Jag öppnar kommentarsfältet lite försiktigt med en knut i magen.
Jag var beredd på att någon skulle skriva något taskigt. Det blir oftast så när man är ärlig och lättar sitt hjärta och känner sig sårbar- man är beredd på det negativa. Istället så rinner tårarna nerför min kind igen.
Jag vågar andas ut och sköljs av tacksamhet över alla era fina kommentarer.
Se så mycket fint som händer bara man vågar sträcka ut en hand. Vågar tala öppet om något som är svårt.
Och det ÄR svårt. Man blir dömd så himla hårt ibland bara man talar om hur man känner.
Så många saker som man bara håller inom sig, av ren rädsla eller oro.
Om jag ska vara ärlig så har det varit lite jobbigt för mig den sista tiden.
Barnen tjafsar och bråkar med varandra, jag får säga till stup i kvarten, jag säger en, två, tre gånger snällt och sen ryter jag. Tålamodet tar ibland slut. Och jag ser hur dom tittar på mig som att jag är den hemskaste i hela världen.
När dom är stora så vill jag inte att dom tänker på mig, och sin barndom som att jag var sträng och skrek hela tiden. För visst brukar man lättare minnas det negativa?
Jag hade ett ”familjemöte” med barnen häromdagen och vi pratade om allt i nästan 45 minuter, redde ut saker och groll och hur man vill bli bemött och hur man ska vara med varandra. Alla fick säga sitt och trots att det varit tjafs dem emellan så slås jag av tacksamhet över hur empatiska dem är allihopa. Kändes genast bättre för alla att prata.
Andres och jag har haft det svårt och det har bara varit… jobbigt.
Samtidigt har jag haft lite svårt att ta in flytten. Jag älskar huset inuti, det är inte det. Vi har jobbat oss genom blod svett och tårar bokstavligen för att komma dit vi är nu.
(Jag har helt glömt bort att visa er före och efter bilder på resten av huset!) Vi har utsidan kvar och lite smågrejer inomhus.
Jag känner mig mer och mer hemma för varje dag som går och vi får i ordning på saker och ting på en helt annan nivå. Barnen har vänner och jag har börjat lära känna en granne som verkar bra. ♡
Men. Avståndet till allt är så lång. Jag vet också att ville vi ha ett hus så var det den här och nu som var vår enda chans.
Kanske vi gör en bra vinst en vacker dag och kan hitta något liknande i storlek i Haninge.
Ni hör ju. Jag står med ena foten i Handen och andra här.
Jag ska ge det tid. Men jag ska inte heller stänga några dörrar alls just nu. ♡
Det har varit en tuff vinter på många olika sätt men vi har den bästa årstiden framför oss här och jag ska njuta av varje ögonblick. Ser så fram emot våra inplanerade roligheter till Parken Zoo och Helsingfors tillsammans. Vi behöver nog komma bort lite, haha 😀
Ledsen att jag svamlar på
Tack för att ni är ni och för att ni lyfter mig när det känns tungt och lite jobbigt.
Jag finns här för er också.
Kram och ha en riktigt bra fredag!
Hej!
Det kan ta ett tag att landa. Du skrev förut att du funderadr på ta körkort. Med bil så har du mer frihet. ni har inte funderat på att barnen ska byta skola om det finns någon närmare och det inte blir så många resor? Hoppas det känns bättre snart.
Kram
Det är ju en jätte stor omställning för er alla att flytta till hus ,och massor med extra jobb hela tiden.
Då blir det ju lätt att man tar ut det negativa på sin partner när man är trött.
Mitt tips är att ni låter rust och byggen vara ett tag och bara njuter av varandra och allt ni har.
Kram!
Jag tycker att du gör ett fantastiskt jobb med både kidsen, hemmet och din blogg. ?
