Häromdagen när barnen hade somnat för natten bestämde jag mig för att ta ett varmt bad och läsa en tidning (Föräldrar och Barn). Där fanns en väldigt gripande reportage om 2-åriga Tilda och hennes pappa som förlorade mamma i cancer. Det berörde mig jätte mycket och fick mig att börja fundera…
I hela mitt liv har jag varit rädd att förlora någon jag älskar, så långt tillbaka jag kan minnas, och jag förstår fortfarande inte riktigt vart det kan komma ifrån. Varje gång mina föräldrar eller syskon gick nånstans (jag är yngst) så var jag orolig, och när jag inte kunde få tag på dem fick jag närmast panik och var livrädd och trodde att det hade hänt dem något. Så har det fortsatt ända fram till denna dag. Jag blir orolig när Andres ska iväg nånstans, eller om någon i familjen är ute själv på kvällarna speciellt.
Och det har blivit mycket värre sen jag fick barn.
Man inser det så tydligt att ingen är odödlig och hur skört livet är och hur mycket man tar förgivet.
Det som har förändrats nu är att jag är rädd att något ska hända mig också. Förut tänkte jag inte så mycket på mig själv som på andra. Nu är jag rädd för allt sen jag blev mamma. Världen blir en helt ny och skrämmande plats när man har ansvar för någon annas liv. Bilar, fyllon, osv. alla utgör plötsligt möjliga hot. Jag vill inte dö. Jag är viktig för någon annan. Jag vill vara där och se mina barn växa upp, jag vill inte missa nånting.
Om något skulle hända mig så skulle mina barn vara för små att komma ihåg mig, vilket känns jätte hemskt att tänka. Och om dom nu skulle komma ihåg någon liten sak, vad skulle det kunna vara?
Om något skulle ändå hända mig & Andres (gud förbjude) så vet jag vem som som jag vill ska ta hand om våra barn. Denna person vet om det. Orsakerna är många, men mest är det nog för att denna person känner mig utan och innan, och är den som är mest lik mig i sin mammaroll. Vi har samma värderingar och tankar kring barnuppfostran, det är en person som älskar mina/våra barn som sina egna. *You know who you are*
Men jag har inga planer på att lämna denna värld på bra länge, men visst har man blivit mer medveten om alla faror som faktiskt finns överallt omkring oss, läs bara några sidor in på Aftonbladet så ser man hur verkligehetn ser ut.
Man tror ibland att man är så tuff att inget kan hända en- och så tittar man på sina barn och hoppas och önskar att man får chansen att finnas där för dem föralltid. Få hålla dem i handen, leda dom på rätt väg och vaka över dom.
Men man måste våga leva också. Ta väl hand om er och era nära och kära, och tänk på att det finns ALLTID någon där ute som älskar och behöver dig.
Enough with this deep sh*t nu, ni blir väl uttråkade av allt sånt här ”deep talk”?? Roligare inlägg comming up!
