Läste en artikel om det här i tidningen Vi föräldrar och tänkte att det skulle vara en intressant debatt att ta upp även här, på bloggen.
Det handlade om föräldrar som önskar sig ett visst kön på sitt barn.
Föräldrar vill ofta ha barn av samma kön som en själv. Dvs. mammor önskar sig ofta döttrar och pappor vill ha söner.
De vill ha någon som dem kan relatera, identifera sig till, som är lite som de själva.
Det stod om föräldrar som känner skam att de önskat sig ett barn av ett visst kön och när det inte blir så så känner dom sig ”lurade” på sin dröm och förkrossade.
En kvinna som precis fött sin andra son sörjer den dotter hon aldrig fick.
Psyokologer säger att det är jätte vanligt att föredra det ena könet framför det andra. Och ofta är de känslorna skamfyllda.
”Det spelar ingen roll vad det blir, bara det är friskt” säger vi. Men för många är det inte helt sant.
Har ni känt så?
Har ni önskat er ett visst kön på ert barn?
När jag var gravid med mitt första barn (Nicole) så trodde jag att det skulle bli en pojke.
Innerst inne önskade jag mig en liten docka, en dotter.
En dotter som jag skulle få köpa klänningar till, fixa gåret och göra ”tjejiga” saker. En dotter som skulle gilla samma slags saker som jag själv gjorde när jag var liten.
Det låter kanske jätte knasigt i vissas öron, men det var så jag kände. Jag ville ha många barn och en dotter skulle jag bara ha, oavsett i vilket ordning hon skulle komma i syskonskaran. Det var viktigt för mig.
Nu frågar folk mig vad jag skulle vilja ha för kön, och jag kan med handen på hjärtat säga att det spelar ingen roll.
Jag har 3 flickor och 2 pojkar. En pojke skulle vara kul för då har vi tre av varje och jag har aldrig haft en enling graviditet med en pojke förut. Samtidigt skulle det vara kul med en flicka till, kanske mest för Olivias skull.
Om jag däremot bara hade haft t e x flickor hade jag velat ha en son nu. Jag har aldrig sett mig som en typiskt pojkmamma, men jag hade ändå velat uppleva hur det är att ha en (flera) av varje kön. Förstår ni hur jag menar?
Hur många barn har ni och vilka kön?
Ni som har endast barn av samma kön, känner ni att ni skulle vilja ha ett barn av det motsatta könet?
Är ni klara med babyverkstan eller vill ni fler barn?
Hur viktigt är det för dig/din respektive att få ett barn av ett visst kön?
Jag känner en kvinna som har 4 döttrar. Hennes man tycker att det är jätte viktigt att dom får en son, som ska ta vidare släktnamnet osv, och hon är med på att att få ett till barn i hopp om att mannens önskan/dröm om en son går i uppfyllelse. Hon känner skam för att hon inte kunnat ge honom en son.
Hur länge är man villig att fortsätta tills man får det kön ”man vill ha”?
Intressant debatt det här.
Skulle vara kul att höra vad ni tycker och tänker kring det här?
(Vill bara tillägga att alla älskar sina barn oerhört mycket, oavsett kön. Och det är huvudsaken att det är friskt, men ni vet vad jag är ute efter, right?)
Imorgon ska vi på det stora ultraljudet.
Jag är så spänd att jag inte klarar av att tänka på det. Blir man mer och mer ”orolig” för varje barn man får?
Förbjudna tankar som att ”jag har ju välsignats med 5 friska, vackra barn” kan jag ha sån tur igen?
Skäms nästan att skriva om det, och jag kan ju absolut inte prata med Andres om det, han skulle inte förstå mina tankar.
Håll era tummar och tår för oss imorgon!
