Me & My Baby Dolls

My Baby Dolls

Lever du i en bonusfamilj?

Jag läste att vädergudarna har lovat kanon väder från och med imorgon och framåt med riktigt skön sommarvärme och sol.
Vi får se om dem har rätt, men nu är det mulet och har regnat hela förmiddagen så jag tänkte sätta mig ner och knappa lite på datorn medans alla barnen leker.

Jag fick en intressant kommentar häromdagen som jag lovade att ta upp.
Jag älskar att min blogg kan hjälpa någon. Ni är väldigt många som kikar in här varje dag och finns för mig, så jag är bara glad att vi alla tillsammans här inne kan tipsa, ge råd och stötta varandra och framförallt lyfta varandra.
För så är det ju. Ingens liv är perfekt, oavsett hur man vill att det ska se ut på sociala medier. Vi har alla något som vi kämpar, tampas med, vissa tyngre saker än andra, men alla är lika viktiga. Alla tar motgångar på olika sätt.

Denna kommentar är intressant och jag tror att många kan relatera till den.

“Hej fina du! Vill börja med att tacka för en underbar blogg, det är alltid lika mysigt att kika in här och läsa om er fina familj <3
Sedan vill jag fråga lite kring hur du ser på att vara en styvmamma.
Jag förstår att det är känsligt och det är SÅKLART helt okej om detta är något du inte heller vill svara på.

Jag är sedan några år tillbaka en styvmamma till en 5-årig pojke och brottas ofta med alla känslor kring det – positiva som negativa. Vi har varannan-vecka boende och tyvärr en hemsk relation till pojkens biologiska mor som dessvärre ofta strular till det och vill förstöra. Tyvärr så påverkar detta mig enormt. Jag älskar min man och det är kärleken till honom som gör att jag står ut. Jag tycker oerhört mycket om pojken också men tyvärr så kan jag inte låta bli att se hans mor i honom då och då och det kan ge mig känslor som jag skäms över. Skäms över att jag kan känna såhär och vill inget annat än att allt bara ska kännas bra hela tiden (för ibland gör det det!).
Känner att det blivit värre med åren, i början var det inga problem och bara roligt att ha en styvson men det känns inte lika kul alltid längre. Jag och min man har inga biologiska barn än och jag känner också en enorm sorg över att min man redan gjort detta med en annan kvinna förut (speciellt med en som jag verkligen inte tål).
Jag vet inte om Andres barn sedan tidigare någonsin bodde hos er och hur ert samarbete med deras mor varit och förstår som sagt helt och hållet om detta är för privat och något du inte vill gå in på – men det skadar inte att ställa frågan tänker jag. Hur kände/känner du inför din roll som styvmamma? Var det en sorg att Andres gjort detta med en annan kvinna innan dig? Hur handskas man med dessa känslor?”

Först och främst- TACK för att du delar med dig av detta. Wow vad starkt du är som tar upp dessa otroligt viktiga säkert som säkert många kan relatera till.

Från min egen perspektiv, det ÄR en svår sits som jag inte heller vetat hur jag ska hantera. Andres har 3 äldre barn sedan innan och pga. åldersskillnaden och att dom var stora när jag kom in i bilden så har det aldrig blivit en “styvmamma” relation.
Det är känsligt och jag vet inte om jag känt mig accepterad på det viset.
Jag hade också känslor jag skämdes över när vi försökte få barn och jag inte kunde bli gravid. Jag tänkte att han har tre barn sedan innan, han har gjort allt det där speciella med någon och nu kan inte jag få det. Jag kunde liksom inte ens bli gravid, vad var jag för kvinna. (så kände jag då och skäms över det)
Jag har ingen relation till hans barns mamma. Vi känner inte varandra personligen, men vi kan hälsa på varandra om vi ses på något kalas.

Det är svårt och känsligt att komma in i rollen som styvmamma/bonusmamma kan jag tro. Egentligen oavsett ålder man kommer in i deras liv vid.
Det bästa vore ju om man hade en god relation till barnets biologiska mamma/pappa. Men hur gör man om man inte har det? Om någon bara vill göra allt svårare?
Har du en rak kommunikation med pappan, kan du prata med honom?

Kanske ni läsare kan hjälpa till här.
Har du levt/ lever du i en bonusfamilj?
Hur fungerar era relationer till bonusbarn/mammor och pappor?
Hur mycket får man själv vara och säga till om?
Hur funkar det? Har ni varannan vecka?
Hur handskas man med dessa känslor?

