Nope, inget hemgång ännu… Blev faktiskt lite besviken. Jag ville så gärna!!!
Tidigast på måndag ska dom ta upp det igen, för då är pojkarna v 33+0, och det är då
hemvården tar emot barn- inte tidigare.
Pojkarna mår jätte bra ju, dom kämpar på och är jätte duktiga med alla framsteg. Jag kan inte se något hinder för oss från att åka hem. Sköterskan sa att dom är så små fortfarande, men vaddå, tror dom att dom kommer att växa sig större här än vad dom skulle göra hemma?
Och det är inte direkt så att vi har behövt läkarna när vi är här.
Dom sa det själva också- vi sköter ALLTING själva. Ber aldrig om hjälp.
Det enda dom gör är att komma in och tar tempen och kommer in med vitaminerna till pojkarna, som VI ger. (Kalcium,Protorik och något annat)
Varför håller dom oss kvar? För att det ska se bra ut på papper?
Jag lovar- om jag hade den minsta lilla oron att vi inte klarar oss hemma, eller om jag var orolig för pojkarnas välbefinnande, så skulle jag stanna här. Men allting är bra. Dom är små, men dom växer nog hemma också??
Blir så jäkla less på allting… Om vi inte blir utskriva på måndag, så ska ja ta med mig pojkarna ut, och springa hem. Hahaha, den tanken låter allt mer lockande just nu. Here we are, just minding our own business.
Inte en enda sköterska har kommit in och gjort annat än tempat. What´s the point of beeing here, egentligen?
Blir så ledsen varje gång det är dags att säga hejdå til flickorna. Känns som att jag gör dem mer och mer besvikna dag för dag. Dom får förhoppningar att dom får vara med sin mamma nu, och några timmar senare är det dags att gå igen- UTAN mamma. Jag hatar att se hennes vackra ögon tåras och hennes dock-ansikte så ledsen… 
Snart kan hon inte känna nån tillit för mig alls. Jag hoppas, hoppas sååå innerligt att hon inte känner sig övergiven av mig. Men jag ser besvikelsen i hennes ögon varje dag det är dags att säga hejdå. Och jag hatar det.
Jag LOVAR att när jag kommer hem, så ska jag ALDRIG lämna dem igen!
Jag vill aldrig gå igenom det här igen, att vara ifrån dem man älskar…
Vanessa är liten, hon förstår inte. Hon blir alltid så glad när hon ser mig. Mammas Enkeli…
Jag önskar att jag var där för dem… Innan det har blivit en alldeles för stor skada i Nicoles hjärta. 
Fast sen på kvällen när vi pratar med varandra, så är hon glad. Hon har vant sig att jag är borta.
