Jag är verkligen en funderare. jag analyserar alldeles för mycket, vrider och vänder och tar åt mig alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag är en känslomänniska, jag känner mycket och från djupet.
Ibland kan jag bara stanna till och fundera på min egen omgivning. Undrar vad som har format mig och vad som påverkar mig och den människa jag har blivit.
Ända sen jag var liten har jag haft en känsla av utanförskap.
Jag har alltid känt mig ensam och att jag inte hör hemma eller passar in.
Handlade mer om min egen osäkerhet antar jag.
Jag har haft en vilja att passa in, ha en egen plats och bli omtyckt och att bli accepterad.
I skolan hade jag inte någon bästa kompis som jag kunde vara med jag var oftast utanför allt.
Jag kanske inte visade det och spelade nog lite pajas för min egna osäkerhet och för att inte visa mig sårbar för någon. Jag höll alltid skenet uppe.
Jag blev ofta retad för att… ja… för vad?
För att jag inte var cool? För att jag var smal? För att jag inte hade de senaste märkeskläderna? För att……??
Det är lite oklart för mig fortfarande, men jag blev utfryst och hånad, det är alltid lätt att göra sig rolig över andras bekostnad. Det kan vara den värsta smärtan för ens självkänsla. Man tänker att mina åsikter eller behov inte betyder något, det är inget värdefullt, det spelar ingen roll för ingen bryr sig ändå- och så håller man istället tyst.
Den där osäkerheten jag upplevde, Känslan av otrygghet och ensamhet som gjorde att jag inte alls ville gå till skolan. Klagade på ont i magen varje morgon så att mamma skulle låta mig stanna hemma.
Jag har alltid trott att det är viktigt att alla ska tycka bra om mig. Varför?
Jag har inte velat göra någon ledsen eller besviken så jag blev en people pleeser.
Har alltid varit livrädd att bli lämnad ensam.
Är det någon personlighetsdrag jag verkligen ogillar med folk är just egenskapen att tro att en står över någon annan. ”Jag är störst bäst och vackrast” mentaliteten. De som tror att de alltid har rätt med deras tänk och sätt.
Att någon är bättre än en annan- på ett eller annat vis. De som tror att de kan ta över, bestämma och trampa på andra för sin egen vinning. De som bara tänker på sig själv och sina egna känslor och behov. Det är så fult.
I övre tonåren började mina vänner festa, dricka och bli ihop med killar. Jag drack inte. När killar började visa intresse för mig skämtade jag bara bort det. Jag hade inte pojkvänner, jag strulade inte runt och jag låg inte med killar och då tyckte alla istället att jag var dryg och tråkig. ”Vem trodde jag att jag var som ”dissade” alla? ”tänkte många.
Jag hade svårt att lita på folk. Jag blev ihop med en kille för första gången som 17 (?) åring som gång på gång sårade mig och var otrogen med en sk. vän till mig då. Sen träffade jag Andres. ♡
Han jobbade som vakt på ett ställe där jag och mina vänner, mina syskon och föräldrar brukade hänga. (japp, alla på samma ställe :-D)
Vi blev vänner först och det tog en lång tid innan vi blev tillsammans och sen var det kört.
Han visade mig vad kärlek är.♡
Idag är jag vuxen och trygg i mig själv. Fast det finns fortfarande folk som kan få mig att känna mig liten och osäker fi vissa stunder och situationer. Men jag jobbar med mig själv med det här, fortfarande.
Känna att mina känslor, vilja och åsikter är lika värdefulla som dina. Att jag också, precis som du- förtjänar bra saker i livet. Det är inte alls synd om mig. Mina erfarenheter har sårat mig men de har också format mig och gjort mig starkare än nånsin och jag vet vem jag är och jag vet framförallt vilken slags person jag inte vill vara.
Jag är stolt över mig själv och vad jag har åstadkommit. What doesnt kill you makes you stronger, right?
Jag är otroligt hemmakär. Där finner jag min trygghet- och jag jobbar fortfarande med att våga lämna mitt comfort-zone. Jag får fortfarande ont i magen av att gå på olika tillställningar/events själv, av rädsla att inte passa in eller … jag vet inte vad. Jag är egentligen inte blyg och jag har lätt för att prata med människor, men det är fortfarande något som spökar inom mig. Im workin on it.
