Får jag fråga er en sak… ?
Blev ni dom föräldrar- dom människor, ni trodde att ni skulle bli?
Mammor/pappor, fruar/män, döttrar/söner, vänner, syskon.
Jag vet inte?
Jag blev nog inte det.
Jag är ledsen för att jag inte har tålamod med barnens gråt, bråk och skrik. Jag är ledsen att jag skriker tillbaka på dom.
Jag är ledsen att jag inte orkar, och jag är ledsen för allt dumt jag säger.
Det här dåliga samvetet kommer alltid som räkningar med posten när jag går igenom dagens händelser i huvudet och när jag går min nattningsrunda.
”Varför kunde jag inte bara lyssna vad h*n ville berätta?” ”Varför tog jag mig inte tid att just där och då bara stanna upp och ge henne/honom en kram?” ”Hanterade jag verkligen den där situationen på ett bra sätt?” ”Kunde jag ha gjort något annorlunda?” ”Kunde jag ha sagt något annorlunda”, och ”varför sa jag sådär?” ”Varför kunde jag inte bara fånga upp honom/henne i den här känslan” varför si, varför så”? Är jag den enda som känner såhär ibland?
Jag känner mig som världens sämsta mamma vissa dagar.
Jag hatar den här känslan av misslyckande som sköljer över mig ibland. Att jag har misslyckats i min roll som mamma. Att jag bara är otillräcklig. Ofta känner jag att jag inte längre är den mamman som jag alltid önskat och hoppats att jag skulle vara. Ni vet- den glada, roliga, kärleksfulla. Ibland är det bara riktigt jobbigt och framförallt så himla tråkigt att det ska vara något tjaffs varje dag med otrevligheter som sänker ens humör till botten direkt. Att man inte hinner få vara glad.
Igår fick jag höra ”Jag hatar dig mamma!” Ingen vidare kul känsla.
Jag är ingen supermamma. Jag gör massor med saker fel. Ofta. Ibland prioriterar jag helt fel mitt uppe i all stress. Ibland blir jag arg, ibland skriker jag. Ibland hanterar jag inte alla situationer på det bästa pedagogiska sätt.
Ibland känner jag att jag inte räcker till. Ibland har jag gråten i halsen. Ibland är barnen ”jobbiga” och bråkar och gnäller och är bara allmänt kaxiga och helt tvärtemot allt. Ibland längtar jag efter tills det är sovdags.
Ibland har vi riktigt bra dagar, ibland har vi mindre bra dagar. Men vi har ju alltid kärleken.
Jag känner ofta så att jag inte har samma rätt uttrycka mina känslor och ”klaga” och tycka att det kan vara lite jobbigt då och då just för att jag själv valt att ha många barn. Då blir det sådär lite nedlåtande och ungefär: ”Skyll dig själv, det var ditt eget val att ha många barn!” – Absolut var det det och det ångrar jag mig inte för en enda sekund! Och jag skulle aldrig för en sekund byta ut mitt liv för nånting- MEN ska du då klaga över dina 2 barn, för dom har du väl också valt att göra själv??
Ni som förstår, ni förstår. 😉
Jag har det som en regel att vi aldrig ska lägga oss osams. Det är superviktigt för mig. Varenda kväll när vi säger godnatt så har vi pratat igenom allting så ingen går och lägger sig med en dålig känsla. Allt ska vara utrett och bra.
Vi berättar hur det känns när något går helt knasigt, vi ber varandra om förlåtelse och vi löser det. Det är viktigt, att kunna säga förlåt. Stor som liten. Vuxen som barn. Jag ber om förlåtelse när jag gjort något fel och det förväntar jag mig att barnen också gör. Jag brinner för empati och det vill jag att mina barn ska ha med sig redan från början. Det är också viktigt för mig att säga ”jag älskar dig”, helst många gånger per dag, det har jag vi sagt i vår familj också sen jag var liten och det vill jag föra vidare till mina barn. Man behöver få höra det, även fast man redan vet om det. ♡
Jag älskar mina barn mest av allt i hela världen. Dom är helt fantastiska ungar hela gänget och jag är så stolt över dom och så stolt att jag får vara deras mamma. Ibland undrar jag varför just jag blev deras mamma. Att dom förtjänar bättre. Varje dag lyfter dom upp mig med att bara finnas där. Dom är ju skälet till livet. Att dom trotsar mig och kör med lite olika fasoner och testar mig till hundra- jag försöker ta det, jag försöker handskas med det på ett bra sätt. Men ibland vet jag inte vad som är bra. Var jag för hård/ Ska jag vara hårdare? Det är svårt.
