My Baby Dolls

Ni som följt mig ett tag vet att jag brukar bjuda lite ”mer om varje barn” lite då och då.
Mest för att jag tycker själv att det är kul att läsa om barnens utveckling, hur dom var och vad som var nytt osv.
Det är kul för mig/ oss att gå tillbaka och minnas tillbaka till dem stunderna. Nu har jag nyligen gjort för Kevin, Olivia, Danilo & Jonathan och senast igår var det Vanessa. Nu är det dags för Nicole och alltså sista barnet för nu 🙂

(Ni hittar mer om varje barn under deras respektive under kategorier och deras namn)

Nicole- våran mini tweenie har gått igenom någon väldigt jobbig och känslig period och jag har varit helt slut känslomässigt av det.
Jag har hört att 6-7 års åldern ofta kallas för ”lilla tonåren” och cheez i feel it! 
Vågar knappt tänka på hur det kommer att vara sen när hon är tonåring på riktigt! 😀

Det här har verkligen varit en känslomässig berg-och-dal-bana för henne, (och mig) så varken hon eller jag har vetat vilken fot vi ska stå på ibland.
Ena stunden kan hon vara så glad och mysig medans i andra sekunden vara riktigt förbannad, ledsen och frustrerad. Jag hänger inte med alls. Allt jag gör har bara blivit fel.
Ett fel ord så har hon blivit hon arg, skriker och säger dumma saker och springer till sitt rum.
I nästa stund kan hon komma ut som en solstråle, som om ingenting har hänt.

Många kvällar när jag lagt mig har jag bara legat och gråtit över mitt dåliga samvete att hantera allt nytt som händer här hos oss. OK, gravid hormonerna kan ha lite att göra i detta, men det här har fasiken inte varit kul!
Låter säkert jätte töntigt i era ögon, men hon och jag har alltid haft en speciell band med varandra och nu stundtals har det kännts som att jag håller på och förlorar henne lite… Hon vet inte riktigt själv om hon vill vara liten eller stor. Hon står med en fot i båda världar lite grann, och jag säger att hon är bara 6 år. Jag pratar och pratar och förklarar och pratar ännu mera. Det är OK att vara ledsen/arg men det är inte OK att bete sig hur som helst, man måste tänka på andra också.

Jag pratade med hennes lärare också om det när det var som jobbigast och frågat lite hur hon är i skolan, hur hon har det. Dom säger att det är bra. Hon själv säger att hon har ingen att vara med, att hon känner sig utanför. Dom sa också att barn som börjar i första klass ofta går igenom en jobbig period, då allt är nytt och dem känner press på sig,dom träffar nya vänner och vuxna och allting är nytt. Dom menade att det kan mycket väl vara så att det kryper ner till förskoleklass nu, eftersom det blivit mer ”skola” av det.

Känns som att hennes självförtroende sviktar och jag känner mig helt maktlös inför det. Jag peppar och pushar, ibland tar jag ett steg tillbaka.
Ibland känner jag mig som den hemskaste mamman i hela världen. (Vilket hon också påpekay för mig ibland när hon är jätte arg.)
Jag vet att barn säger dumma saker ibland som dom inte menar, så pjåmpig är jag inte. (Jag lovar :-D) Men jag kan inte låta bli att må dåligt.
Hon har aldrig varit såhär förut, det här var något helt nytt för oss båda 😀

Man kan inte tro att handlingar inte ger konsekvenser. (gäller för alla våra barn) man får inte bete sig hur som helst, oavsett vilken fas man går igenom. Här hemma har vi regler som alla, varenda en ska följa.
Säger jag nej till något eller något som inte passar blir det utbrott.
Gör/säger man något dumt så  får man ett streck i våran ”pekka-pojke tavla”. Det är en varning och man ska be om ursäkt. Får man ett streck till får man gå och lugna ner sig på sitt rum tills vi säger till. Gör man något bra så får man en stjärna.

