kommentarer, men jag lovar er att jag inte är nån supermamma ”bara för att jag har 7
(snart 8) barn”. Jag kan inte leva upp till de förväntningarna om det innebär att jag aldrig kan/får göra fel.
För det gör jag. Massor med fel.
Jag har inte alla svar, jag kan inte allt.
Jag får också det där evigt dåliga samvetet som drabbar så många av oss, även mig. Det smyger och sköljer över en, speciellt på kvällarna när lugnet har lagt sig, barnen sover och man har tid att reflektera över dagen.
Var jag för hård? var jag för snäll? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Varför sa/gjorde jag inte si eller så istället?
Har jag sett och tillgodosett alla barns behov idag?
Har jag varit en bra mamma? Hade jag kunnat göra det bättre?
Det är verkligen inte lätt att vara mamma alla gånger. Allt man säger och gör har en så stor påverkan på barnen, deras liv ligger i dina händer och allt du gör och säger kommer att påverka dom i deras utveckling, känslor och tankar..
Du är deras största trygghet och förebild.
Alla gör vi vårat bästa och jag försöker hela tiden sträva efter att vara en bättre mamma än vad jag var igår.
Ibland lyckas jag- ibland misslyckas jag.
Meningen med livet. Det är Ni. Att få vara mamma till er.
Nu är klockan 00:30, det är dags att samla ihop lite skönhetssömn 😀 innan det är dags att gå upp igen.
God natt och GOD MORGON till er som läser detta på morgonen.
Hoppas ni får en toppenfin dag!
Kram!
Hej. Jag tänker förresten att det är väldigt bra att barnen märker vilka konsekvenser deras handlande får. Det är vårt jobb att uppfostra dem och att lära dem ta ansvar, lära dem normer, värderingar, gränser m.m. För stunden tycker de att det är jobbigt, men i längden så inser de att det är för deras eget bästa. Det är inte orättvist om de får plocka upp efter sig själva osv. De barn som får det jobbigast som vuxna brukar vara de som blivit för bortskämda. (Utom de som haft ett riktigt hårt liv förståss). Som vuxen har vi ju väldigt mycket ansvar och väldigt mycket att göra. Jag tror bara att det är nyttigt att barnen (helst när de börjar närma sig vuxen ålder fått lära sig &göra sådant de måste kunna. Innan de flyttar hemifrån) Det är bra att de kan få chansen att känna sig duktiga och behövda. Även om de självklart är behövda på alla andra sätt hur som helst ändå
Mina pojkar är 10, 5år, 9 år, 7,5 år och yngsta 2 år &10 månader. Jag tycker det låter vettigt och bra som ni gör. Jag måste också börja med det. Problemet är bara att antingen så tar de hem en kompis utan att fråga, eller så kommer de uran att fråga. Eller så ringer de sin Pappa och frågar då de vet att han svarar ja (han är ofta borta, eller är i garaget). Barnen säger inte så mycket alls om hur det känns för mig, de verkar inte alls bry sig om det heller. De tycker bara att de måste städa hela tiden och att jag är jobbig, men de städar sällan. Jag har flera ggr rensat upp deras rum och byråer, det håller bara ett litet tag tyvärr. Har såklart inte samma krav/förväntningar på yngsta. Tack så mycket för svar, det uppskattas
Har aldrig förr lagt mig i när andra kommenterar negativt men måste ändå säga att Satu bry dig inte! Era barn kommer va de lyckligaste och rikaste när de blir äldre för de har så stor familj … mycket mer lyckliga än kanske vissa som bara har 2 barn och en tråkig mamma som inte gör någonting med dem och inte är en så duktig mamma som du! De så konstig svensk kultur att ha få barn och sånt hyckleri är de här i sverige för ”alla älskar barn” men ändå säger alla varje gång man väntar ett till litet hjärta ”men räcker det inte nu” . Sluta lägg er i.
Bra gjort med konsekvenser de finns överallt och jag tror att de barn som uppfostras med konsekvenser men också kärlek är de som blir ordentliga och godhjärtade vuxna! SATU du är bäst!
3barns mamma- Tack snälla du! <3
Hej Satu!
Vilka fina tips och så ärlig och snäll du är. Härligt att läsa din blogg !
Ville dela med mig om vår erfarenhet av nattning med vår 3-åriga dotter. När hon fått stor säng var hennes enda nöje om kvällarna att springa ur den och meddela oss att hon inte sover ännu (smart ;-)). Det blev riktigt olidligt till sist då nattningarna kunde räcka 2-3 timmar och vi har en nyfödd lillebror här hemma (kan också vara att hon var lite vilseledd pga det..). Till slut föreslog jag åt henne att hon måste ligga kvar i sin säng men att jag kommer in till henne och stoppar om henne ofta. Första kvällen gick jag in typ var tredje minut, den andra kvällen var 5 osv.. Nu ber hon mig varje kväll komma tillbaka och det lovar jag alltid göra men nu sover hon för det mesta när jag kommer in till hennes rum 🙂
Lycka till med flytt och bebis och allting. Och än en gång tack för en ljuvlig, ärlig och sann blogg !
Malin
Malin- Vilken smart idé du hade! <3
Tycker det låter hemskt att du kör kollektiv bestraffning. Bara för att två bråkar så får alla barnen gå hem från lekparken. Jag vill tipsa dig att läsa på om Nära föräldraskap. Man respektar barnen och hotar inte med konsekvenser osv. Tror det är svårt att ge varje barn tillräckligt med tid när dem är så många och riskerna är att de äldre barnen får ta för stort ansvar för att hjälpa till att ”passa” de yngre barnen. Hoppas inte det är så i er familj iaf.
Alexandra- Du får tycka att jag är hemsk, det är helt OK. Det är så jag gör och det funkar. Saker och ting får man konsekvenser av, det är så i verkliga livet för vuxna också. Hur tänkte du att jag gör istället?
För dig kanske det skulle vara jättesvårt att ge barnen tillräckligt med tid, men jag känner att jag räcker för fler och därför har jag också fler barn.
Kram!
Tack <3
Jättebra svar!!
Tack för fint inlägg som alltid?
Hej Satu,
som du kanske vet har vi själv ”bara” fem barn – men i princip later det som hos oss med rutinerna, med brak och tröttheten…. och ända beundrar jag dig som verkligen orkar göra det mesta med barnen – jag är ärligt sagt glad när barnen är borta under förmiddagen…. behöver du aldrig ro och tid att fixa utan barn??? Jag är jätte nyfiken hur ert hus ser ut – flyttar ni langt bort eller stannar ni i Stockholmsomradet?? Snälla berätta mer om huset…. och jag önskar dig mycket sömn och ro innan bebisen anländer!!!! Lycka till!!
Vilket ärligt och fint inlägg! Jag har nog också levt i en illusion att allt bara flyter på hos er. Kram
Satu läste ditt blogg på morgonen , du kan skriva så bra , att de är lätt att förstå va du menar, säger bara ,att du orkar! Älskar dig Satu❤️Ses snart.!?