Jag försöker mitt hårdaste att vara den där mamman som alltid finns där för dom. Oavsett vad.
Jag vill att dom ska känna att jag finns där när dom behöver prata, visa något, berätta något eller bara för att ge en kram.
Jag vill inte bara kunna lyssna, jag vill höra.
Jag vill att dom ska veta att jag alltid står bakom dom, jag behöver inte alltid hålla med om deras beslut, men att jag alltid står bakom deras val, tankar och beslut i livet, att jag finns här för att stötta och vägleda.
Jag vill att vi ska kunna lita på varandra till 100 %.
Jag hatar tanken på att en dag kommer dom inte längre vilja berätta nånting för mig. När dom en dag kommer att tycka att det är jobbigt med kramar. När dom en dag inte längre kommer med fina teckningar och gulliga små lappar till mig, när dom inte längre tjafsar om vem som ska sitta bredvid mig och gosa, vem som får följa med mig och vem som ska hålla min hand. Jag hatar tanken på att en dag komma förlora dom till ett eget liv.
Jag hatar tanken på att jag en dag inte kommer att vara den viktigaste personen för dom längre.
Men så är livet. Jag hoppas att jag då lyckats ge dom en trygg och stabil grund att stå på.
Jag hoppas att jag gett dom de rätta verktygen till att bli självsäkra, empatiska och kärleksfulla individer som bryr sig om andra människor, men inte låter sig bli trampad på. Jag vill att dom ska känna sig trygga och jag vill att dom ska känna och veta hur älskade och speciella dom är, för just den h*n är.
Jag antar att bara framtiden kan utvisa om jag/vi har lyckats eller inte.
Jag älskar er. ♡
Långt innan jag ens hade er, nu och för alltid och evigt. ♡
Du är verkligen inte ensam, jag har fyra barn mellan 2 och 9. Men vi är de bästa mammorna till våra barn och det är just därför vi tänker så 🙂
När mina ungar kallade mig för diverse, bl a dum i huvudet, då sa jag att de kommer ni åxå att vara den dagen ni får barn. Jag bara njuuuuuter när barnbarnen säger det till sina föräldrar. Karma 🙂
Jag känner igen mig, två barns mamma som har valt ha dessa två.Det var mitt val.du har gjort ditt val. Det handlar inte om antal barnen.Vi alla är vissa dagar världens ”sämsta” mammor. Pga olika skäl. Men medvetenhet om att idag blev det kanske inte så man ville hjälper oss förbättra oss.Det är värre om man tror att man är den bästa mamman o hon ska skrika, vara arg osv…. Om be om förlåtelse det
är viktigt.
Som jag känner igen mig. Har själv sex barn, två stora 18 och 14 år och sen fyra mellan 8 år – 11 månader. Igår funderade både jag och maken om man kunde skicka 5-åringen till någon militärskola ? (något vi så klart aldrig kommer att göra men ni som har påhittiga, trotsiga barn kanske förstår känslan). Det var mycket skrik och skäll på honom och där och då kom tanken om vi tagit oss vatten över huvudet som bestämt oss för så många barn.
Men sen som du skriver ransakar man sig och inser att det finns en anledning till att han gör som han gör och då kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. ”var det så viktigt att vi kom precis i tid till mina föräldrar? Var det så viktigt så att vi inte hade tid att lyssna på vad han egentligen ville?”
Jag håller med om att det är viktigt att vi vuxna också ber om ursäkt till barnen, nästan viktigare kan jag tycka.