Jag trivs nog bäst i mitt eget (och min familjs) sällskap. Jag har vänner- men saknar nog en riktigt bra vän att bolla tankar och känslor med. Jag är en god lyssnare, och jag finns där för alla mina vänner och de vet att det de säger i förtroende stannar också där. Jag är inte lika bra att öppna upp mig, jag tänker nog lite som så att mina egna tankar och känslor inte är lika viktiga, att jag klarar mig ändå. Workin on that too. 🙂
I och med bloggen och alla kommentarer har jag blivit rätt så duktig på att borsta av mig knäppa kommentarer från folk som inte ens känner mig. Att folk är så snabba med att ha fördomar om varandra, ha åsikter om saker de inte ens vet bakgrunden av.
Jag vill vara den som får andra att må bra om sig själva. Sprida positivet och lyfta andra.
Jag klarar inte av att se någon ledsen eller bli orättvist behandlad.
Har ni själva tänkt på det?
Hur mycket ett positivt sinne ger tillbaka? Har ni tänkt på vad våra ord till varandra kan ha för avgörande betydelse för hur hela ens dag, och mående och ja… livet utvecklar sig?
Har ni tänkt på hur mycket fint vi tycker och tänker om varandra som vi aldrig berättar? Se och lyft de fina i varandra istället för att haka upp dig på och uppmärksamma de mindre bra.
Varför inte säga ord till varandra som uppmuntrar, stödjer och ger hopp istället för att håna och vara taskig och göra sig lustig över andra och deras val i livet?
Låt alla leva och göra som dom vill, så länge det inte skadar någon annan.
Alla människor är trots allt olika, men precis lika mycket värda. Oavsett.
Jag tittar på mina egna barn och kan undra vilka stunder de kommer att komma ihåg när de själva är stora, när de funderar på stunder som har format dem. Man vet aldrig vad en tar med sig bagaget.
Har du några starka minnen eller upplevelser som har format dig till den du är idag?
Vill du, så får du jätte gärna dela med dig.
Jisses ja vad det här inlägget blev väldigt rörigt.
Kanske bara en lite känslosam dag idag helt enkelt.
Ibland vill man bara få ner något och nu fick ni ta del av det. Imorgon är en ny dag. Kram på er!
Ta hand om varandra och glöm inte berätta för era nära och kära vad de betyder för er. Kindness doesnt cost a thing- sprinkle that shit everywhere. Right?
Åh är uppe o natt ammar och låg och läste din blogg samtidigt!:)
Känner igen mig väldigt mycke i hur du tänker och känner .
Man analyserar allt.
När alla andra hör tex: nej tack.
Så hör jag tonen, kroppsråker, om ögonen är fasta eller ”himlar”… ja men du vet!? Alla intryck som går:-)
Har också svårt att låta folk komma en djupt på. Folk ser en som en öppen och sprallig person och att dem kanske känner en relativt väl. Men ingen förutom ens familj känner mig väl;-).
Har sen i vuxen tid många ytliga vänner men ingen ordentligt nära vän. De närmsta försvann när man skaffa barn.
Är ingen party människa så glöms alltid bort o bjudas in.
Tydligen inte så intressant och få med på fika dejterna längre heller.
Kanske är barna som är jobbiga eller så är mitt liv ointressant;-)
Tanken slog mig hur svårt det är att få ”bästisar” i vuxen ålder.
Jag får ”bara” ytlig vänskap vet inte vad jag gör för fel liksom. Men jag är kanske för hemma kär:-D
Bjuder ofta in folk att höra av sig men ingen hör sv sig:-0
Jaja vi är fler som funderar mycket och skickar en kram till dig, varm och härlig människa verkar du vara!<3
Jag bodde i närheten av dig som ung. Jag var mobbad och hade inga vänner alls. Men jag minns dig med stor glädje då du alltid hälsade på mig, oavsett vart det var och vem du var med. Det kan låta som en minimal grej att göra men när man alltid blir ignorerad eller retad så var det fantastiskt att du hälsade på mig och det gav mig jätte mycket. Har alltid sett dig som världens mest ödmjuka människa och när jag råkade halka in på din instagram så blev jag otroligt glad för att du har det bra. Fortsätt som du gör ❤
Linnea- ❤️Vad gullig du är! Vad heter du på insta? Vill gärna följa dig också ☺️
Vad jag känner igen mig i det här inlägget! Jag har alltid varit den där personen som inte är direkt är mobbad men heller inte den som är med i gemenskapen. Det sätter sina spår även om jag är säkrare idag än som tonåring/tjugoåring.
http://hannafialotta.blogg.se
Det låter precis som min 15 åriga son.En del människor har detta fantastiska personlighetsdrag (högkänsliga) De tänker stort och ser detaljer mer än andra.De är otroligt empatiska och bryr sig om alla de möter i sin väg.Har minnen från min son var 5 år och någon sa elakt till honom då sa han bara kanske blir han snäll när han blir äldre och tittade på mig.En negativ sak med detta personlighetsdrag är att det tar massor med energi att alltid tänka på andra,ta in alla intryck under dagen,lyssna mer än andra men framför allt känna mer än andra.
