Egentligen ska man inte kalla det för någon ”trots ålder” eftersom det är en utvecklingsperiod och kan komma i princip när som helst- eller helt utebli- men visst känns det mer igen när man nämner 3-årstrots?
Kevin har (nästan) alltid varit samarbetsvillig. Han har alltid gjort som jag bett honom att göra, ja nästan då.
Men ni förstår, det har aldrig liksom varit några diskussioner kring kläder, mat, eller om jag bett honom om nånting.
Förrän nu!
HA! Lite in my face just nu. Allt kan förvandlas till en kamp just nu. Tar jag fram fel kallingar, lägger jag ketchup på fel ställe eller säger jag åt honom att vi måste gå nu, eller om han inte är den första (eller sista) att springa till dörren/gungan/”nån annan tävling” som jämt blir fel, vare sig han är först eller sist- eller om jag ber honom hålla min hand när vi går över vägen, så bryter han ihop med ett stort ” ÅÅÅH!” och sätter sig på marken/golvet med armarna i kors och surar.
Alltid med armarna i kors, bara för att ”make a statement.”
Klargöra för mig att han inte alls är med på det här.
Anledningarna kan vara många och ibland hinner jag knappt med i svängarna. Försöker räkna till tio (tusen) och tänka att det här är en viktig del i hans utveckling. Han vill bli mer självständig och få bestämma lite mer själv- men vissa saker kan han faktiskt inte bestämma över själv- t e x att gå och dagdrömma sig igenom en bilväg, för gobullen är lite klumpig ibland och snubblar över saker för jämnan. (Och blir arg över det och sätter sig med armarna i kors)
Så mycket känslor i den här lilla killens kropp. Många gånger kommer han och säger ”Jag e ledsen!” och ska kramas. Och såklart tjallar han på sina syskon som inte har nån aaaaaning om vad det handlar om.
Min lille Wiiwi liksom 🙂
Det är minsann inte alltid lätt att vara tre. ♡
Vill också tillägga att det inte bara är trots, han är helt underbar också! Oftast faktiskt den snällaste och goaste som finns. ♡
”Kevin, får jag ta en bild på dig?”
Ooookeyyy….. 😉 95 % av alla mina bilder just nu på Kevin ser ungefär likadana ut.
Hur är det med er, har ni också nån av de ”berömda” utvecklings (trots) åldrarna på besök hos er?
Jag har en tonåring hemma ;). Man känner att man lever om man säger så, bråk om allt mer eller mindre. Sen någon gyllene stund där man får en kram. Men mest någon som kommer ut från sitt rum muttrar över något, tar en tallrik med smörgåsar iklädd morgonrock klockan 12:00, muttrar något obegripligt igen och stänger dörren till sitt rum. Just ja, rummet där är det obäddad säng och fördragna fönster. När man säger något får man ett muttrande ”DET ÄR INGEN SOM SKA HIT ÄNDÅ”… Fast han fixar till och pratar glatt när han får dit vänner så man får väl vara glad för det lilla ;).
Har just nu en 3-åring och en 1 1/2-åring som båda går igenom någon sådan fas nu ? verkligen bra tajmat med två stycken på samma gång ? men det går väl över snart och blir lite bättre hoppas jag.
Var som att läsa om vår äldsta ?
Jajamän.Morgnar kan börja med fel fil,fel tröja,fick inte stänga dörren,vill inte ha jackan vill ha jackan…..och hos oss V.sätter ibte armar i kors utan gråtskriker?
Räknas tonårstrots? Sen har man kanske 12 års trots och så minitonåringen på besök ibland. Ibland orkar man inte med alla dessa trotsåldrar. Men det spelar ingen roll hur mycket de trotsar så älskar man de gränslöst.
Ha en jättefin fredag och midsommar och grattis till tösen i magen. Kramar från Malmö