Alla har vi bra och dåliga dagar. Det blir bara lite sämre när vi alla har de dåliga dagarna samtidigt.
Tack för att du berättade, skönt att höra att man inte är ensam.
Känner igen mig i de du skrev. Mamma till 6barn i åldrarna 23,21,20,13,11,5 och mormor till en pojke på 5månader.
Känner så väl igen mig i det du skrev. Okej, jag har tre barn. De är snart 3 år, 2 år och så minsta på snart 5 månader. Men även om jag tappar tålamodet, skriker åt dem och sådant – så försöker jag ALLTID att fånga upp dem efteråt då vi alla lugnat ner sig och förklarat varför jag blev arg/ledsen. Men som sagt, det är inte alltid lätt att alltid vara pedagogisk. Och vi har också den regeln att inte somna osams. Eller åka ifrån varandra osams, osv.
Jag har 3 barn (2, 5, 13 år) och du sätter precis ord på mina känslor. Hur ångesten och samvetet alltid kommer ikapp mig när de somnat. Jag tänker på det varje dag att jobba med mitt tålamod. Jag säger till barnen att ”prata” och inte ”skrika” men så gör jag precis likadant själv 🙁 Tack för att du delar med dig av DINA känslor i detta inlägg, känslor som delas med såå många andra!
Jag har bara 2 barn och jag tror inte det beror på antalet för jag tänker ofta som du. Jag skäller ofta för mina tjejer bråkar mycket och så får jag dåligt samvete. Kämpa på!! Tack för att du delar med dig!!!
Jag har bara 2 barn och jag tror inte det beror på antalet för jag tänker ofta som du. Jag skäller ofta för mina tjejer bråkar mycket och så får jag dåligt samvete. Kämpa på!! ? Tack för att du delar med dig!!!
Varf;r blir du stressad, det finns egentligen inte s[ mycket att stressa upp sig f;r om man t’nker efter >( Visst om man m[ste med bussen men annars, om du kommer n[gon sekund f;r sent till skolan&dagis ibland s[ ’r inte det hela v’rlden ’ven om man naturligtvis b;r komma i tid men det finns ingen andleding att stressa upp sig och bli ov’n med barnen. Du ’r inte en d[lig mamma f;r det, barn beh;ver se och h;ra att mamma och pappa har andra k’nslor och hum;r ’n bara gl’dje j’mt. Barnen kommer alltid att ’lska dig och du kommer alltid att vara den viktigaste i ditt liv p[ s[ s’tt att dom har bara en mamma >(
Tack Satu! Tack för att du skriver så ärligt och delar med dig av dina tankar. Så skönt att med en blogg där man inte låtsas att allt är så perfekt hela tiden. Tror att vi alla känner oss osäkra ibland och ångrar saker vi gjort. Tycker du du verkar vara en fantastisk mamma till dina barn! <3
Mina barn är äldre än dina och visst gör det ont när de säger att man är världens dummaste mamma. Men jag brukar påminna dem när de säger att jag är världen bästa =)
Jag tror att just för att du har alla dessa känslor så blir det bra. De ser att du känner och att du kan be om ursäkt för att du sagt gjort något som du inte trivs med. Det ger dem samma insikt i att det är så livet är.
Vi pratade mycket om när barnen var små om vad man får säga och inte säga till varandra – eftersom man aldrig kan ta tillbaka ord – men att man måste få bli arg ibland. Jag sa vid något tillfälle att jag blir så arg/ledsen för att jag älskar er – lite senare när jag blev arg hör jag storasyster förklara för lillasyster att ”nu blev mamma arg för hon älskar oss”. Kan säga att det ändrade på mitt humör omgående.
Idag är barnen stora och fortfarande berättar de saker för mig – även om jag ibland inte gillar vad jag hör så vill jag att de ska berätta. Så mycket lättare att vägleda dem in i vuxenlivet.
Du är den bästa mamman för dina barn – även om de inte gillar dig alltid. Det är bevis på att du gör rätt!
Så rakt, naket och ärligt!
Jag vet precis vad du menar, varje ord!