Berätta och stötta gärna i kommentarsfältet. ♡


Me & My Baby Dolls

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Me & My Baby Dolls

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Lena

    Har flera bonusbarn. Det har aldrig varit nåt problem med barnen utan problemen har varit med och kring deras mamma. Hennes konstiga beslut får följder även för oss.
    Hon har alltid fått barnbidrag och flerbarnstillägg, men betalar inget för barnen utan det ska min man göra. Nu när 17 åringen går på gymnasiet så får hon ju studiebidrag från CSN, men de pengarna tar hennes mamma.
    Hon har inte körkort men köper heller inte busskort till barnen så så fort de ska någonstans så räknar hon med att min man skjutsar/betalar.
    När barnen blivit större, runt 17-18, vill hon inte ha dem hemma längre . Hennes ”lösning” har då varit att flytta till en 1a så att barnen inte får plats utan måste bo hos oss..
    Alla hennes beslut får konsekvenser för oss , särskilt då jag har svårt att acceptera hur min man hanterar henne- dvs genom att bara gå med på allt.

  2. Sara

    Jag o min man har 7 gemensamma barn. Jag hade med mig ett och han 2 när vi träffades. Nu är hans barn vuxna och min äldsta snart 17 så lever väl knappt i bonusfamilj längre…
    Jag tycker så illa om att man ska beskylla någon bio förälder för alla dåliga sidor ett barn har. Ett jobbigt bonusbarn är jobbigt för att biomamman inte sätter gränser typ.
    Vi med många barn vet att jobbiga och dåliga sidor finna hos alls barn (och vuxna).
    Jag hade tyckt det skulle vara såå jobbigt om min partner ska gnälla om ens ex och hur den är med barnen. Har man en positiv relation till exet så har ju alla att vinna på det. Jag hade inte velat lämna mina barn till någon som tycker illa om mig.
    Jag vet inte om det är någon svartsjuka i botten som gör att relationen till sin mans före detta är så avig?
    Sen tycker jag inte att man som bonusförälder ska känna någon press att älska sina egna barn och bonusbarn lika mycket. Känns som att det blir lite överdrivet ibland att man knappt får göra någon skillnad. Jag tycker om mina vuxna bonusbarn men jag har starkare känslor för mina och vet att bonusarna har två föräldrar som har starkast känslor för dom…
    Mitt tips är att försöka se lite mer moget på sin situation i bonusfamiljen. Stör dej inte på onödiga saker, bli vän med biomamman (ni kommer att ses på massa ställen genom livet), inse att det här barnet inte kommer vara litet o krävande speciellt länge och se till att stå för hur du är mot dina extrabarn.

  3. Matilda

    Jag har inte äran att ha fått bonus barn, men jag gav min man tre stycken, när vi träffades var barnen 6 år, 3 år och en 2 månaders. Han har tagit pappa rollen då bio pappan ej gjort det direkt, de två små kallade han pappa från start i princip, och tösen är mest närma, det är pappas flicka ❤️

    Idag träffar barnen sin bio pappa var annan helg, om ens det, han kallas via namn förutom äldsta som säger pappa till honom.

    Guld till er kvinnor som är bonus mammor och kan sätta barnen först! ❤️🙏

    Alltid barnen före allt

  4. Elina

    Knivigt. Det är även svårt att som barn kunna acceptera den nya. Alltså det är intressant för det går åt båda hållen; både från ett barns perspektiv och de vuxnas. Bra samtalsämne!

  5. Re

    Förstår sitsen helt!
    Jag har 2 barn tidigare och min man har 4 ! Vi har 1 gemensamt.

    Han har 1 barn med en kvinna och 3 med enannan. Ena är underbar( hon med 1 barn) och vi pratar nästan varje dag, men den andra är ju bara problem. Hon gör allt för att förstöra och till slut gör hon illa barnen…. Min man har inte ens kontakt med henne, det är jag som pratar med henne om lämning/hämtning… Vi gör det bästa för barnen och hoppas att få någorlunda vettig relation med henne.

    Det var inte lätt från början att vara bonusförälder , men nu är det underbart! Vi behandlar alla barn som om de är våra egna och det har vi sagt till barnen med. Det underlättar allt. Vi gör inget skillnad på de:).

    Från början hade jag också de negativa tankarna, då kunde se mamman med 3 barn i allt vad barnen gjorde.

  6. R

    Förstår sitsen helt!
    Jag har 2 barn tidigare och min man har 4 ! Vi har 1 gemensamt.