Så himla bra skrivet! Jobbar också med mycket av det du beskriver.
Kjenner meg veldig igjen her.Var som å lese om meg selv.Kjenner meg alltid utenfor og er veldig hjemmekjær:)
Tøft og skrive om dette!
Vilket starkt inlägg! Jag känner så mycket igen mig.
Du är en starkt människa och jag beundrar hur mycket du gör och fixar trots 8 fantastiska barn.
Följer bloggen för att du verkar bara så ärlig och genuin. Kram
Är det inte konstigt när så många har gått igenom samma sak, att man inte kan finna en like. Jag har blivit småmobbad, 2 av mina 4 barn blir det av sina vänner, dom är vänner men så elaka en del kan vara. Hade det varit mitt barn som mobbade andra, gud nåde. Då hade mitt barn haft mig hängandes i skolan varenda dag tills den slutade. Den hade inte fått varken bu eller bä. Inga att leka med och inte gå ut. Hatar verkligen föräldrar som inte tar sitt ansvar. Låt alla föräldrar ringa hem till mobbande barns föräldrar, då vet man vad det är för sorts föräldrar barnen har. Vi ringde hem till ett av barnens mobbare och alla föräldrar gjorde sin plikt. Vill lyfta dessa föräldrar som ser att sina barn inte är dom bästa utan att ens barn kan göra skit. TACK till er. Ni andra som säger att mina barn gör aldrig något, må fan ta er. Det är ni som gör att barn tar sina liv. Jag vet barn som inte varit äldre än 11 år som tagit sitt liv för att det blev mobbat. Så fan ta er som inget gör, OM, ni får veta det. Man måste veta för att kunna göra nått. Kram till er alla som blivit och blir mobbade. Det är inte er det är fel på.
Jag hade inte det lätt heller var inte lätt att passa in nånstans för mig först hemma med familjeproblem sedan i skolan blev man mobbad och inte riktigt hade någon vän så pratade jämt med dom vuxna och gick ofta till skolkuratorn för att klara min vardag och hemma höll jag för mig själv och hjälpte till och mina syskon så dom skulle få bättre uppväxt än vad jag hade ville skydda dom från allt det onda. Jag har blivit stark med mina upplevelser klarar jag detta så ska jag klara mig genom allt att jag förtjänar så mycket bättre än så värd mycket mer. Sedan dess har jag med som du funnits för andra och hjälpt syskon och vänner familjer att komma på fötter. Sedan har jag alltid drömt om att hitta den rätta mannen i mitt liv och bara blivit utnyttjad istället inte haft någon förbild alls fick lära mig snabbt att stå på egna ben torka bort tårarna för fanns ingen som ville lyssna på mig. Man skulle leva en låtsas värld som inte fanns fly från verkligheten. Sedan syskon blev vuxna så splittrades familjen i 2 delar när vi blev utflugna dom som hade det skapligt höll sig till sig själva och dom som hade det kämpigt för sig och stöta varandra och fick pikar hur dålig och lat man var för att dom valde att fly från problemen alltid undrat på vilket sätt är dom bättre och starkare. När jag kämpade mig fram i livet med mina känslor så förlora jag många vänner kände inte heller att jag kunde lita på någon. När jag träffade min karl så var han min räddande ängel som fanns där för mig han blev ljuset i mörkret gjorde mig starkare och kunde se en framtid så kämpar nu varje dag att nå ditt men orolig då jag haft tufft uppväxt att kommer jag klara detta jag hoppas att jag får en chans att visa mina fötter och att det finns någon som tror på mig och ger mig den möjligheten att allt ordnar sig. Kämpar för det. Du har ett gott hjärta Satu finns ingen tvivel om såna vänner som du växer inte på träd ska man vara rädd om.