Som om du läst ens tankar:)
Blir nästan känslosam för vet hur känsliga de där tankarna/kraven man har på sig är.
Men vet du?
Vi är grymma!
Kärlek,trygghet och ärlighet är de bästa:-)
Kram på dig!
Tror vi alla känner så ibland.. Spelar ingen roll om man har 1,2,3 eller fler barn ingen mamma är nog perfekt… Tycker iaf du är grym finaste Satu! Stor kram ???
Hej Satu. Jag tycker att en mamma måste få göra fel så som barn gör fel ibland. Man lär sig hela tiden. Tänk om man hade facit i handen hur man skulle göra när de är arga eller trotsiga. Det skulle nog inte vara intressant då och vi skulle inte lära oss nåt. Jag är precis likadan som du och nöter på varje kväll om jag kunde ha gjort det bättre. Du är en jättebra mamma tycker jag. Fortsätt så. Massa kramar
Åh, så fint skrivet!
Jag tror att barn behöver se alla bitar, för en människa är ju mer komplex än att bara vara glad hela tiden. Det är livet du visar, glädje, sorg, kärlek, bråk… Och som du skriver är det viktigt med förlåtelse och att prata om konflikter. Speciellt reda ut innan man lägger sig. Viktigt att visa att man älskar varandra oavsett bråk!
Den kärlek och tid du ger till dina barn är det viktigaste av allt. Du är en fantastisk och underbar mamma (faktiskt för att du visar alla dina sidor).
Kram
http://blogg.loppi.se/mammalinda/
Det känns som om jag hade skrivit varenda ord av vad du skrev.
Känner igen mig i precis allt du skriver.
Jag är övertygad om att dina barn vet att du älskar dom och stöttar dom, och jag tror att det är det viktigaste i slutändan ?
Tack❤️❤️❤️
Jag gråter litegrann just nu, för jag känner så också ibland.
Åh jag tror att ALLA föräldrar känner igen sig i det du beskriver. Stor kram till dig <3
Jag har ”bara” tre barn men jag tappar ofta tålamodet och skäller på mina barn. Även om jag är utbildad pedagog är jag inte alltid den mest pedagogiska mamman… Mina barn vet att jag älskar dem mest av allt på jorden även om vi inte alltid är sams. Känner igen mig med dåligt samvete och det här med att inte vara världens bästa mamma. Men jag är helt säker på att barn behöver gränser och att tillsägelser inte är fel. Jag möter dagligen barn som har fri uppfostran hemma och de är inte så trevliga. Vi måste bli snällare mot oss själva och inse att vi har fantastiska barn som vi oftast är väldigt stolta över. ♡
Du är den finaste mamman man kan tänka sig<3, den perfekta människan finns inte. Så stay cool och ge dig själv en varm kram varje kväll och var inte heller osams med dig själv när du lägger dig på kvällen. Styrkekram!!
Ooh TACK för att du skrev detta!!
Ibland tror man att man är den värsta mamman som finns och att man har dem jobbigaste barnen, men ja tror man får sänka krav på sig själv o bara ta en dag i taget? Du är helt fantastisk som klarar av 7 barn medans ja bara har 2?. Dem vet att du är en underbar mamma o du kommer få så mkt kärlek av dem i livet, härligt med stor familj?
Jag kan bara konstatera att jag känner igen allt du skriver i det här inlägget men nu har jag kommit så långt att äldsta dottern snart flyttar hemifrån och jag kan vara stolt över att hon är en fantastisk människa trots mina misslyckanden.
