My Baby Dolls

{Detta inlägg skrev jag igår, men efter mycket strul krashade min sida, men det fixade sig precis- men inlägget var borta. Som tur var tog jag skärmdumpar ((för det gick inte att kopiera texten rakt av)) på det jag skrev och klistrade in här, därför kan texten se lite knasig ut}

Storken kom 6 veckor tidigt och våran älskade lilla son/lillebror är född ❤️

Tänkte skriva min förlossningsberättelse nu medans jag har den färsk i minnet.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så hade jag förvärkar på julafton och på natten till juldagen som sedan avtog.

Vinterns första snö föll ner på juldagen 25:e december och barnen var ute och lekte i snön i stort sett hela dagen. Vi plockade, lekte med deras nya leksaker och åt mera julmat. Jag sa att jag tänker sitta läänge nu och äta julmat så jag spricker för jag hann inte njuta på julafton pga. nervositet och värkarna. Jag kände att jag bara måste ta en promenad och känna den knapriga, efterlängtade snön under mina fötter, men jag hann inte.

Vanessa, Olivia & Nicole gick hem till grannen för filmkväll, Danilo och Jonathan ville ha en grabbkväll med mys och film inne på sitt rum och dom var helt överlyckliga att dom fick ?

Dom hämtade Celinas lilla bord, la en duk och dukade fram en massa gottis inne på sitt rum, gullisarna. Så jag & Andres hade filmmys med våra små på soffan.

20:30 kom första värken.

Jag tänkte att det är förvärkar igen. Dom kom regelbundet var 15:e minut. En timme senare ringde jag hem tjejerna som hade lite mys med oss och jag tog värkarna med andning. Sedan jag blev gravid så har dom varit väldigt bestämda med att jag måste väcka alla 4 äldsta barnen innan jag åker till BB. Dom vill säga hejdå och ta hand om dom små. Så det upprepade dom hela tiden: ”om du måste åka till sjukhuset, väck oss, lova det mamma!”

När alla barnen gick och la sig och värkarna fortsatte komma regelbundet tänkte jag att nu kanske det var dags ändå. Jag som hade varit så himla nervös inför förlossningen hoppade in i en annan roll nu och kände att jag ska ta kontrollen och fixa det här, och jag ville vara hemma så länge som jag kunde så jag skulle slippa gå runt på sjukhuset med värkar under dessa tider.

Andres & jag tittade på 4 brothers på TV och klockade värkar. När den var slut bestämde vi oss för att vila en stund. Han somnade på 2 röda och jag slumrade till och vaknade av värkar. Hämtade 2 alvedon och försökte vila, men nu kom dom var 6:e minut.

Jag låg och sms:ade med en av mina närmasta/bästa vänner som pushade och stöttade medans jag tog värk efter värk. Dom ändrade styrka och jag bokstavligen låtsades att jag andades in lustgas. Sista smset var att nu vaknade Melanie och sen var det som om någon höjde värkarna ordentligt. Jag gick upp, pussade och kramade min lilla Melanie och viskade ”du ska bli storasyster idag” innan jag bäddade henne ner igen med sin snuttis och napp och tog några snabba värkar i vardagsrummet innan jag väckte Andres.

Det blev såå intensivt så himla fort, från 6 minuter till var och varannan minut. Jag ringde förlossningen men fick stå i kö så Andres fick ta över. Jag kräktes. De nervösa syskonen smög ner, alla 4 efter varandra och hjälpte mig att hitta mina strumpor och hjälpa mig att hitta mina skor. Någon av dom ringde Mummu (som jag hade förvarnat några timmar innan) och sa att mamma ska åka in nu. Så hon skulle komma hem till oss.

Vi satte oss i bilen och värkarna gjorde såååå ont! I bilen kände jag att jag behöver krysta. Andres tyckte inte att det var så bra och jag sa att det kan han säga till sin son…

Det är nya rutiner i förlossningen nu pga. Covid-19 och Andres förklarade att jag måste upp till förlossningen själv och sen blir jag undersökt och när det är dags att föda får jag ringa Andres och be han komma upp. Jag tog hissen och kände att det trycker på. Letade mig till förlossningen där jag möttes av ett gäng barnmorskor med visirer på. Jag slänger av mig skor och jacka på golvet och frågar om jag kan få ”låna” (?) lustgas för bebisen kommer alldeles snart.