Jag hade inte det lätt heller var inte lätt att passa in nånstans för mig först hemma med familjeproblem sedan i skolan blev man mobbad och inte riktigt hade någon vän så pratade jämt med dom vuxna och gick ofta till skolkuratorn för att klara min vardag och hemma höll jag för mig själv och hjälpte till och mina syskon så dom skulle få bättre uppväxt än vad jag hade ville skydda dom från allt det onda. Jag har blivit stark med mina upplevelser klarar jag detta så ska jag klara mig genom allt att jag förtjänar så mycket bättre än så värd mycket mer. Sedan dess har jag med som du funnits för andra och hjälpt syskon och vänner familjer att komma på fötter. Sedan har jag alltid drömt om att hitta den rätta mannen i mitt liv och bara blivit utnyttjad istället inte haft någon förbild alls fick lära mig snabbt att stå på egna ben torka bort tårarna för fanns ingen som ville lyssna på mig. Man skulle leva en låtsas värld som inte fanns fly från verkligheten. Sedan syskon blev vuxna så splittrades familjen i 2 delar när vi blev utflugna dom som hade det skapligt höll sig till sig själva och dom som hade det kämpigt för sig och stöta varandra och fick pikar hur dålig och lat man var för att dom valde att fly från problemen alltid undrat på vilket sätt är dom bättre och starkare. När jag kämpade mig fram i livet med mina känslor så förlora jag många vänner kände inte heller att jag kunde lita på någon. När jag träffade min karl så var han min räddande ängel som fanns där för mig han blev ljuset i mörkret gjorde mig starkare och kunde se en framtid så kämpar nu varje dag att nå ditt men orolig då jag haft tufft uppväxt att kommer jag klara detta jag hoppas att jag får en chans att visa mina fötter och att det finns någon som tror på mig och ger mig den möjligheten att allt ordnar sig. Kämpar för det. Du har ett gott hjärta Satu finbs ingen tvivel om såna vänner som du växer inte på träd ska man vara rädd om.
Det måste vara jobbigt för dig Satu att se din dotter vara ledsen i skolan över kompisar som du skrev häromdagen. Men du är den bästa som kan stötta henne då du själv går igenom det och vet hur det känns. Usch jag tycker verkligen som du att fler borde lära sig att vara snälla oftare och det gäller inte bara barn utan framförallt vuxna. Ibland kan jag inte låta bli att bli rädd över den värld jag satt mina barn till världen i. ? Att vara känslosam, försiktig och snäll ses som svagheter i samhället.
Gud vad jag känner igen mig i det du skriver. I nästan allt faktiskt, fast jag har haft svårt att sätta ord på det själv. Är också så oerhört trött på vissa männsikor som tror att just det dom tycker eller gör är det ända rätta. Som tycker dom är bäst på alla vis. Superhärligt med självförtroende hos andra men man får inte sluta vara ödmjuk. Har så svårt för många bloggar just för att vissa kan vara så skrytiga och framhålla saker som om man inte gör si eller tycker så, så är man en idiot. Tack för fina tankar du delar med dig utav och för en härligt, naturlig, varm och ödmjuk blogg! Ps även jag har sen barnsben äääälskat coca-cola väljer det när som framför ett glas vin 🙂
Själv så blev jag utfrysta när jag var yngre, någon gång hörde jag också hur de snackade skit och skrattade. Den perioden mådde jag inte bra psykiskt och hade ingen riktig vän, ingen i familjen visade heller någon omtanke. Då tänkte jag ofta att jag inte orkade längre. Men tänkte samtidigt som tur var att det blir bättre. Själv har jag tagit avstånd från de som snackar skit om andra och mår bra av att trycka ner andra. Jag tycker att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv. Att man inte ska säga ngt om man inte har ngt snällt att säga m.m. Gör hellre ngn glad än motsatsen. Tänker fortfarande alldeles för mycket på vad andra tänker om mig. Jag gör val utifrån vad andra tycker är okej och inte. Jag är rädd för vad andra ska säga också, är så dålig på att stå på mig
Fina du <3 så fint skrivit <3
Stor kram till dig Satu? Du är modig och stark!
Känner igen mig i dig till 100%. Bra skrivet <3
Älskar dig!!! Älskar när du skriver sånt här!! Skulle lätt kunna läsa sånt här i flera timmar!! ♥♥♥
Pernilla- <3 <3 <3
Mycket fin viktig och stark inlägg.❤Det är mycket jag skulle vilja säga men hittar inte orden.Jag känner igen mig själv.Jag blev mobbad i skolan verbalt och fysiskt.Det har också format mig.Vill inte gå i detaljer.Är ibte lika öppen som du.Bra att du kan skriva av dig.Jag håller mycket inombords och vill alltid vara ”till lags”.Jag kallar det för min ”duktig tjejkomplex”?.Blir också lätt osäker i sociala sammanhang och .Kan fortfarande i yrkeslivet direkt känna igen mobartypen du beskrivet som alltid vet bäst och är bättre än alla andra?.Och jag blir som lejonmamna när jag tror att ngn varit dum mot mina barn.Blivit också arg när egna barnet betett sig dumt mot snbat barn.Jag vet hur det känns lixom?.
