My Baby Dolls

Nu har jag parkerat mig här framför datorn med min frukost och tänkte börja skriva ner min förlossnings berättelse. Till hjälp har jag tagit fram mina journaler från sjukhuset, det mesta kommer jag ju ihåg, men klockslag och sådant ska ju vara rätt också 🙂

Det hela började på tisdagen den 28:e april. Jag var då i vecka 35 + 6.
Ganska snart efter mitt inlägg om mina nya badrumsmattor, haha…
Jag tog ett bubbelbad för mig själv efter nattning av barnen och tänkte att jag ska lägga mig tidigt ikväll.
Jag går och lägger mig, vänder mig i sängen och vatten rinner ur mig. ”Jävla skit, inte det också” hann jag tänka då jag trodde att jag inte kunde hålla tätt. 😀 Jag hostar till lite och det kommer mer och mer vatten.
På mina nya lakan. Jag ber Andres komma som hämtar en binda och handduk. Jag ringer till Mummu och säger att jag kanske ringer henne lite senare, att hon ska vara beredd med sin mobil.
(hon blir mest nervös av oss alla)

Jag tvättar av mig och jag är så fruktansvärt trött att jag bara vill gå och lägga mig igen. Vilket jag också tänkte göra. Jag var väldigt lugn, och hur konstigt det än låter så tänkte jag på riktigt stanna hemma tills värkarna skulle sättas igång. För er som inte vet så skulle jag få en igångsättning när jag var i vecka 37 + 0 pga. snabba förlossningar och för att jag måste få antibiotika intravenöst ca. 2 timmar före födsel eftersom jag haft spår av GBS i urinen innan. Så vanligtvis när vattnet går så brukar det gå snabbt. Nu kände jag bara ett lugn. Kanske jag var i chock eller något, men jag ville bara gå och sova. Kröp in under täcket och tänkte att jag ringer till förlossningen ändå och berätta läget. – Dom ville att jag ska komma in direkt.

Lucky låg hela tiden högt upp i bäckenet och man kunde rucka ordentligt på henne, så när vattnet går så kan det vara livsfarligt för henne, pga. att navelsträngen kan trilla ner och täppa till syre och näringen. Och så kan hon även få för sig att göra en kullerbytta när vattnet går och hon kan lägga sig i säte.
Så vi fick inte vänta hemma- speciellt inte med tanke på att hon är prematur och jag föder snabbt.

Mummu kom på två röda och jag gick runt och fixade och donade här hemma. Gick in till barnen och pussade på dem.

Framme på förlossningen gjordes inga andra undersökningar förutom blodtryck och feber.
Inga värkar kom och jag var häpen. Det var ju nytt.
Dom sa att jag inte får åka hem innan bebis är född. och då trodde jag att det inte kommer dröja länge eftersom jag har hört och läst att man får gå högst 48 timmar efter att vattnet gått.

Andres åkte hem när jag hade fått ett rum, och jag bara väntade på värkarna som aldrig kom. Dagen efter tog lite odlingar och CTG för att se hur bebis mådde.
Dagarna som följde fick jag höra olika från olika läkare. Man sätter inte igång en förlossning innan vecka 37+0 om det inte är kris. Att vatten återbildas hela tiden. En läkare tänkte skicka hem mig, tills en barnmorska sa att bebis ligger högt upp fortfarande och då ändrade hon sig? Ang. infektionsrisken efter lång vattenavgång så sas den vara mycket liten. Och därför tog dom temp på mig 2 gånger per dag för att upptäcka om det skulle bli nån infektion.
Jag läste såklart mycket om lång vattenavgång prematurt och då speciellt när bebis ligger högt upp och blev skräckslagen. Ingen tog mig på allvar, innan jag tog saken i egna händer och gick till spec.MVC och sökte upp läkaren som jag har gått hos under mina sista graviditeter. Hon kom och besökte mig lite senare den dagen och jag berättade om min oro, att jag är rädd att det ska hända bebisen något.
Hon skrev upp mig för en igångsättning dagen efter eller till lördagen, beroende på hur fullt det var.

1 maj kom och jag hade inte fått några värkar alls- 3 dagar efter vattenavgång. Jag som var säker på att jag skulle få ännu en april bebis när vattnet gick. (Twinsen och Kevin är födda i april alla tre)

Det blev en lång väntan. Skulle det finnas plats för mig inne på förlossningen eller inte?
Andres och barnen kom och hälsade på mig, dom hade med sig glass och så bjöd barnmorskan dom på dricka.

Jag målade deras naglar med glitter som Natali kom med dagen före i en stor goodiebag för att muntra upp mig med.❤

Älskade barn ❤

Sedan åkte de hem.
Jag skulle ringa direkt när jag hört något nytt. Jag tog en dusch och vilade en stund.

