Hej (igen).
Tänkte ta upp detta med ”trots”. Det finns massor av olika fina ord för detta trosålder- självständighetsåldern, utvecklingsfas osv, men vi alla vet vad det handlar om. 3-årstrotsen. Vanessa. Do i need to say more?
H-J-Ä-L-P-! säger jag bara. Lord have mercy on my soul!
Experter säger att trots behöver inte alls vara något negativt- men det här är inte kul, roligt, underhållande, glädjande, utvecklande eller något positivt över huvudtaget. Det är bara rent sagt pane-in-the-ass- moments och jag förstår inte hur det kan komma något gott ur det här? Hur? 
Vanessa hade sin 2-års trots period för inte så länge sen, men nu har mamman av den trotsen kommit tillbaka i form av 3-årstrotsen. WTF!?
Vanessa är en underbar go liten tjej som vet vad hon vill.
När hon är med andra är hon alltid en liten ängel, pratar lungt, är väluppfostrad, artig och är så snäll så. Här hemma, och speciellt då med mig är den flickan som förbytt.
Hon har en temperament som räcker till tiotusen pers och blir över och hon är envis som en åsna.
Hon testar mig till max och trycker på de exakta knapparna som får mig att se rött.
Allting blir en kamp mellan henne och mig, att allt blir så svårt.
Grejen är att hon tror att hon bestämmer allting och att allting är bara hennes. Allting är bara NEJ och verkligen driver med en. (<—-mig)
Om jag säger nej och att det är jag som bestämmer så blir hon helt förstörd och skriker som en tok. Det handlar om allt ifrån vilka kläder jag valt ut till henne, hur jag sätter upp hennes hår, borsta tänderna, om jag ber henne göra något eller om jag säger till henne att inte göra något. Hon retas med flit för att se hur jag reagerar. Hon gnällskriker med rösten som Gud glömde och då går det inte att få henne att lyssna alls, för hon hör ingenting hur lungt man än försöker prata med henne. Det hjälper inte att hålla om henne när hon får sina utbrott, hon skriker ännu högre, sparkas och slåss. Det hjälper inte att låta henne ta time-out för hon tröttnar ändå aldrig med att jag bär tillbaka henne.
Värst av allt är nattningarna. Spelar ingen roll hur länge jag sitter med henne, för när jag ska gå blir det ändå världens liv på den lilla sessan. Man vill ju inte skiljas åt som ovänner, med att någon är ledsen.
Så säg mig, vad är det för positivt som ska komma ut av det här? Och är det här verkligen nödvändigt för att hon ska komma ur det här självständig? Is this really the way?
Jag vet att det här ska gå över nån gång, men när? Bättre förr än senare hoppas jag.
Mellan varven är hon den underbaraste flickan ever. Man tror inte ens att det är samma person. Och det är då som jag får så jäkla dåligt samvete att vi har bråkat med varandra, att jag inte haft tålamod kvar och därför skrikit på henne. Känner mig som den värsta mamman genom tiderna. Jag är inte dum heller, det är inte så att jag låter henne få sin vilja igenom i allting- jag sätter gränser och visar tydligt vad som inte är okej beteende. Och vissa ”battles” väljer man att ta, andra inte.
Efter varje bråk så kommer hon till mig med sin lenaste och snällaste röst- kramar mig och säger förlåt.
Hur jobbig den här stunden kan vara nu så ska mina barn aldrig, för en enda sekund tro att jag inte älskar dom.
Hur jobbiga dom är ibland och att jag helst av allt skulle vilja springa ut just när det är som värst så är dom det bästa som har hänt mig och att kag älskar dom mest av allt på denna jord.
Min tröst under dessa stunder är att det är förbigående. 
Samma sak om man är i affären eller något och nån av barnen skulle råka få ett utbrott, och kör hela trudelutten- ni vet, slänger sig på golvet och grinar för att få köpa den där jäkla godispåsen framför kassan på en tisdag. Man får onda-ögat från vissa människor. Jag vet precis vilka ni är, surpuppor.
Ni har nog inga barn själva eller så har ni glömt hur det var, så skit på er. Sånt rör mig inte.
Så har ni varit i samma sits som jag eller har råd och tips så vill jag gärna höra, för jag är så trött på allt evigt bråkande om småsaker.
En väldigt söt och trotsig liten 3-åring!
Jag älskar Dig! (även fast du driver mig till vansinne ibland)
