(tidsinställt)
Fick denna mail häromdagen som jag tycker är viktigt att ta upp.
”Älskar din blogg och tittar in varje dag minst 2 gånger för att se om du skrivit något nytt, min absoluta favoritblogg, den är så härlig, ”riktig” och ROLIG! Ni verkar vara en underbar familj och jämt så glada och orkar hitta på saker med barnen. Hur hittar ni ork? Jag har precis fått mitt andra barn och hatar att känna dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på saker med min son som är 3 år, och inte med min pojkvän heller för den delen. Sexlivet har inte existerat hos oss på över ett halvår! Har du några tips på att få tålamodet att räcka längre? Hålla lågan brinnandes? Ibland är jag så trött och arg på allting att jag känner att jag inte orkar med det här längre. Du verkar vara en riktig SUPERMAMMA.”
Tusen tack för ditt mail.
Jag känner igen det där eviga dåliga samvetet. Tror att alla mammor känner av det. T om jag. Jätte ofta, varje dag.
På kvällarna när jag har lagt alla barnen så kommer det upp tusen frågor som jag ligger och funderar på länge, och det dåliga samvetet granger i mig.
– Har jag varit en bra mamma idag?
– Har barnen haft det bra? Har dom varit ledsna/arga? Varför? Har dom varit glada?
– Känner dom sig sedda, känner dom att jag funnits där för dem alla envar? Har jag varit rättvis? Hade jag kunnat göra nånting annorlunda idag? Hade jag sluppit någon onödig tjaffs om jag valt att göra på något annat sätt?
Tänker på om dom har upplevt det som att jag har lyssnat på dem. Inte bara hört dom, utan verkligen lyssnat?
Jag funderar väldigt mycket på om saker som hänt dom just idag kommer att påverka dom sen när dom är vuxna, och hur kommer dom att se på sin barndom sen?
Ibland, eller rätt så ofta så känner jag att jag har tjatat på dem för mycket, höjt rösten och bara haft ”bråttom förbi”.
Du ser, man har ju dåligt samvete för så mycket. Jag gör mitt bästa. Ibland kokar allting över och jag har inget tålamod kvar till att lyssna på 5 olika viljor,gnäll och tjaffs samtidigt. DET ger mig dåligt samvete för i min bok ska inte en bra mamma tappa tålamodet och skrika på sina barn. Men jag gör det. Vilken supemamma va…?
Jag är bara en människa försöker jag intala mig själv- jag gör rätt och jag gör fel.
Så ni ser, jag är precis som vem som helst. Ingen supermamma på något sätt.
Och orken? Ibland orkar jag faktiskt inte, ibland är jag så trött att jag känner att om jag inte håller igång så kommer jag att somna ståendes. Pressen man känner på sig är inte alltid en så mysig känsla. Man känner krav ifrån alla håll. Speciellt när man valt att ha så ”många” barn som jag har så känns det som att alla granskar en lite etra mycket.
Att vara mamma innebär att man alltid ska sätta någon annans intressen framför sina egna. Och det är helt OK för mig, dom är mitt liv, det är dem jag lever för.
Jag har alltid sagt det, t om när vi kämpade i 2 ½ år för att få Nicole så sa jag att jag är ämnad till denna värld till att bli mamma. Det höll på att ta sönder mig rakt upp och ner att det inte var så självklart att jag skulle få den stora äran att få bli det jag var ämnad för. Nu har jag 5 underbara barn som jag älskar obeskivligt mycket, som jag gör allt för.
Ibland är dom riktigt jobbiga också. Men jag älskar dom inte mindre för det.
(Även fast jag skulle vilja rymma då och då och bara få andas. Ensam!)
Det är inte bara en dans på rosor alla gånger och fluffigt och pluffigt. Man FÅR känna att det är jobbigt ibland.
På mammatidningar, TV, bloggar, överallt runtomkring oss visar man upp en bild av evig lycka som är omöjlig att leva upp till, allt kan inte vara så perfekt hela tiden. Inte här hos oss i alla fall.
Allvarligt- när en bebis skriker av trötthet, en annan vill ha papper och pennor och klär av sig i samma takt som du klär på, en tredje har fått utbrott eftersom strumpan (!) sitter på fel fot (!!!?), den fjärde är och spolar leksaker i toaletten och den femte är sådär mystiskt tyst nånstans så att man bara VET att det är hyss på gång- allt det här samtidigt som ni faktiskt håller på och klär på er och ska ut- ja då är det för fasiken svårt att känna den där lyckan!
Kärleken och förhållandet. Jag brukar aldrig skriva om vårat förhållande, det känns ”privat” och jag tänker att ingen är intresserad av hur ofta vi ligger med varandra, haha., men ”Vi två mot världen”- vad hände? Jag älskar Andres och vill inte föreställa mig ett liv utan honom. Vi bråkar och tjaffsar och går varandra på nerverna, och ibland förstår vi inte oss på varandra alls, vi har olika syn på mycket gällande barn och barnuppfostran. Det här ÄR verkligen en test, ett riktig stort jävla eldprov det här med att få barn. Mååånga små barn. 
Man läser statusar som ”mys med min allra finaste” var och varannan dag. Allvarligt? Har ni barn? Vi har knappt pratat med varandra på 4 dar ibland! (<—- han är så envis!)
Ibland kan jag känna som att klarar vi bara av att hålla ihop den här tiden så kan vi klara av precis allting. Hur lätt som helst. Kärleken finns ju där.
Att få bli Mamma är det största jag varit med om, vi har fått äran att få känna en kärlek större än något annat. Det fanns ingen handbok man får hem från BB med facit om hur man ska bete sig vid olika tillfällen.
Man får känna sig fram och göra som känns bäst för sig själv och sin familj. Man kommer säkert göra fel val och beslut under vägen. Jag tror att det bara är mänskligt?
Jag vill inte byta ut mitt liv till någonting annat än det jag har här och nu.
Jag är så otroligt tacksam för att jag har 5 friska, vackra barn, Andres och hela min familj och fina vänner vid min sida.
Jag vill att mina barn ska se mig som en trygg och kärleksfull grund, som dom kan ty sig till, oavsett vad- stort eller litet.
Det strävar jag efter. Ge dem mycket trygghet, kärlek, glädje och respekt- precis som jag får från dom. Villkorslöst.