Ett av dem sista magbilderna 🙂

Några timmar senare kom en läkare och sa att det börjar se ljust ut inne på förlossningen, att dom ska bara göra i ordning ett rum till mig och så får jag komma. Det är ingen idé att vänta, bebisen är ju klar. Och jag fick nytt hopp.
Jag var i vecka 36 + 2, exakt på samma vecka/dag föddes Olivia också.
Hon tog några blodprover där (varav mina snygga blåmärken).

Jag kom in på förlossningsrummet, tittade mig omkring i det tomma rummet, på sängen med benstöden, alla maskiner… Här skulle jag föda fram ett barn snart. Jag hörde kvinnor i rummen bredvid som skrek ”hjälp mig!” Jag har aldrig skrikit under något av mina förlossningar, fast det gör helsinkis ont. Jag tror att man riktar sin energi på fel ställe då. Men dessa skrik alltså. Jag satt på helspänn och ville bara hjälpa dom, kände deras ångest. När jag hörde barngråt efter det så bölade jag också.

Så kom min barnmorska in i rummet. En härlig kvinna, glad och positiv och vi skrattade så vi kiknade.
Hon förklarade allt vad hon gjorde och jag kände mig superlugn.

Här blev jag undersökt för första gången. Jag hade ca. 2 cm tapp kvar och var öppen 3 cm.
Hon ville ha kolla på bebisen hela tiden, så hon satt på elektroder på bebisens huvud där jag fick hjälpa till att putta ner henne eftersom hon låg så högt upp, så att hon kunde komma åt.
Det här var en helt ny system för mig, för här var jag inte kopplad på en massa sladdar, utan allt var sladdlöst. Jag hade en dosa fast på mitt lår och 2 dosor på magen som mätte ”Luckys” hjärtljud och mina värkar hela tiden.

Och sedan sattes värkstimulerande dropp in. Först in via infarten jag hade i handen, men den var täppt så min hand svullnade upp enormt, så hon fick lite bråttom att plocka upp den. Och sedan stack hon mig igen på andra handen.

Värkstimulerande dropp sattes in 17:50. Samtidigt som jag fick in antibiotikan. (som dom skulle ha lagt in i vilket fall som helst eftersom det var lång vattenavgång fick jag veta)
Och redan efter en kvart började jag känna av den lite med småvärkar.
Jag fick ta microlax (lavemang) och sprang på toa stup i kvarten 😀
Värkarna kom och mera vatten rann ut.
Dropp ökades var 20:e minut.

Jag blev undersökt vid 19:50 och nu var tappen helt utplånad men jag var bara öppen 5 cm ! WTH!
Hann jag tänka. – Fast jag har erfarenhet av att det går långsamt fram till 5 cm och så säger det bara pang och så är jag helt öppen och ska föda. Jag gick runt i rummet och stannade till vid värkarna som kom allt oftare.
Vid 20:37 kom värkarna jätte ofta och gjorde riktigt ont så jag bad att få lustgas 50/50.
Klockan 21:20 ville jag börja krysta, och den mäktiga känslan av att jag känner när jag krystar hur hon kommer ner.

Andres står vid min sida och håller min hand…
Ed Sheerans låt- Thinking out loud spelades på radio i bakgrunden kommer jag ihåg.

Jag är koncentrerad på min uppgift. Att krysta, och jag bara väntar på att någon ska säga att det är så nära.
Att snart är hon här. Men jag säger ingenting. Jag är helt tyst.
Jag tänker på min mamma. Jag tänker på barnen där hemma. På hur dom snart ska få en liten syster. Snart är hon här, bara jag kämpar lite till.
Jag håller hårt i Andres hand och i andra handen håller jag i lustgasen.

Nu är huvudet ute och dom ber mig vänta. Jag vill krysta men jag gör som dem säger och andas igenom det.
Sedan hörs den mest underbara ljud man kan få höra. Hon gråter.
Våran vackra, fina lilla dotter har kommit till världen. ❤

Fredag kväll, den 1 maj- klockan är 21:35 blev jag en lycklig och stolt 7 barns mamma.
En liten prinsessa tog våra hjärtan med storm och gjorde vår familj komplett.

Känslan av att få sitt nyfödda barn på bröstet. All smärta, all oro- a l l t har försvunnit.
Man känner bara sån enorm kärlek, lycka. Lättnad.
Andres klippte av navelsträngen och moderkakan jag krystade ut undersöktes utan anmärkning.
Den var hjärtformad, och då kallas dessa barn som legat i dem för ”kärleksbarn.”
Jag fick inga bristningar denna gång heller.

Vi älskar dig så otroligt mycket. Tack för att just Du kom till våran familj.