My Baby Dolls

Nu har jag kommit åt denna dikt några gånger och jag kan inte släppa den. Den rör mig till tårar varenda gång och på ett sätt gör den så jäkla ont,
Varenda ord är så sann- Jag ser ju det nu.

Vi hör alltid och överallt frasen ”tiden flyger iväg”- Jag använder den själv hela tiden och det låter som en klyscha, men det är den inte.
För tiden flyger verkligen iväg, åren känns som minuter och det har aldrig varit mer sant än när man fick barn.

Läs den här texten. Den är verkligen så fin.

The Last Time Poem

From the moment you hold your baby in your arms,
you will never be the same.
You might long for the person you were before, 
When you have freedom and time,
And nothing in particular to worry about.

You will know tiredness like you never knew it before,
And days will run into days that are exactly the same,
Full of feedings and burping,
Nappy changes and crying,
Whining and fighting,
Naps or a lack of naps,
It might seem like a never-ending cycle.

Jag ser ju att det är så sant. Jag har gått igenom många ”en sista gång” med främst de större barnen utan att jag ens reflekterat över det. Förrän nu.

Nästa gång jag klagar över att bli väckt varenda timme ska jag tänka på denna dikt. Varje gång jag suckar över att inte ens få gå på toa ensam så ska jag tänka på denna dikt. Eller när leksaker inte är undanplockade.

Jag vet att småbarnsåren kan vara tuffa stundvis, men det är bara så tillfälligt, även om man inte ser det så just då. Ena stunden är ditt barn en liten pytteliten nyfödd som behöver dig för sin överlevnad, men snart som det är tar dem sina första steg och dom lär sig att bli självständiga och dom växer upp. Allt går så fort och ibland önskar jag att jag kunde bara pausa tiden. Om så bara för ett ögonblick. Eller spola tillbaka till en tid och vårda och ta vara på de där sista stunderna lite bättre, lite hårdare.
Men det är såhär livet är. Det kommer en sista gång till allt.
Nya saker och utmaningar dyker upp och även dom får sin ”en sista gång”. Det är livets gång.
Det är så det ska vara, men det gör så ont att släppa taget. För det är ju det man förbereder sig på att göra, eller hur? Att förbereda barnen genom att bygga en stark och stabil, kärleksfull och trygg grund för dom att stå på så att dem kan fortsätta sin väg när de egna vingarna är redo att bära av. Det är nog det svåraste man står inför. Att förlita sig på sig själv att man har gjort sitt bästa och allt man kunnat för att denna människa ska vara redo att möta världen- inte med mig som den viktigaste personen i hennes/hans liv längre. Att släppa taget om alla de sista gångerna.

Ni är det bästa som har hänt mig.

För er kommer jag att göra allt. Jag kommer alltid att finnas vid er sida och vägleda er och älska er oavsett vad. Och jag ska verkligen njuta och ta vara på denna tid tillsammans med er när ni fortfarande är små och behöver mig.
En dag kommer ni inte längre göra det. ♡

Jag älskar er. ♡
Långt innan jag ens hade er, nu och för alltid och evigt. ♡