Idag (för ett år sedan) lite innan 6 på morgonen vände och vred jag mig oroligt i sängen som jag gjort hela natten igenom med all oro och alla tankar i mitt huvud när vattnet plötsligt gick.
Jag gick till toaletten och det fortsatte komma mycket vatten.
Jag ringde på larm klockan hur lugn som helst och förklarade fallet.
Dom satte mig på CTG och gav mig den andra sprutan i skinkan lite akut.
Verkarna gick från noll till skyhögd ca. 5 minuter efter att vattnet gick! Helt sjukt, från ingen smärta alls, till så mycket på en gång. (Jag hann ändå blogga ett kort inlägg vid denna tidpunkt)
Jag ringde till Andres som var där på ca. 30 minuter, då hade jag redan blivit förflyttad till förlossningssalen.
Jag visste att det skulle gå jätte snabbt, och jag hade så jäkla ont. jag frågade sköterskan som var där ifall dom inte ska kalla in fler folk. Men hon sa bara ”men dina värkar har ju just börjat”
Än en gång tror dom att dem vet bäst, så jag sa till henne att jag har ONT och jag vet att dom kommer ut snart!
Så kollade hon och sa att jag var öppen 8 cm, då fick hon bråttom att ringa alla. Och vips så var rummet fullt med folk som gjorde allt möjligt.
Det dröjde inte länge innan jag fick krysta ut en liten Danilo. Han lades på mitt bröst medans dem gjorde ett UL på Jonathan som var kvar i magen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av en tvilling graviditet, så jag var orolig att inte Jonathan skulle komma ut, att något blir fel. Men rätt som det var kändes det som att jag behövde krysta, och så kom han, en liten, liten Jonathan.
Dom båda lades på mitt bröst och fick ligga där en kort stund innan dom kördes iväg.
Dom var helt olika färger när dom kom, Danilo var alldeles mörk och Jonathan var så blek.
Det var pga. av blodet, sa dom.
Andres följde med dom ut och tankarna snurrade runt. Visst var dom friska?? Herregud jag kunde inte fatta att dom var födda, jag var nu 4-barnsmamma! Hur stort är inte det?!?? Och Nicole (mitt äldsta) hade inte ens hunnit fylla 2 år!!
Danilo och Jonathan mådde båda två bra.
Dom fick hjälp med andningen (Cpap) som puffar ut lite luft när dom inte orkar.
Nästa dag fick Jonathan ligga på kuvös och låg där i en vecka.
Båda låg på värmesängar. Båda blev sondmatade.
Dom hade diverse slangar och grejer överallt som mätte pulsen, andningen och annat. En efter en åkte dom av. Varje slang kändes som ett stort steg att bli av med.
Danilo vägde 1550 g
Jonathan vägde 1300 g
Båda två gick ner 200 g till under sina första dagar.
Här följer några bilder från sjukhuset.
Danilo & Jonathan 1 dag gamla.
Danilo blev av med sin Cpap
Första gången med sin alldeles för stora prematur tröja… Tänk att t om den var så stor…
Bröderna Gonzalez
(Jonathan fick time-out från kuvösen för att komma ut och gosa lite med Mamma och brorsan.)
Pappa med Danilo
Mamma (jag) med Jonathan
Nu är Jonathan tillbaka hos sin bror! ÄNTLIGEN ute ur kuvösen och på med alldeles egna kläder!
Det var en enorm lättnad att han kom ut från kuvösen. Ännu ett steg närmare hem.
När vi blev flyttade till familjerummet så fick jag vara hos pojkarna och ta hand om dom själva 24/7.
På NEO kunde man gå ut, och jag kunde leka med tjejerna på sjukhusets lekrum och komma tillbaka var 3:dje timme och mata grabbarna, men här skötte jag allt själv. Andres gick in ibland så att jag kunde få vara med tjejerna. Man fick sätta på klockan så att man ger dem mat var 3:dje timme hela tiden, och bara det att bli klar med matningen av båda två och all medicinering som jag skötte tog en timme, då fick man bara sova i två timmar tills det var dags igen.. Men vi hade tagit ett enormt kliv hemåt när vi flyttade rum.
Här träffar Nicole och Vanessa sina småbröder för allra första gången.
Tråkigt att det var genom rutan, men dom fick inte ta in barn här pga. smittorisken.
En kväll överraska Andres mig och kom plötsligt in med mat (jag trodde att alla var hemma) och myspys till oss. Han skulle sova över en natt med oss för att hjälpa till. Jeeej, jag var överlycklig!!!
Tjena. 
Hjälpte han till?
Nooot. Han snarkade sig igenom hela lååånga natten!
Danilo e sugen på sin brors öra…
Buhuuuu 
Och nu….
TADAAA!
Ett helt år har gått!!!!
GRATTIS våra Mirakel!!!
VI ÄLSKAR ER!!!