Jag kommenterade aldrig förra inlägget pga tidsbrist
Men inser att alla ord jag tänkt säga är redan sagda… du är en fantastisk mamma och jag tvivlar starkt på att inte varje barn får det den behöver… klart att alla vill vara med dig ❤️
Förstår va du menar med flytten.. jag flyttade ju när Melinda föddes till hennes pappa och alla andra syskon .. det va inte långt .. västerhaninge till tungelsta men jag trivdes aldrig
Efter ett år flyttade jag tillbaka till min lgh.. tyckte det va så långt dela från mamma (mammagris som jag e) och sen typ apotek Hemköp mm finns ju en dyr Coop där..
jag mådde inte bra psykiskt med flytten (hastig graviditet som märktes i v20) bonusbarn mm och hamnade ju i en förlossningsdepression så jag längtade till tryggheten i västerhaninge … hatade skabbiga lägenheten som va sliten mm och jaf skämdes över hur det såg ut. Idag hade jag kanske haft lite mer distans till allt för ärligt så är det fint i tungelsta och bussen tar 7-10 min men
Förstår dig verkligen … mår man inte bra och kanske har lite knas i förhållandet och ungarna bråkar (hade två bonusbarn 12,14 år med div diagnoser) så blev alla små droppar här och var bägaren som rann över
Lägg då till sömnbrist pga kolik, unge som vägrar ff fast hon är snart 3 år vägrar sova hela nätter (bara inatt va hon vaken 2,5 timme) en katt som jamande och jamar ff på nätterna lch sen känslan av att jag bedrev hotell med tvätt och städning mathållning ja det blev för mycket
Se det på sikt att allt ni gör nu kan ni sälja till högre pris sen och som sagt kanske flytta tillbaka .. och vem vet.. under den tiden kanske du förälskat dig i huset området mm
Vintern har varit skit… men nu kommer våren när ni kan grilla, sola mysa och ha det fantastiskt och underbart och nu är jag avis på er som har hus på sommaren .. istället för varm tråkig lägenhet ..
Tack för att du ”vågar” dela med dig..
Stor kram
Men du vet, livet är inte ett rakt streck eller upp i himlen hela tiden. Det är som en berg och dalbana, uppochner, sen svänger det åt alla håll och kanter. Livet är jobbigt. För en del med massor av pengar är det det inte lycka utan dom tror att pengar är lycka. Du är ju rikare än många., sen att du känner som du gör är väl inte konstigt. Skaffa hus runt Sthlm, herre gud. Det kostar. Jag tror att du kommer växa in i det här. Ni gör klart inne, du får hålla på och göra fint ute. Det blir bra. Är man ett par så klart man har trubbel och problem. Har man tillräckligt med kärlek så övervinner den det. Folk ger upp för tidigt och man tror man ska vara nyförälskad hela tiden. Det är inte heller med kärleken. Kan man se förbi sina egna fel och brister, och se förbi ens partner, då överlever kärleken.
Lätta du ditt hjärta, det är inte rosor hela tiden, det förstår varenda människa. Man behöver och ska inte vara perfekt för vad är det? Inga barn är heller perfekta. Dom slåss och dom gapar och skriker. Tuktade slagna barn sitter som levande ljus. Det vill du väl inte att dina ska göra? Det tror jag inte. Ibland ska dom få ta sina fighter själva. Gå därifrån bara.
Satan i gatan vad du passar bra i mörkare hår om vi ska hoppa till nått annat.
Ars longa vitae brevis (konsten är lång, livet kort ) Lev det
Förstår dig precis. Tack för att du delar med dig och att du är så ärlig! Din blogg är unik på det sättet! Kram!
Jag förstår din känsla helt. Jag, min sambo och son bodde i Nynäshamn i drygt två år. En fin lägenhet i ett lungt och fint område, jag lärde känna bra med vänner och hade alla förutsättningar för att ha det bra. Jag vet ju samtidigt att jämngamla (20 år) fortfarande bor hemma och letar efter lägenhet & att det finns många som inte har något tak över huvudet så det kändes fel att klaga, men jag kunde inte slappna av och må bra.
Det var så långt ifrån alla jag vuxit upp med och vill ha nära, och jag kände mig helt isolerad trots nya vänner. Jag ville ha familjen nära, vilket min sambo inte tog seriöst så vi gjorde faktiskt slut. Vi var ifrån varandra 7 månader ungefär, tills han kom tillbaka och ville försöka igen. Det enda jag poängterade var då att jag kommer aldrig flytta tillbaka till Nynäshamn, så vill du försöka igen så blir det närmre min trygga pungt. Nu har vi en superfin lägenhet som jag älskar i Tyresö, 2 minuter att gå från min mamma.