Minna- Kram till dig! Jag håller också mycket inombords, så det är skönt att skriva av sig.
Tack och stor kram tillbax❤
Otroligt fint skrivit?
Känner så väl igen det du skriver genom vår dotter ??
Du är en fantastisk mamma till 8 fina diamanter. Roddar en stor familj med flytt och nyförlöst. Inte många som skulle fixa det plus att du har det så fint och iordning i ert hem också. Jag har bara 4 barn och lyckades inte ha så fint hemma hos oss när de va små. ?
Glöm inte att du är en fantastisk person Satu!! ??
alltså woow känner verkligen igen mig i dig, har en hel del kompisar men ibland känner man sig ändå rätt ensam, därför är/trivs jag nästan bäst med att vara tillsammans med min familj och sambons familj(även om man nog självklart velat ha någon mer nära vän också som är lik en själv), är rätt blyg av mig(men ändå väldigt social m.m när man väl lärt känna mig), har tre barn och väntar nu även mitt fjärde om allt går som vi hoppas, bara till att skriva lite om du vill ha någon att prata med, ☺❤
Känner igen mig till 100% i det du skriver, har haft det precis likadant i skolan och är nu 17 och alla runt om vill dricka osv medans jag inte är så jätte intresserad av det. Skönt att veta att man inte är ensam med att ha haft/har det så. Tycker verkligen om din blogg och du får mig verkligen att längta tills jag blir mamma. Kram❤️
Hej! Det du beskriver i din fina text skulle lika gärna kunna handla om mig, en 52-årig kvinna som än idag är märkt av åren i skolan. Som du säger hånad och retad, men för vad egentligen ? Jag kämpar fortfarande, varje dag med min dåliga självkänsla och har aldrig känt att jag duger för den jag är. Men med åren har jag accepterat att mitt hem och min familj är det viktigaste. Saknar också en nära vän att umgås med. Jag tycker du skriver så öppet och ärligt i din blogg och att du är en stark kvinna oeh en underbar mamma som verkligen uppskattar att kunna få vara hemma med dina barn så länge som möjligt. Ta hand om dig och din fina familj.
Fint skrivet? Jag förstår precis vad du menar. Kände under uppväxten att det var viktigt att vara omtyckt av alla men tyckte aldrig att jag riktigt passade in. Svårt med tillit. I vuxen ålder fick jag höra talas om HSP (högsensitivpersonlighet) av en slump och fick en aha upplevelse. Där fick jag svar på varför jag är som jag är och reagerar som jag gör på omvärlden. Otroligt skönt att få reda på att man inte var konstig på något sätt utan att ca 20% av befolkningen faktiskt är på det här viset?. Helt normal, men har ett känsligare nervsystem som gör att man känner av sin omgivning ”starkare”. Det har iallafall hjälpt mig mycket och fått mig att förstå att jag inte är ensam och jag har blivit snällare mot mig själv?.
Tycker mycket om att läsa din blogg!
Amen sister!
När jag var tonåring/ ung vuxen så ville jag gärna att folk skulle tycka om mig, att jag skulle passa in med alla men blev oftast kallad bitch och hatad av andra tjejer. När jag blev lucia i 9an i en skola med ca 900 elever så var det folk utanför skolan som hade gått ut redan och var ett par år äldre som skulle ägga mig/kasta saker på mig när jag väl kom ut, bara för att deras ”populära kompis” som gick i min skola inte vann… Det var hemskt jobbigt att vara så hatad av folk man inte ens kände eller umgicks med.
Nu när man är 27 år så har jag 3 bästa kompisar som jag umgås/pratar med, annars har jag min sambo, hans 2 barn, vår kommande dotter och respektive familjer. Nu bryr jag mig inte ett skit om vad folk säger eller tycker, varför ska man?
Så länge man är nöjd i sig själv och det livet man har byggt för sig själv så ska man inte bry sig om något annat ??