    Han har 1 barn med en kvinna och 3 med enannan. Ena är underbar( hon med 1 barn) och vi pratar nästan varje dag, men den andra är ju bara problem. Hon gör allt för att förstöra och till slut gör hon illa barnen…. Min man har inte ens kontakt med henne, det är jag som pratar med henne om lämning/hämtning… Vi gör det bästa för barnen och hoppas att få någorlunda vettig relation med henne.

    Det var inte lätt från början att vara bonusförälder , men nu är det underbart! Vi behandlar alla barn som om de är våra egna och det har vi sagt till barnen med. Det underlättar allt. Vi gör inget skillnad på de:).

    Från början hade jag också de negativa tankarna, då kunde se mamman med 3 barn i allt vad barnen gjorde.

  7. Jessica Melgar

    Hej hej.
    Jag separerade när vi hade 2 barn, träffade ganska snart mannen i mitt liv med också två barn.
    Mamman till min mans barn var inget vidare likväl som mina barns pappa.
    vi bildade en familj om 4 barn ganska snabbt.
    Barnens mamma dog och mina barns pappa har endast helger.
    Det medförde en 6 manna familj direkt med bonuspappa på helger.
    Vi lever i harmoni, alla kommer överens MEN vi bor i en trea så det sliter.
    Älskar man varandra och fungerar ihop, då går allt. Blir dyrt när man ska göra något, resa är ännu svårare.
    Kram och tack för fin blogg mvh svensk/el salvadoransk familj

    Länge leve kärleken

  8. Maria

    Min pappas nya tyckte inte om mig eller syrran men vi var inte där så ofta då försökte vi hålla oss inne på rummet o inte synas eller höras så mycket som det gick. Senare bröt vi med pappa eftersom han ändå inte var intresserad av o vara pappa. Det va ju såklart inte roligt men livet går vidare och förändras över tid som tur är. Nu har man ett eget liv

  9. Sofi

    Håller med och de är inte lätt, tänkt separerat pga av de. Jag och min man har 1 varsin sen innan och fick en dotter ihop. Min son sen tidigare bor hos oss på heltid och min mans dotter varannan vecka. Har ingen relation till hans ex vi hejar men inge mer. De jobbiga är att både min man och ex kan inte sätta gränser och är mer kompis med henne och nästan tävlar om vem som är snällast. Hon är riktigt elak mot “mina ” barn. Säger hemska saker. Dessutom kan min man inte säga åt henne om hon gör fel men dom andra barnen får höra om dom gör fel.

  10. Johanna Andersson

    Hej! Jag känner igen det väldigt väl. Jag träffade min sambo när hans barn var 6, 9 och 11år. Vi har idag varit tillsammans i tre år. Det blir inte lättare med tiden utan snarare svårare. I början kände jag inte samma behov av att vara med och bestämma som jag känner idag. Det är ju faktiskt så att jag bor med barnen lika mycket som både deras pappa och mamma gör (vi har dom varannan vecka). Vissa saker tar min sambo hand om ensam och de flesta konflikterna försöker jag få honom att ta. Detta är dock svårt, jag är mycket själv med barnen och måste också säga ifrån. Det har gått bra och barnen accepterade mig snabbt men mitt tålamod är inte det bästa många gånger känner jag. Tyvärr märker jag själv att jag irriterar mig på saker som jag antagligen inte gjort om det var mina biologiska barn. Deras mamma är tyvärr väldigt manipulerande och har inga regler hos sig så det blir mycket tid som får läggas på att tjata på barnen om allt från att ställa ner i diskmaskinen till att få dom att klara av att sova själva (då hon sover med alla i samma säng). Vi har accepterat att vi har olika syn på uppfostran och lägger oss inte i vad som händer på hennes vecka men självklart går det ut över vår vecka. Precis som i ditt fall står jag ut många gånger tack vare mina känslor till min sambo. Det händer ofta att jag känner att jag vill lämna men det är svårt när man älskar någon. Jag försöker bita ihop dom svåraste perioderna och tänka att det blir bättre snart.
    Att han redan gjort allt det där med att skaffa barn innan tyckte jag också var jobbigt. Särskilt i början. Idag tänker jag att ett nytt barn är ju en helt ny upplevelse, han har aldrig upplevt vårat barn och dens uppväxt tidigare. Vi har inget gemensamt ännu men planerar ett så småningom.
    Att man inte känner sån kärlek till barnen som man skulle önska hade jag också extrem ångest över. Varför känner jag inte att jag älskar dom? Detta har jag försökt acceptera att det är så det är i mitt fall. Man kan inte tvinga fram känslor. Jag tycker om min sambos barn jättemycket, finns väl inget som säger att jag måste älska dom för att vara en bra person? Det viktiga tycker jag är att tänka på att man försöker behandla dom på samma sätt som man senare kommer behandla sina egna. Känslorna kan i många fall aldrig bli desamma men man kan ge dom samma förutsättningar i livet.
    Vet inte om jag svarat på någon direkt fråga, pratat mest av mig. Men vet om att det finns många som känner likadant men tyvärr ingen som pratar om det för att biologiska mammor pekar ut en som en dålig människa då. Har hänt mig flera gånger. När du har de jobbigaste stunderna tänk då att det ofta är en fas också. Alla barn har sina jobbiga faser, men de går ofta över snart. Att vara ”bonusförälder” eller vad man vill kalla det är en extrem merit skulle jag säga! Tålamodet och anpassningsförmågan är något man har mer än de flesta, och ingen vet hur just du har det. Sanningen är att även om man själv varit bonusförälder kan man aldrig tala om för någon annan vad den gör rätt eller fel, alla familjer och människor ser olika ut och fungerar på olika sätt. Hitta det sättet som passar just dig/er!