Visst drömmer jag om att bo i hus för barnens skull, men nu känns det faktiskt bättre att bara ha familjen nära ?
Kram till dig! Ibland blir allt övermäktigt man är ju inte mer än människa trots allt… Hoppas ni alla får en härlig vår!! Du lyfter oss med dina härliga, ärliga inlägg❤️
Rubriken stämmer. Du är verkligen inte ensam. Ensam i att känna sorg, uppgivenhet, ensamhet, stress, frustration, ilska, irritation. Ensam i att känna oändlig kärlek så att hjärtat nästan kan spricka, glädje, lustfylldhet, lycka, tacksamhet. Ensam i känslan av att man inte räcker till och att han önskar att man hade tio armar och 48 h/dygn istället för hälften. Önskan om mer tålamod, harmoni och trygghet.
Jag har tre små barn och känner ofta liknande tankar som du beskrev i detta och förra inlägget. Mitt äldsta barn som är 4 år får ibland mitt hjärta att gå sönder av både kärlek och oro. Jag vill bara ge honom hela världen och lite till. Han är speciell, lite sol din Nicole tror jag (av det du skrivit om i bloggen). Försiktigt, lite ängslig och blyg. Jag kan ibland drömma mardrömmar om att han kommer få det svårt i skolan. Tänk om han blir retad när han blir äldre, tänk om ingen vill leka med honom, tänk om ditt, tänk om dutt, tänk om datt.
Du är en fantastisk mamma. Vi gör alla vad vi kan och ändå räcker ingen av oss till. Du ger dem allt du kan och det ÄR gott nog. Vi har alla våra speciella saker vi är bra och mindre bra på. Dina barn kommer se din kärlek och dina styrkor med åren. Det är jag övertygad om.
Jag hoppas att du finner din inre frid och din ro i ert nya hem. Det är inte alltid lätt att sluta upp sina rötter och söka nytt. Särskilt inte om du och andres haft det lite tufft med olika saker (om jag nu förstod ditt inlägg rätt).
Jag önskar dig allt gott. Du verkar vara så fin.
Sist men inte minst. Ditt nya hår är så jättefint på dig.
Kram
Du är så avskalad o jordnära. Så fint o ärligt hjärta. Verkligen kloka ord gång på gång o levererar hela tiden. Har följt dig rätt länge nu o du känns som en vän. Dina barn är så lyckligt lottade som har dig, kram från en läsare
Linnea r- Tack fina!! <3
Du är så avskalad o jordnära. Så fint o ärligt hjärta. Verkligen kloka ord gång på gång o levererar hela tiden. Har följt dig rätt länge nu o du känns som en vän. Dina barn är så lyckligt lottade som har dig, kram från en läsare
Älskade fina underbara du! Det känns så skönt i hjärtat när till och med sina största förebilder vågar öppna upp sig, och man får höra att man absolut inte är ensam! <3 Jag har också haft en väldigt jobbig vinter och känt mig nedstämd, orkeslös & trött på precis allt.. Sååå skönt då att läsa att man inte är ensam! <3 Jag AVGUDAR dig! DIN blogg är min lycka i den annars ganska så grå vardagen ;p Du sprider så mycket kärlek runt dig, när du gör det du gör! Sluta ALDRIG blogga!! Kramar en trogen läsare <3
Starkt av dig att öppna dig om detta! I all välmening, tror du inte att ett körkort skulle underlätta? 🙂 Jag tog körkort sent och kände att det hjälpte otroligt mycket! Man känner sig friare och närmre det mesta. PS du är så fin i i i det lite mörkare håret. Kram!
Det är skönt att höra att dina barn bråkar faktiskt. Man tror lätt att det är något fel på Sina egna barn eller mig som mamma när mina som är bara 2st bråkar som tokar-leker jätte bra också! När man då tror att dina aldrig bråkar trots att de är så många fler. Men ja, man tror ju verkligen att inläggen är den enda sanningen. Har ni det kämpigt som par också alltså? (Förstår om du inte vill svara mer på de).
