Kevins första dag i förskoleklass

Så var den dagen här. Den stora dagen som vi pratat så mycket om, förberett och funderat på. Kevins första dag i förskoleklass.

Kevin har gått 3 dagar på förskola i sitt liv. Det endast för att jag tvivlade på mig själv, och min roll som mamma om vad MITT barn behövde. Överallt hör man hur folk säger hur barn BEHÖVER förskolan och att det är bäst för dem att gå. Jag sätter mina barn alltid i första rum och tänker på deras bästa före allt annat så jag tänkte att det kanske är kul för honom att träffa nya kompisar osv osv. Det gick inte alls. Alla barn ÄR olika. Där och då bestämde jag mig för att aldrig lyssna på något annat än min egna magkänsla, och aldrig tvivla på mig själv igen så jag tog honom därifrån.

Det han behöver är trygghet & kärlek. Det har varit en fröjd att ha honom hemma med mig i över 6 år och jag ångrar inte en endaste sekund på mitt val.

Tiden när barnen är små kommer aldrig åter och jag vet att jag säger det jämt och att det låter som en dålig klyscha men tiden hörni. Den går verkligen så sjukt fort. Det känns som att det var igår som jag stod på denna skolgård och önskade mitt förstfödda lycka till på första skoldagen och nu ska hon börja sexan? Ni hör ju. Bara med ett ögonblick så har tiden bara rusat och jag har älskat att få hänga med Kevin och syskonen hela dagarna. Han är så snäll, blyg, lättaste barnet att ha att göra med och han ställer aldrig till med något. Han bara är nöjd och tillfreds och verkligen så genomgo.

Så med fjärilar i magen stod vi på hans nya skolgård tillsammans och väntade på att läraren skulle ropa upp hans namn för att kliva in i klassrummet. Vi hade förberett allt som skulle hända innan, vi var redo.

”Kevin Gonzalez” ropade läraren upp… och Kevin släppte min hand, och med raska steg klev han in i sitt klassrum, med sin nya spiderman väska på ryggen och bara sådär har min älskade gobulle Wiiwi påbörjat den långa vägen i skolans värld, gått ut på alldeles egna äventyr och jag kände tårarna sakta rinna nerför mina kinder när jag såg han försvinna in.

Jag har alltid varit blödig och speciellt då på stora stunder som dessa. (Så jag kan inte skylla på graviditets hormoner heller)

En så konstig bitterljuv känsla av tomhet, enorm saknad, glädje, kärlek och så så mycket stolthet.

Han är redo nu. Redo att testa sina egna vingar. Detta är slutet på en era, men en början på något alldeles nytt.

Lycka till nu Kevin, det här fixar du fint.

Jag är så stolt över dig och älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå. Where you are, is right where my heart is.

We got this.