”Om att berätta”
Publicerad,
Wow!
TUSEN TACK för alla gratulationer! Jag loggade in här precis och tänkte att jag ska vara beredd på en massa taskiga kommentarer, men istället har jag fått inte mindre än 96 (hittils!!!) fina kommentarer, en massa SMS och facebook kommentarer (jag länkade mitt förra inlägg dit)
Jag visste väl att jag har världens bästa läsare! 
De dumma kommentarerna lär ju komma dom också, jag tror inte att jag kommer undan med det??!
Förstår att ni undrar en massa- såhär ligger det till.
Jag slutade med p-piller precis i början av augusti, så ja– det var planerat.
Jag fick inte tillbaka min mens och trodde att det kan bara dröja eftersom det tar tid för kroppen att ställa om sig efter p-piller stopp. Efter några veckor tog jag ändå ett graviditetstest som visade negativt. 
2 veckor senare tog jag ett nytt och då fick jag en starkt + på stickan! Och nu visste jag ju inte hur långt gången jag var.
För ca. 2 veckor sedan åkte jag in till gyn-akuten pga blödningar.
Jag vet att man kan blöda i början av graviditeten, det har jag nog gjort med alla mina graviditet- men det kan ju också betyda att något faktiskt är fel. Jag har haft min del av missfall och missed abortion- och att gå med den oron vill jag inte, så jag åkte in för att kolla upp det.
Mitt järnvärde var jätte jätte dålig men bebisen (<— bara en, haha!) levde och mådde bra. Phew!
Där räknade dom att jag är på vecka 12 + 5 idag, vilket de också fick ihop på Kubb-testet (mer om det snart) så enligt det är jag är beräknad till den 13/5. Det där brukar ändras när det är dags för det stora ultraljudet sen i december, men nånstans där landar vi väl.
Ang. att berätta för familj och vänner... det gjorde vi först i lördags.
Eller Andres sa det till sin familj en dag innan.
När man får veta att man är gravid så vill man ropa ut det för hela världen, right?
För mig var det inte så. Eller, jo- jag ville såå gärna, men jag kände också att jag inte kunde.
Jag kommer ihåg hur ledsen jag blev för vissa reaktioner när jag väntade Olivia, ag är inte dum, jag vet vad folk tänker- och tro vad ni vill dom blir inte alls lika glada och upprymda med 5-6:e barnet än med första. Haha.
Jag kände mig bara orolig inför att berätta. Jag ville, men samtidigt ville jag inte det.
Låter det konstigt?
Jag ville bara inte se den första reaktionen.
Samtidigt som så mycket händer i mig, med mig… så kändes det jätte tråkigt att inte få dela den glädjen med någon.
Jag var så ensam i det. Jag läste vad som händer vecka för vecka och klappade magen. Min hemlighet.
Jag berättade inte för Andres heller de första veckorna. Jo, det här var absolut planerat, vi var överrens om att vi ville ha ett till nu och att jag slutade med p-piller. Sen efter en jobbig dag med bråk och tjaffs och stress med barnen så sa han att vi skiter i det här, vi ska inte ha fler barn nu. Och då var jag redan gravid. Aotch va ont det gjorde dom där orden. Då kunde jag ju inte berätta.sa att han hade redan förstått det. Sen var det bra, han var glad över det 
Det har vart så många tillfällen då jag bara velat berätta för familjen. Men jag har bititi mig i tungan och hållt allt för mig själv. Det är jobbigt! Man vill ju dela det här med nån som betyder så mycket för en, men att vara rädd för reaktionerna och allt det där satte stopp för det. Jag är inte dum, jag vet ju vad folk tänker.
Jag var feg när jag skulle berätta. Eftersom jag inte ville se den första reaktionen så bestämde jag mig för att skicka ett MMS med ultraljudsbilden till alla. Och så skrev jag ”Baby Gonzalez på jäsning” Och så la jag mobilen på ljudlös och gömde den. Haha, tufft va?
Sen såg jag att jag fått meddelanden med grattis hälsningar och en massa frågor.
Det första Puua sa var ”Vadå, är det bara EN?!” Haha…
Det kom nog inte som en lika stor chock som det blev med Olivia.
Vi berättade för barnen på lördagmorgon- innan de andra fick veta.
Vi samlade barnen på soffan och sa att jag har bebis i magen. Vanessa hån log med stora ögon och Nicole skrattade och undrade om det verkligen var sant. Jonathan och Danilo lyfte upp min tröja och fattade nada och sen frågade Danilo om dom kunde fortsätta leka nu? Så intressant var det! 
Så nu vet ”alla”.
Det känns bra men samtidigt jätte läskigt.
Jag är glad att ni finns här, jag uppskattar era fina ord och grattis hälsningar, fast ni kanske tänker- 6 barn ?!- hur fan tänker dom nu?
Tack för att Ni finns. Jag uppskattar ER ALLA jätte mycket.
P.S Jag gjorde iordning en ny kategori- Graviditet med Baby # 6 ♥