Hej kära du. Jag har börjat om på många platser i världen med ett 20tal flyttar de senaste 15 åren, I både Sverige och utomlands och det är tufft. Men det blir bättre, när man lär känna den nya platsen, området och människorna runt om. Men ibland tar det tid, vi är inne på tredje året har i England och det är först nu jag känner att jag är hemma här med området och folket. Ni är ändå relativt nära hemma, nära familjen och det kommer nog snabbar bli lättare för dig. kanske vore bra med en bil till dig? Kram
Styrkekrammar till er hoppas allt löser sig och att ni hittar er plats är bra att ni kan kommunicera och förstå varandra fortsätt framåt hoppas allt blir ljust i tunneln och att eran dröm blir sann när ner ser bilden av det ni byggt tillsammans och hur långt ni kommit och känna er stolta. Ingen människa är perfekt men kan bara bli bättre ❤☺?
Fint av dej att dela med dej till oss följare! Renovering av hus är tuffar än man tro när man har barn. Stressen och tröttheten och att man lätt glider isär som familj lite under tiden är nog vanligt. Barn reagerar ofta på stressen med bråk. Ja och då tar orken slut. Har själv upplevt det! Ja det gör frukasvärt ont när barnen säger att man inte har tid o bryr sig om dem. Men kom ihåg att det krävs tillit och trygghet för att ett barn ska våga uttrycka sig så. Låter ju toppen att ni kommer få lite tid ihop utan renoveringen! Sånt behövs!☺
Åh jag känner som dig angående flytten. Jag är uppvuxen på norra sidan (Sundbyberg) och hade bott i den kommunen i 26 år tills jag träffade sambon för 2 år sedan. Eftersom han bodde i Sköndal med 2 barn på halvtid så tog jag mitt pick och pack och blev bosatt där, sedan blev jag gravid rätt snabbt och vi behövde större pronto så det blev dubbelt så stort i Haninge centrum. Största sonen vantrivs och vill bara bo hos sin mamma nu, jag känner mig inte riktigt bekväm i Haninge MEN eftersom vi bor i hyresrätt så tog vi första bästa lägenhet eftersom jag var gravid i v.27 när vi väl fick ett byte. Jag hoppas att vi kan flytta tillbaka till Sköndal så snart som möjligt ?
Jag förstår din känsla med förort vs stad. Och allt som har med hus att göra ger ju mer utrymme och härlig uteplats – men samtidigt överväldigas man ibland över allt arbete det innebär. Jag har gått igenom samma resa som du (med tre små barn) och jag var ensam veckovis då min man jobbpendlade. Nu så här tre år senare, med renoveringar gjorda, så inser jag att det varit tufft på flera sätt men att det är så mycket bättre nu än om vi bott kvar på förra stället.
Du är en jättebra mamma av det jag ser från bloggen. Och jag tror att det är så väldigt vanligt och mänskligt att tappa humöret, särskilt när man har då mycket runt sig med flytt, renovering och hela vardagen. Ge dig en fin klapp på axeln och säg att du ÄR en bra mamma.
Oj oj oj vad jag känner igen mig.
Vi flyttade ju 47 mil från alla,hela min familj o vänner till ett ställe som har 12 mil till närmsta stad,finns en liten konsum här och en mack sen nägra smågrejjer.
Det går knappt bussar o åker man iväg är det inte säkert att man tar sig hem igen.
Har haft jättesvårt att hitta vänner fast barnen har hittat så blev det svårt.
Alla här har ju varandra redan.
Man är bekant med många men ingen som är en nära vän o jag saknar det enormt.
Vi har bott här i 14 år nu och jag har fortfarande ingen jag ungås med ,låter hemskt men man har vant sig faktiskt.
Jag har ändå massa att vara glad för ,min familj .utan den hade jag nog flyttat tillbaka.
Men nu trivs jag himla bra här o hoppas att jag nån dag träffar den där vännen som bara klickar ?