Känner så igen mig i det du skriver! Du verkar vara en helt underbar person och mamma och jag ser upp till dog ska du veta. Kram! ❤️
Det du skriver är absolut inte rörigt utan väldigt viktigt att ta upp. Vi är många som kan känna igen oss i din beskrivning men det är få som pratar om det. Tack! Ha en bra dag.
http://lenearonsson.se
Va fint du skrivit och delat med dig av dina känslor. Låter som en jobbig skolperiod du upplevt.. fick höra en gång att ”om vi tänker att alla människor vi möter är expert på nånting oavsett område” så blir vi mer ödmjuka. Ingen kan va expert på allt och bäst i alla sammanhang och vi kan lära oss något av alla vi möter i livet” detta ska på så vis göra oss mer ödmjuka. Och visst, som vuxen tycker jag det här är jätte sunt och något jag ofta funderar över. Men som barn! Just i skolåldern, så handlar det så mycket mer om att bara passa in. Vara exakt som alla andra. Läser både pedagogik och psykologi om barn för närvarande och måste med handen på hjärtat säga att det känns ibland smärtsamt att försöka få alla barn att både tycka om sig själva för den de är och att få känna gemenskap med andra (trots att dom är ”med” uppleva alltså som du beskriver ändå ett utanförskap) för det är ju en sak i teorin, där allt är rätt konkret och nånting helt annat i praktiken där det ska tas hänsyn till så mycket mer och är mer komplicerat. Ibland (ganska ofta faktiskt) får jag ont i magen när jag tänker på att jag har satt barn till världen för att den kan vara så grym.. att dom ska klara sig själva, att jag inte ska kunna backa upp dom i varje situation som kan uppstå där barn är elaka mot varandra.. hmm.. diskussionen kan pågå i en evighet men jag tycker om att du lyfter frågan och att vi vuxna kan samtala om så viktiga saker. Alla har vi ju varit barn själva och har något att relatera till. Tack för en fin blogg 🙂 följt dig i väldans många år nu och du slutar aldrig att imponera på mig trots det är jag dåligt på att skriva det till dig så idag tog jag tillfället i akt och skriva hur grym jag tycker du är 🙂
Va fint du skrivit och delat med dig av dina känslor. Låter som en jobbig skolperiod du upplevt.. fick höra en gång att ”om vi tänker att alla människor vi möter är expert på nånting oavsett område” så blir vi mer ödmjuka. Ingen kan va expert på allt och bäst i alla sammanhang och vi kan lära oss något av alla vi möter i livet” detta ska på så vis göra oss mer ödmjuka. Och visst, som vuxen tycker jag det här är jätte sunt och något jag ofta funderar över. Men som barn! Just i skolåldern, så handlar det så mycket mer om att bara passa in. Vara exakt som alla andra. Läser både pedagogik och psykologi om barn för närvarande och måste med handen på hjärtat säga att det känns ibland smärtsamt att försöka få alla barn att både tycka om sig själva för den de är och att få känna gemenskap med alla andra (trots att dom är ”med” uppleva alltså som du beskriver ändå ett utanförskap) för det är ju en sak i teorin, där allt är rätt konkret och nånting helt annat i praktiken där det ska tas hänsyn till så mycket mer. Ibland får jag ont i magen när jag tänker på att jag har satt barn till världen för att den kan vara så grym.. att dom ska klara sig själva, att jag inte ska kunna backa upp dom i varje situation som kan uppstå där barn är elaka mot varandra.. hmm.. diskussionen kan pågå i en evighet men jag tycker om att du lyfter frågan och att vi vuxna kan samtala om så viktiga saker. Alla har vi ju varit barn själva och har något att relatera till. Tack för en fin blogg 🙂 följt dig i väldans många år nu och du slutar aldrig att imponera på mig trots det är jag dåligt på att skriva det till dig så idag tog jag tillfället i akt och skriva hur grym jag tycker du är 🙂
Sommarloven 🙂 När jag tänker tillbaka på min barndom så är det alltid sommar haha. Känslan när man gick ut från skolavslutningen med 10 veckor framför sig. Sen tror jag tryggheten jag hade hemma har gjort mig till den människa jag är i dag.
