Hej allihopa, hoppas att ni mår bra?
Jag vet inte om ni läsare följer mig även på instagram, men jag skrev precis ett inlägg på insta, för för några veckor sedan nådde jag 200 K (tusen) följare där!
För mig är det jättejätte stort och jag vill skriva även här, och tacka er.❤️
Så TACK- från botten av mitt hjärta för att ni gar valt att följa mig. Det finns sååå galet många helt fantastiska konton (och bloggar!) att följa och jag är verkligen tacksam, glad och ödmjuk att jag får vara en del av din dag, på något sätt.
Det har varit en sån kul resa att få växa tillsammans med er, så verkligen stort tack för all kärlek, pepp, fina & upplyftande kommentarer, feedback, era tips och erfarenheter & historier och tack för vänskapen ni gett mig.
Jag hoppas att ni finner i grund och botten positivitet och värme inne hos mig och att ni lämnar min sida med ett leende, upplyfta och uppmuntrade.
Egentligen finns det så mycket mer att skriva. Det här betyder mycket mer för mig än bara ”antalet följare/läsare.”.
Under min skoltid blev jag mobbad & retad pga olika saker, jag var för smal, jag hade inte det rätta kläderna, jag var för ute, jag sa fel och gjorde fel mm.
Jag var utfryst och lämnad utanför, tjejerna viskade när jag gick förbli, någon ”råkade” knuffa mig mog krokarna i hallen och jag blev lämnad ensam på rasterna. Men naturligtvis inte med flit, utan för att lekarna gick till så, förklarades för lärarna, och jag höll bara med.
Jag kände mig ensam och med en stark känslan av att inte tillhöra, att höra till, har hängt med mig långt upp i vuxenlivet. Att inte riktigt duga, att vad jag tycker och tänker inte spelar någon roll, att jag inte är viktig och att jag inte räknas. Jag har aldrig känt mig bra nog, oavsett hur mycket jag än försöker.
Så för att inte känna så så har jag försökt vara alla till lags, alltid vara den som hjälper och ställer upp utan att förvänta mig någonting tillbaka. Alltid med en rädsla om att säga eller göra fel för att inte såra någon för då förlorar jag den människan.
Bloggen & instagram har gjort mig både gott och ont i det, för när jag fick taskiga kommentarer förut så tog jag åt mig jättemycket och blev ledsen och tänkte att ”oj, då måste jag göra fel?” Där kom den osäkra lilla Satu fram som ska göra alla till lags, till att nu handskas det på ett helt annat sätt.
Under åren, speciellt nu de senaste 3-4 åren har jag insett så mycket saker och jag har blivit så mycket starkare i mig själv att jag har satt ner min fot och sagt ifrån- och det är så förbaskat skönt och befriande att känna att jag vet vem jag är och vad jag står för, jag struntar i vad folk tycker och tänker om mig. Men det är också något som jag fortfarande jobbar på varje dag.
Med det i ryggsäcken så brinner jag för att alla är lika mycket värda, ingen ska bli dömd eller retad för hur man ser ut, hur man pratar, vart man kommer ifrån eller något annat heller för den delen. Jag hatar verkligen orättvisa och mobbing och med vad jag själv gått igenom så klarar jag inte av att se det, inte i någon form alls vare sig i verkliga livet eller bakom skärmar, det är därför troll raderas och blockeras hos mig. Och jag lägger mig jämt i om jag ser någon bli orättvist/illa behandlad.
Nu gled jag in på annat igen, men- jag höll på att säga allt detta betyder så mycket mer för mig än bara ”höga siffror”. För mig betyder det att jag ÄR inte så dålig, att jag inte alls är ensam och att jag räknas. Så tack en gång till att ni hänger med mig i min vardag och glöm inte- DU är viktig och du räknas.
Haha, åtminstonde Isabelle delar min entusiasm ? (Celina är inte så impad därav gäspningarna..)
Ta hand om dig själv och varandra. Know your worth.??
Kram/Satu
Bawling!!! I can relate in so many ways! Love your story/stories. Everyone has one!❤️ blessings to you!
Grattis till dig! Jag blir så glad av din inspirerande blogg. ? ❤️ Sluta aldrig skriva.
Åh, det här inlägget berörde verkligen <3
Jag bor i Tyresö med min familj och har sett dig och din fina familj i Haninge centrum ett par gånger. Ska komma fram och säga hej nästa gång! Du är fantastisk Satu, så fin mamma och så ödmjuk du verkar vara. / Agnes
Åh, det här inlägget berörde verkligen <3
Jag bor i Tyresö med min familj och har sett dig och din fina familj i Haninge centrum ett par gånger. Ska komma fram och säga hej nästa gång! Du är fantastisk Satu, så fin mamma och så ödmjuk du verkar vara. / Agnes
Många som är utfrysta eller annat. Så viktigt med vuxna som ser och tar tag i det, tänker också att skolan har en viktig roll här.
Kom att tänka på matrecept och så kanske du också vill dela med dig av? Vad som brukar gå hem hos barnen?
Många som är utfrysta eller annat. Så viktigt med vuxna som ser och tar tag i det, täbker också att skolan har en viktig roll här.
Kom att tänka på matrecept och så kanske du också vill dela med dig av? Vad som brukar gå hem hos barnen?
❤️Du har en helt underbar blogg och instagram glöm aldrig det! Så äkta❤️
Du är fantastisk och unik.
Du är värd allt bra!
Du har den bästa bloggen insta skulle ja bara följa en skulle de bli du o ja vet va du gått igenom ja har själv vart mobbad från förskolan till nian så ja förstår dig o din blogg e så ärlig ja förstår du skriver inte om allt men du e vardaglig de uppskattar ja kram på er alla
Det kunde ha varit jag som skrivit detta, bara det att jag är 50+ och först nu slutat bry mig om vad alla andra tycker och tänker om mig. Men den dåliga självkänslan och att alltid ställa upp för allt och alla och aldrig säga nej och dessutom aldrig förvänta mig nåt tillbaka för att jag inte är bra nog eller duger, den känslan kommer jag nog få dras med resten av livet. För mig har det har det bla. inneburit att jag inte längre får träffa mina barnbarn, för när jag började stå upp för mig själv och slutade låta mig utnyttjas som den som alltid ställde upp både med tid och pengar och vände ut och in på mig själv för att fixa mitt heltids jobb och mitt eget liv och ändå aldrig säga nej till alla gånger det behövdes hjälp med än det ena än det andra, Det var då det helt plötsligt inte längre passade att få vara med dom barnbarn som jag tidigare umgåtts med och passat hur mycket som helst under 7 år .Men då var det på min sonhustrus och min sons villkor. När dom förtod att det inte längre gick att få precis som dom ville och var vana vid blev straffet att inte låta mig ha nån kontakt alls och det är mitt livs stora sorg, men jag var tvungen att stå upp för mig själv för första gången på 50 år. Det är så viktigt och bra att du skriver om det här, starkt och modigt!
Susanne- Så tråkigt att läsa! <3 Hoppas att allting löser sig med barnbarnen <3
Åh jag fattar precis vad du pratar om. Jag var också utfryst, inte tillhöra och ensam på rasterna. Även upp i gymnasiet och högskolan. Jag är en väldigt osäker 33-åring idag med otroligt dålig självkänlsa. Tack för att du delar med dig! Kram.
Satu, olen tosi ylpeä sinusta. Suuret Onnittelut!???❤️