Hola!
Här går det undan vet ni.
I förrgår ringde jag till kommunen för att höra om det fanns lediga dagisplatser för Danilo och Jonathan, och dagen efter när jag lämnade flickorna på dagis så hade dom fått papprena och skulle förbereda inför deras förskolestart. WoW!
Snabba puckar!
Blev lite nervös, det blev så verkligt. Har fortfarande lite blandade känslor kring det här, men jag tror att jag gjorde ett rätt val (?)
Jag tänker lite såhär: Om den här bebisen ska få en ärlig chans att stanna i magen så länge som möjligt så behöver jag vila och inte stressa upp mig. Precis som läkaren sa… 
Och Danilo och Jonathan kommer att vara i förskolan, leka med jämngamla, bli aktiverade och utvecklas.
Känner mig så dum när jag ibland inte orkar göra nånting vettigt med dom. Ta mig inte fel nu, jag tycker absolut att man inte behöver hitta på saker hela tiden med sina barn, dom ska lära sig att ”ha tråkigt” också, på det viset hittar dom själva på lekar här hemma. Men jag får dåligt samvete när vi har lämnat flickorna på dagis och dom sätter sig t e x för att titta på Pippi en stund eller något, speciellt när jag tänker på vad jag kunde ha kunnat göra med dem. Ibland finner jag inte energin att aktivera dom.
Igår lärde jag min egen läxa. Jag städade ju och höll på med dittan och dattan (bara för att hålla igång och inte somna på soffan sittande) på natten sen hade jag såna förvärkar att jag inte kunde sova hur jag än vände och vred på mig.
Så jag vet att jag måste ta det lungt.
Mummu kom förbi och hämtade grabbarna och jag sov som en stock i 1 ½ timme och det var såå skönt!
Nu känns det mycket bättre i magen. Blev lite orolig där på natten faktiskt.
Om (knack, knack, ta i en jävla massa trä) jag skulle föda alldeles för tidigt pga. stress och få tillbringa lång tid på Neo så skulle jag gå under. Det skulle ju inte funka alls! Så jag sätter grabbarna Bus också på dagis, för att förhindra det, så jag slipper vara ifrån min familj sen.
Nu väntar vi på datum till när dom ska börja, med det blir första veckan i oktober. Holy Moses!
Dom har en trygghet i varandra, och även i Nicole & Vanessa som går där.
Det ska nog gå bra det här. Right?
Mina älskade busfrön!
