My Baby Dolls

Ibland är det svårt att hitta en början när jag ska skriva ett inlägg. Jag vet liksom inte vart/hur jag ska börja. När jag väl börjat skriva så rinner allt ur mig och ofta börjar jag skriva någonting helt annat än vad jag tänkt från början.

Jag älskar att blogga. Tänker ofta på det när jag tar kort på barnen eller något annat skoj att det här måste jag ha med på bloggen. Den här bloggen skapades när tvillingarna Jonathan & Danilo var i min mage, tror att jag var i vecka 20- nånting när jag började blogga. Innan dess skrev jag dagbok med bilder och text vilket jag har sparat. Allt är dokumenterat.

Bloggen är en väldigt stor del av mitt liv. Jag älskar att skriva och få ner mina tankar, berätta vad vi har gjort och hur jag tänker och all utveckling och bus som händer. Det här är som terapi för mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att sluta att skriva. Men om det sker via att blogga eller skriva privat kan bara framtiden avgöra. Oroa er inte, jag har alltså inga planer att sluta blogga inom snar framtid. 🙂

Via bloggen har jag också träffat och lärt känna underbara människor och fått uppleva saker som inte skulle ha varit möjligt utan bloggen.  

Men allt har ju två sidor, att driva en stor blogg medföljer även tråkigheter ibland.

T ex att det kniper till i magen ibland när jag loggar in och ska läsa kommentarer. Ibland kommer det upp kommentarer som gör mig ledsen. En stund iaf, sedan försöker jag tänka annorlunda och skaka bort det och blir faktiskt lite arg istället.
Varför ska man lägga sin tid på att lägga sig in i andra människors liv? Visst, vi har yttrande frihet, men till vilket syfte vill man att en annan ska må dåligt? Några verkar tro att min blogg är en diskussionsforum där man ska yttra sig med diverse påhopp och kommentera och påpeka varenda sak som någon inte håller med mig om och berätta för mig att jag är dum och gör fel. Reality check. Gå in på familjeliv.se där finns massor av diskussions forum, du är på fel ställe här. 😉 

Ibland förtjänar blåsta kommentarer lite extra uppmärksamhet, jag tror att det gör författaren gott med den extra tanken. Här kommer ett av många som samma person skriver:

”Din lilla flicka gråter. Du är hemma, inte så att du måste vara på ett jobb, utan du sitter i er lägenhet. Härligt vilka känslokalla mammor det finns! En förskoleplats kostar ca 150 000 kr/ år. Hur kan du tycka att det är försvarbart att ha tre barn där fast du sitter hemma? Även om du har rätt att lämna dina barn så är det sjukt att samhället ska bekosta det!”

Sofia Asplund- hur tänker du nu? Jag brukar få många ”kloka och välmenande” kommentarer från just dig. (not) Men det här är den sista kommentaren från dig som kommer att komma igenom. Allt du kommenterar kommer härmed att blockeras. Varför? För att jag inte behöver tåla bullshit.

Inte för att det angår dig, men så du får lite sinnesro så tänker jag svara. 😉 

– Jag JOBBAR. Alltså får jag lön och betalar SKATT och jag BETALAR mina barns förskoleplatser helt själv. Inte samhället.

och även om det var som så att jag bara sitter hemma och rullar tummarna på min röv och har mina barn på förskola, så har ingen annan har med det att göra. Dina andra kommentarer orkar jag inte ens befatta mig med. Nu vill jag önska dig all lycka, och hoppas att du kan sprida massor av glädje omkring dig 🙂
Jag älskar era kommentarer. (ja ni som inte kallar mig dum och värdelös :-D) 

Jag älskar att vi kan prata och komma med råd och pepp för varandra här på kommentarsfälten.  Ni behöver naturligtvis inte hålla med mig om allt jag skriver, visst vore det tråkigt om alla var likadana och höll med om allt? Man kan absolut komma med sin åsikt och tips, men det kan man göra på ett schysst sätt.
Kom igen allihopa, sprid kärlek och positivitet istället. 

Som min mamma lärde mig när jag var liten- har man inget snällt att säga så behöver man inte säga något alls. 😉

Alla ni som läser min blogg, NI är bäst. Jag är så glad att ni orkar ta er tid att kika in här och se vad vi har haft för oss. 
Ibland när jag känner att jag haft en mindre bra dag så kan jag läsa nån kommentar från er och hela jag lyfts upp.
Tänk så mycket ord kan göra. Jag är tacksam för er.

Vi borde alla bli bättre på att bemöta varandra med vänlighet, leende, peppa varandra och sprid positivitet och glädje. Det önskar jag att ni tar med er från min blogg. ♡
Tack för att ni finns.