  11. Johanna

    Hej! Jag känner igen det väldigt väl. Jag träffade min sambo när hans barn var 6, 9 och 11år. Vi har idag varit tillsammans i tre år. Det blir inte lättare med tiden utan snarare svårare. I början kände jag inte samma behov av att vara med och bestämma som jag känner idag. Det är ju faktiskt så att jag bor med barnen lika mycket som både deras pappa och mamma gör (vi har dom varannan vecka). Vissa saker tar min sambo hand om ensam och de flesta konflikterna försöker jag få honom att ta. Detta är dock svårt, jag är mycket själv med barnen och måste också säga ifrån. Det har gått bra och barnen accepterade mig snabbt men mitt tålamod är inte det bästa många gånger känner jag. Tyvärr märker jag själv att jag irriterar mig på saker som jag antagligen inte gjort om det var mina biologiska barn. Deras mamma är tyvärr väldigt manipulerande och har inga regler hos sig så det blir mycket tid som får läggas på att tjata på barnen om allt från att ställa ner i diskmaskinen till att få dom att klara av att sova själva (då hon sover med alla i samma säng). Vi har accepterat att vi har olika syn på uppfostran och lägger oss inte i vad som händer på hennes vecka men självklart går det ut över vår vecka. Precis som i ditt fall står jag ut många gånger tack vare mina känslor till min sambo. Det händer ofta att jag känner att jag vill lämna men det är svårt när man älskar någon. Jag försöker bita ihop dom svåraste perioderna och tänka att det blir bättre snart.
    Att han redan gjort allt det där med att skaffa barn innan tyckte jag också var jobbigt. Särskilt i början. Idag tänker jag att ett nytt barn är ju en helt ny upplevelse, han har aldrig upplevt vårat barn och dens uppväxt tidigare. Vi har inget gemensamt ännu men planerar ett så småningom.
    Att man inte känner sån kärlek till barnen som man skulle önska hade jag också extrem ångest över. Varför känner jag inte att jag älskar dom? Detta har jag försökt acceptera att det är så det är i mitt fall. Man kan inte tvinga fram känslor. Jag tycker om min sambos barn jättemycket, finns väl inget som säger att jag måste älska dom för att vara en bra person? Det viktiga tycker jag är att tänka på att man försöker behandla dom på samma sätt som man senare kommer behandla sina egna. Känslorna kan i många fall aldrig bli desamma men man kan ge dom samma förutsättningar i livet.
    Vet inte om jag svarat på någon direkt fråga, pratat mest av mig. Men vet om att det finns många som känner likadant men tyvärr ingen som pratar om det för att biologiska mammor pekar ut en som en dålig människa då. Har hänt mig flera gånger. När du har de jobbigaste stunderna tänk då att det ofta är en fas också. Alla barn har sina jobbiga faser, men de går ofta över snart. Att vara ”bonusförälder” eller vad man vill kalla det är en extrem merit skulle jag säga! Tålamodet och anpassningsförmågan är något man har mer än de flesta, och ingen vet hur just du har det. Sanningen är att även om man själv varit bonusförälder kan man aldrig tala om för någon annan vad den gör rätt eller fel, alla familjer och människor ser olika ut och fungerar på olika sätt. Hitta det sättet som passar just dig/er!

stats