Känner igen mig i det du skriver❤️
Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver om dig. Allt från mobbningen till viljan att vara snäll och vara alla till lags och även om jag idag är en stark människa som har lämnat det gamla bakom mig och gått vidare en erfarenhet rikare så finns det situationer där jag kastas tillbaka och blir osäker vilsen och obekväm. Att ha en vän att vara med i sådana situationer stärker mig otroligt mycket. Jag har förmånen att ha några riktigt goda vänner. Åt dem kan jag ringa när jag vill. Jag kan berätta precis allt jag vill och jag behöver inte försöka vara trevlig om jag har en jobbig dag. Och på samma sätt är det med dem. Fe får ringa mig när de vill och jag finns där och lyssnar och är ett stöd. Det är en så stor gåva i livet att ha goda vänner och jag önskar att alla skulle ha åtminstone en riktigt god vän. Tyvärr har inte alla så lätt att hitta en. Jag har själv en dotter som inte har någon äkta vän fast hon själv är urtypen för en äkta, god vän. Jag hoppas att hon hittar en snart och detsamma önskar jag dig!
Fina Satu ❤️ jag önskar att vi hade hunnit lära känna varandra medan vi fortfarande bodde grannar. Du verkar rakt igenom omtänksam, välvillig och klok. Självuppoffrande på både gott och ont. Vi delar en familje och barnsyn som jag tycker det är svårt att hitta annars, och det är nog den främsta anledningen till varför jag följer din blogg. Vem som helst skulle skratta sig lycklig över att få ha dig som vän! Tack för att du delade och delar med dig! ❤️
Finaste Satu, detta inlägget gick rakt in i hjärtat och det kunde lika gärna varit jag som skrivit det men jag har aldrig kunnat få fram det i ord.
Förstår precis hur du känner och det svåraste tycker jag är att jag inte har något jag kan gå på och skylla på varför det blivit så.
Jag jobbar oxå med så många saker och något jag tycker är jobbigt är just det att kliva ur min trygghetszon vårt hem och komma till ett ställe där man inte känner någon, får nästan panik ibland och vill bara springa därifrån.
Går faktiskt och pratar med en kurator just nu om allt sådant då min pappa fick diagnosen ALS i julas och det fick min värld att rämna och allt kom upp till ytan.
Kan råda dig till att prata med någon, jag tycker det är skönt att bara kunna släppa ut allt till någon som inte är känslomässigt involverad .
Du är en jättefin människa, en underbar mamma och fru och du har en fantastisk familj ❤️..
önskar så att jag bodde närmre så vi kunnat ses , men finns bara ett meddelande bort om du behöver prata el ventilera med någon .
Massa kramar till dig. ❤️?❤️
Skickade nog svaret 2 ggr, men såg att det var min gamla Mail som registrerades först ?
Satu, välligt bra skrivet , varenda ord.
RAKASTAN❤️
Finaste Satu, detta inlägget gick rakt in i hjärtat och det kunde lika gärna varit jag som skrivit det men jag har aldrig kunnat få fram det i ord.
Förstår precis hur du känner och det svåraste tycker jag är att jag inte har något jag kan gå på och skylla på varför det blivit så.
Jag jobbar oxå med så många saker och något jag tycker är jobbigt är just det att kliva ur min trygghetszon vårt hem och komma till ett ställe där man inte känner någon, får nästan panik ibland och vill bara springa därifrån.
Går faktiskt och pratar med en kurator just nu om allt sådant då min pappa fick diagnosen ALS i julas och det fick min värld att rämna och allt kom upp till ytan.
Kan råda dig till att prata med någon, jag tycker det är skönt att bara kunna släppa ut allt till någon som inte är känslomässigt involverad .
Du är en jättefin människa, en underbar mamma och fru och du har en fantastisk familj ❤️..
önskar så att jag bodde närmre så vi kunnat ses , men finns bara ett meddelande bort om du behöver prata el ventilera med någon .
Massa kramar till dig. ❤️?❤️
Hej. Det var precis som att läsa om mig själv ☺️ Jag var också utsatt i skolan. Hade alltsom oftast bara en kompis som jag hängde med. Pojkvänner var inte å tala om. Vem skulle vilja ha mig liksom. När jag skulle fylla 26 år träffade jag min blivande man och nu 13 år senare är vi fortfarande tillsammans och har 3 barn ihop. Trots att det har gått så många år finns känslan av att inte passa in fortfarande kvar. Man är ensam trots att man är omgiven av så mycket folk genom jobb och annat.
Hade vi bott närmre så hade vi kanske funnit varandra och blivit vänner. Ni verkar vara en varm och omtänksam familj. Jag har läst din blogg sen Olivia skulle komma till världen och jag tänker inte sluta ?
Kramar från Katrineholm
Fint skrivet. Du verkar vara en underbar människa. Dina barn ska vara lyckliga som har en sån klok mamma och ett tryggt hem ?❤
Hej satu, jag är också en känslomänniska. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det hade faktiskt lika gärna kunna vara jag som skrev.. Längtar också efter en vän att prata djupt med om mina känslor o tankar.