Men nej, först vill dom undersöka och sätta ctg och skriva lite…

Hon undersöker och jag är helt öppen.

Ring din man nu. Andres kommer upp, jag får lustgas. Jag säger att mitt vatten har inte gått och vill att dom ska ta hinnorna. Andres berättar om min upplevelse vid förra förlossningen, då dom inte tog hinnorna och blodet forsade istället.

Dom såg att fosterhinnan tryckte på och beslöt att ta hål så vattnet forsade. Sån lättnads känsla! Dom satte elektrod på hans huvud som sen lossnade. ”Har era barn haft mycket hår när dom föddes?” Oh yes. Så även denna gång, sa barnmorskan. Så dom satte den på hans huvud igen och pulsen gick ner. Jag behöver krysta!

Flera läkare kallades till rummet och min barnmorska sa att jag ska vända mig till vänstersida, stå på alla fyra, vända mig till högersida. Jag gjorde som hon sa snabbt som blixten för under hela graviditeten har just det här varit det tuffaste för mig att hantera. Min sons hälsa och välmående före allt annat och det var som att smärtan bara försvann när jag hörde att hans puls har gått ner och att han behöver komma ut nu. (Allt det här spelades på bara några få minuter.)

Vid min nästa värk tänkte jag på min Nicole, Vanessa, Danilo, Jonathan, Olivia, Kevin, Celina, Isabelle, lilla Melanie- och på min mamma- och tog i för kung och fosterland- och så var hans huvud ute. En värk till och jag vet att han är ute. Och så glider hans lilla kropp ut och jag hör hur han skriker.

Min son. All smärta är borta och tårarna rinner nerför kinder av lättnad. Av lycka. Av kärlek.

26 december 2020, klockan slog 03:39 och jag har precis blivit 10 barns mamma till en vacker liten pojke på 46-47 cm och 2220 g tung.

Jag hann vara på sjukhuset i 20 minuter.

Jag fick upp bebis på bröstet, pussade på honom, Andres klippte navelsträngen och sedan fick han följa med bebis och neonatal personalen till neo medans jag krystade ut moderkakan och kontrollerades. Inga bristningar, nada.

Det som var helt galet är att när navelsträngen kontrollerades så var det en äkta knut på navelsträngen!! Det ser man verkligen inte ofta, sa läkarna och menade att det var nog ämnat att han ska komma tidigare. Det är farligt med knut i navelsträngen, för sitter den hårt så stryps all syre och näring till bebis och jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om han hade stannat kvar i magen längre.

Min moderkaka var lite skadad, den hade brustit på ett ställe som förklarade vart blodet kom ifrån. (Tydligen kom det blod under denna förlossning med när vattnet gick) Vilket också var tur att han föddes för tidigt för det kan även innebära livsfara om min moderkaka brustit helt.

Så det här är min mirakel pojke, det var meningen att han skulle komma tidigare. ?❤️

Jag kissade, åt min macka och promenerade till iva/neo.

Bebis mådde bra, han var lite blå om ögonen, som om han hade en Zorro mask över ögonen då han satt ”fast” så när pulsen gick ner (det försvinner snart) och så fick han cpap för att utvidga lungorna för att få upp all fostervatten och så fick han mat via sonden sina första måltider.

Nu är han fri från båda och behöver gå upp i vikt och få ner sin bilirubin innan han får åka hem.

Idag fick jag och bebis flytta till ett familjerum där vi kan vara tillsammans och jag sköter honom helt själv. Så otroligt skönt! ?❤️

Saknar Andres och alla mina hjärtan där hemma så det gör ont!❤️❤️❤️

Nu i skrivande stund har han hunnit bli 2 dagar gammal och klarar sig så bra själv❤️

Nu behöver han vända sin vikt och bli stabil med bilirubin värdena (gulsot) innan han får åka hem, det finns inte dagsljus överhuvudtaget som kan hjälpa honom med det så jag kämpar på med hans mat, det är det enda sättet att sköta det ”själv” på.❤️

Mitt älskade lilla hjärta. Jag faller djupare för honom hela tiden, han är helt underbar❤️