Hon har testat mig till max och vissa dagar har jag blivit helt gråhårig (känns det som iaf..) och vill dunka huvudet mot väggen.

Ibland (ofta nuförtiden) testar hon mig och är jätte kaxig. Mot mig då, inte mot sin pappa. Och i nästa sekund kan allt vara som bortblåst och hon kan vara hur go som helst och där står jag, helt uppriven och upprörd.

Jag väljer mina fighter, men ibland blir det alldeles för många av dem, många som jag inte kan låta passera.

Nicole- Jag försöker verkligen göra mitt bästa, men även jag gör fel. Mitt tålamod tar slut och mitt dåliga samvete tar kål på mig och jag vill inget annat än att hålla om dig och säga att jag älskar dig över allt i hela världen. Förlåt.
Vi går igenom det här tillsammans. Jag finns vid din sida, alltid.

Jag önskar bara att jag hade en facit i min hand där det står vad jag ska göra. Vad som är rätt och vad som är fel.

Thihii, en passande bild också 😀 😉

Såhär står det i någon barnpsykiatri sida som jag hittade:
6 år.
”Lilla tonåren” brukar man kalla 6-årsåldern för, vilket är betydligt stormigare än 5 årsåldern. Kroppen förändras snabbt, drar iväg på längden, kroppens proportioner blir mer som vuxnas.

Rastlös, med myror i kroppen och tvära kast i humöret: gnäll, ilska, irritation och så plötsligt väldigt glad. Det är som om barnet får en stark oro i både kroppen och i själen.
Känslolivet åker berg- och dalbana. 6-åringen är skör. Många får psykosomatiska symtom, ont i magen är till exempel mycket vanligt. Precisionen och koordinationen är ofta sämre nu än tidigare.

Vid 6 år är barnet vetgirigt och har lätt för att lära. Han vill ha ordentliga svar, kan argumentera och kompromissa. Gillar att tävla och få beröm. Kan ta mer ansvar än tidigare.

Jag började skriva delar av detta inlägg just när vi var mitt i det hela. Har nog aldrig känt mig så frustrerad.
Nu känns det lite lättare och det känns som att vi har ridit ur stormen. Eller det värsta av den i alla fall och nu känner jag åter igen min docka.

När Nicole inte är i någon känslostorm eller någon jobbig utvecklingsperiod så är hon världens goaste tjej.
Omtänksam, snäll med stort hjärta. Och en riktig gosegris. Hon älskar närhet och kramar.

Hon, precis som resten av familjen älskar att sjunga.

Pappa Andres är inte så förtjust i att alla går runt och sjunger hela tiden, vissa högre än andra 😉
Nicole älskar även att rita och håller på och lär sig skriva för fullt. Läs koden har hon inte riktigt kläckt ännu, men det kommer. Hon är också blyg och kan vara väldigt osäker i nya situationer.

Vi har frågat om hon skulle vilja börja på någon fritidsaktivitet, men det intresserar henne inte. jag känner att jag tänker inte pressa henne till att börja med någonting som hon inte har intresse för, bara ”för att”. Det kommer väl tids nog, när hon hittar sin grej 🙂

Nu kom hon förbi här och bad mig tillägga att hon älskar spagetti med köttfärssås 😀
Hon älskar att leka med de minsta, ta hand om och leka mamma.
Ja, när det passar henne förståss. När hon vill leka i lugn och ro så skickar hon ut sina syskon och tycker att dom är jättejobbiga och bara förstör. Hon är den av barnen som kan leka själv i lugn och ro i flera timmar med sina små figurer och med barbies.

Nicole är barnmodell, med vilket hon har växt jätte mycket. Det är en grej hon gör vid sidan av och vi låter henne göra det så länge hon själv tycker att det är kul.
Här är den senaste bilden jag hittade på henne på H&M´s hemsida. 🙂

Nicole, mamma rakastaa sinua yli merien yli vuorten, kohti kuuhun tähtiin ja takaisin. <3

(ur en låt som jag gjorde till henne när hon var alldelels nyfödd)