Jag tror att man kan nå långt med ”Kindness”, vi behöver ge varandra mer kärlek o respekt.
Älskar att följa din blogg! Tack för att du finns och att du är du. Kärlek o respekt! ❤️
Fina Satu❣ Vilket oerhört starkt inlägg. Försök att lämna allt det gamla bakom dig. Du är så fantastisk på alla sätt och vis. Vacker, klok, omtänksam, fin, beundransvärd , gullig och duktig med ordning och reda. Bästa mamman åt dina fina barn, bästa frun och snart har ni ert drömhus klart. Snart kan ni njuta och mysa i ert nya, mysiga , stora och hemtrevliga hem!
Olet niin kaunis, ihana , iloinen ja loistava❣????????
Åå vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är precis likadan. Hade vänner i skolan men ändå kunde jag känna mig ensam många gånger. I 7:an hittade jag en bästa vän. Tyvärr gled vi ifrån varandra, då jag flyttade från orten, men vi vet ändå vart vi har varandra och när vi ses är det som vi aldrig vart ifrån varandra. Idag kan jag nog säga att jag har skapligt många vänner, men ingen som jag riktigt umgås med. Lyssnar när någon behöver prata och det stannar hos mig. Älskar att vara hemma med min lilla familj och bara vara. Så jag känner igen mig så väl i det du skriver!
Kramar
vilket öppet och känslosamt inlägg<3 du verkar vara en sån himla fin människa. Önskar vi gått på samma skola och jag kunde vart vän med unga dig<3 kram på dig.
Hej
Det finns en personlighet som heter högkänslig ( hsp) googla det och se om du känner igen dig själv i det Ibland är det svårt att förklara vad man känner och hur man är , då kan man behöva hitta ord som beskriver det Googla även introvert Kanske känner du igen dig själv där Jag gjorde det och nu kan jag förklara , speciellt så kan jag förklara för min dotters skull ?? PS alla duger vi precis som vi är ?
SÅÅÅ HIMLA FINT SKRIVET!!! ❤❤❤ Och SÅÅ HIMLA STARKT GJORT!!!!!!!! ❤❤❤❤❤❤❤❤ BETYDER SÅÅ MYCKET FÖR MIG ATT FÅ LÄSA ATT TILL OCH MED MIN STÖRSTA FÖREBILD HAR VARIT DÄR JAG VARIT!!!!!! ❤❤❤❤❤❤❤ KÄNNER SÅÅÅ IGEN MIG I DIG!!! Kunde lika gärna ha varit jag som skrivit ner min bakgrund & mina känslor & tankar! ❤❤❤ Jag trivs också bäst hemma (är hemmamamma/hemmafru på heltid) och jag ÄLSKAR det!! DET får MIG att må bra!!! Men känns inte som att NÅGON förstår en! Utan ALLA frågar – När ska du skaffa ett jobb? Vad ska du jobba med? ”Stackars din man” som får jobba ihjäl sig för att du bara ska gå hemma & dra..
För det första VILL vi ha det så, VI har VALT att leva såhär! För att VI mår BRA av att leva så!! Alltså det ANGÅR INGEN ANNAN!!! Och man är väl PRECIS LIKA MYCKET VÄRD för att man mår bäst av att jobba hemifrån, jobba FÖR sin familj.. Alltså jag är såå trött på dagens samhälle så det är sorgligt.. ÄLSKAR DIN BLOGG SATU!!! SLUTA ALDRIG BLOGGA!!!!!!!!!!!!!!! Samhället behöver dig! 😉 ❤❤❤❤❤❤❤
Oj det där skulle kunna varit jag som skrivit hela texten. Mina två äldsta har fått uppleva en del mobbing och annar precis som jag gjorde i deras ålder och det skär så fruktansvärt i hjärtat för man återupplever barndomen genom deras ögon. Jag hade önskat att jag hade dig som vän, tror det hade berikat mitt liv till 100 %
Hoppas det går bra i det nya huset
Väldigt bra skrivet.
Känner igen mig massor❤️❤️
Hej du e verkligen inte ensam bra att du tar upp såna här saker ja har faktiskt haft lite aningar att du haft de tufft de känns i mångt o mycket att du beskriver mig ja har haft liknande upplevelser varit mobbad hela skoltiden från förskola till nian ja känner igen mig i dig massa styrkekramar till dig du har kommit långt de känner ja på mig kram på er alla
Så fint inlägg!❤️