Men så vacker bold på er tillsammans ❤️
Det här va ett riktigt fint inlägg! Blev väldigt rörd och måste bara få säga att jag tycker du verkar vara en helt fantastisk mamma, den bästa mamman dina barn kan ha!! Kram
Nej, jag blev inte alls den mamma jag trott. Mår jättedåligt över det och känner att jag egentligen inte borde skaffat barn eftersom det blivit såhär. Men inte lätt att veta i förväg när jag gick i flera år och längtade efter barn…
Hej. Det här som du har skrivit kunde lika gärna vara jag som skrev. Känner igen mig så. På kvällen lovar jag mig själv att imorgon ska vi inte ha något bråk å jag ska inte höja rösten utan att jag ska det lugnt å pedagogiska men likväl nästa kväll har jag dåligt samvete igen. Å känner mig otillräcklig. Jag uppför mig ibland som en 5 åring så jag skäms verkligen å undrar vem som är vuxen här. Så det känns bra å läsa att jag inte är ensam förstå mig rätt. Från 1 sekund är man den elakaste mamman till den bästa. Vi är ju inte mer än människor med dåliga dagar vi med. Tror vi ställer för höga krav på oss själva ibland att allt ska vara så bra å positivt å att man ska hinna med allt möjliga olika aktiviteter å vardagliga rutiner. Ibland vill jag bara spy på allt å rymma från allt. Sen kan nästa dag vara helt underbar å allt flyter på å inga konflikter eller sykonbråk då njuter man. Å jag älskar verkligen mina barn det bästa som finns å dom gör mitt liv så rikt på så mycket. Jag längtar så till sommarlovet för när vi har långledigt har vi mycket mindre konflikter. Så härligt å vi tar dagarna som dom kommer å inga krav mys Jag har tre flickor på 8 åt 4 1/2 år och en 2 månaders liten bebis .Mvh Maria
Gokväll söta Satu!
Du är alldeles för hård mot dig själv!
Vad jag sett på din blogg är du världens mest närvarande och omtänksammaste mamma. Du ger dina barn hela dig och jag kan snarare tänka att du skulle behöva ett break, ta en partykväll släpp loss och var inte bara mamma för en kväll. Ta det inte fel bara välmening. Gör det själv med väninnor o då spyr vi ur oss allt som är jobbigt. Sen går man vidare?
Att barnen säger fula ord etc är bara ett bevis på att de är trygga och vågar säga/uttrycka vad de känner, för stunden.
För det vet du ju innerst inne att de inte tycker illa om dig!
Kram
Hej, jag tycker att man slälvklart får lov att tycka att det är jobbigt med barn oavsett hur många man har, för det är jobbigt med barn ibland. Det är de man älskar mest men som också kan driva en till vansinne. Jag tror faktiskt inte att det är fel att bli arg ibland, för det är mänskligt. Det viktiga tror jag är, som du skriver att man ber om ursäkt när man varit dum och att man försöker förklara. Jag känner precis som du gör ibland och jag tror att de flesta föräldrar gör det. Men jag är inte heller perfekt men försöker vara en så bra förälder jag kan. När man ångrar sig efteråt och tänker leder det förhoppningsvis till att man gör annorlunda nästa gång. Men det är jobbigt ibland och särskilt när man är trött är tålamodet sämre. Jag tycker att du verkar vara en toppenmamma och av ditt inlägg förstår jag att du har de bästa intentionerna. Tack för en härligt blogg! Stor kram från en trebarnsmamma
Du är definitivt inte ensam om att känna så. Själv har jag fem barn och det går nog inte en enda dag utan någon typ av tjafs. Vissa dagar mer, andra mindre. Och det är många gånger jag känner att jag inte räcker till eller duger som deras mamma, men jag gör mitt bästa och hoppas att det räcker långt. Och det är samma här, vi pratar igenom saker och ting innan dagen är slut, oftast ganska direkt efteråt när det har varit något bråk eller när mitt tålamod har tagit slut. Och vi säger förlåt och kramas alltid.
Och du Satu, verkar vara en helt fantastisk mamma! Jag älskar din blogg och ni är så fina hela högen ❤
ha en jättefin helg!
Åh vad jag känner igen mig! Du beskriver det som jag själv ofta funderar på. Gör jag rätt? Var jag för hård eller för snäll? Jag har själv rätt dåligt tålamod och det känns som om man mest skäller och klagar, men jag tänker att ingen är perfekt även om man såklart älskar sina barn så har man jobbiga perioder då vissa saker är mer krävande. 2 årstrots till exempel eller en obstinat 7 åring som inte hör vad man säger. Nu är jag gravid med trean och känner mig inte direkt som någon rolig mamma. Mest trött. Huvudsaken tror jag är ändå att man finns där för sina barn, att de känner sig trygga och att de kan tala om för en om något är fel och att man visar sin kärlek på olika sätt. Jag tror säkert att du är en bra mamma till dina barn Satu!
Man förlorar aldrig sina barn även om de får ett eget liv! Du får en stor betydelse i deras liv på ett annat sätt! Allt har sin tid o det är även viktigt att lita på sina barn och låta dem växa! Du kommer alltid Vara betydelsefull!
Så kan jag också känna varför lyssnar jag inte eller varför blev jag så arg. Det är väl det som gör oss till människor antar jag.
Man brukar ju säga att man är den perfekta föräldern till den dagen man får barn 😉
jag fick tårar i ögonen,när jag läste dina vackra ord o tankar om dina barn,jag är själv mamma till två juveler o jag känner precis som du, kärleken till sina barn, är en såå speciell kärlek. tycker att du är en fantastisk mamma, o dina barn är så fina, ni verkar vara en så go o mysig familj, jag läser din blogg varje dag, ha en trevlig helg kram ifrån pernilla holmen
Jag har fyllt tjugo nu. Det var några år då min mamma var längst ner på prio-listan. Kanske en 3-4 år. Men sedan jag blev 18 har hon blivit min största idol igen.
Trots att jag bor i en annan stad med min pojkvän i några månader så är jag mammas lilla flicka och när jag är hemma i Stockholm igen. Så den tiden du kommer vara ”oviktig” kommer troligtvis gå över. Som det gjorde för mig.
Nu är mamma min bästa vän. Jag föredrar att gå på stan och shoppa med henne framför med vänner. Föredrar att resa med henne och när jag mår dåligt så är hon den enda jag vill ha nära. Pojkvännen i all ära. Men mamma är alltid först.
Första gången jag lämnar en kommentar här men har läst din blogg så länge (kanske iom att jag också är från Uruguay och känner någon samhörighet??) men ni är så fina allihopa och du verkar va en fantastisk mamma.
Kram
Jag har fyllt tjugo nu. Det var några år då min mamma var längst ner på prio-listan. Kanske en 3-4 år. Men sedan jag blev 18 har hon blivit min största idol igen.
Trots att jag bor i en annan stad med min pojkvän i några månader så är jag mammas lilla flicka och när jag är hemma i Stockholm igen. Så den tiden du kommer vara ”oviktig” kommer troligtvis gå över. Som det gjorde för mig.
Nu är mamma min bästa vän. Jag föredrar att gå på stan och shoppa med henne framför med vänner. Föredrar att resa med henne och när jag mår dåligt så är hon den enda jag vill ha nära. Pojkvännen i all ära. Men mamma är alltid först.
Första gången jag lämnar en kommentar här men har läst din blogg så länge (kanske iom att jag också är från Uruguay och känner någon samhörighet??) men ni är så fina allihopa och du verkar va en fantastisk mamma.
Kram
Känner igen mej! Grubblandet. Å inte blev man som man trodde man skulle bli alla dar. Men jag tro ändå att om ens barn vågar testa ens tålamod, gränser och ibland vågar spela ut alla sina känslor så är det ett kvitto på att man gjort något rätt. Barn som inte mår bra och känner trygghet/ tillit vågar inte spela ut! Det tar hårt att höra mamma jag hatar dej! Det ä jobbigt även för barnen men så viktigtig del för barnen att gå igenom. Tro på dej själv! Man känner det är jobbigt och det är helt naturligt att få känna alla dessa känslor. Även få utrycka det fast man har många barn!
Det var så fint skrivet Satu,du fick mina ögon att vattna.,jag tycker att du är så bra mamma till dina barn bärte kunde dem inte få. Tro på dig själv. Det är helt normalt att känna ibland att man inte räcker till. Men du gör alltid ditt bästa ändå. Älskar dig min dotter.Världens bästa mamma till dina barn.☆♡♡♡♡♡♡♡☆