Kommer ni ihåg den här känslan?
Känslan att få klättra upp i et träd, hitta nya spännande gren att klättra på, likt en labyrint så man kommer upp allt högre? Hur glad och stolt man var när man klättrat högt?
Jag kommer ihåg det.
Jag älskade att klättra och jag klättrade jämt upp i första bästa träd jag kunde hitta.
Igår satt vi ute och Danilo blev arg så han klättrade upp i ett träd.
– Danilo kom ner nu genast! ropade en bekymrad Vanessa efter honom.
När Vanessa hörde att jag sa att man får klättra, bara man är lite försiktig- så var plötsligt hela gänget uppe i trädet.
Hur roligt som helst!
Barn är programmerade för att upptäcka, anta utmaningar och är även beredda på att ramla. Klättra högt upp i tallen, till exempel. Sedan kan det möjligen vara svårare att ta sig ner. 😉
Det farligaste är inte barn som leker aktivt och testar gränser, utan barn som inte leker. Men många föräldrar i dag överbeskyddar sina barn i stället för att visa möjligheter. Barn behöver tidigt träna motoriken, vara mycket ute i naturen, låta dem klättra, hoppa och gå på ojämnt underlag.
Sen om man har ett barn som är superklumpigt (brukar finnas en sån i varje familj 😉 Så kanske det inte är världens smartaste att låta ungen klättra högst upp på ett träd direkt 😉 Träna, träna träna och klara av mer.
Barn måste få möta utmaningar och använda sin fantasi och det är viktigt att föräldrarna visar att de litar på dem. Föräldrarna bär tryggheten- Och skyldigheten att se till att bedöma risker så det inte går hejvilt till. Allt kan eller får dom ju inte göra.
När mina föräldrar var små, och när vi var små så fick man vara friare än barnen idag.
Man fick vara ute från morgon till kväll föräldrarna hade ingen aning om vart man var, och inte heller hade man mobiler eller annat där dom kunde få tag på en. Det var typ av en djungeltrumma som gick till när mamma/pappa ropade att det var matdags eller dags att komma hem. 😀
Nu har man den tryggheten att barnen kan ha mobiler med sig när dom går ut. Eller att dom är i närheten, Jag är den mamman som inte låter mina barn gå vart som helst när dom är ute. Vi har gränser och jag vill veta vart dom är.
(Fast denna sommar utökar vi gränser lite, måste bara känna efter hur det känns först ;-))
Men dom är fortfarande små och ska dom gå och plinga på hos en kompis så får dom fråga om lov först. jag vågar inte låta dom gå överallt. Jag är inte rädd för att dom ska göra dumheter, jag litar på mina barn- jag är snarare orolig för vilka människor dom kan möta. There is some weird people in this world you know….
– Som häromdagen när barnen var ute och lekte på baksidan av våran gård.
Plötsligt kommer Jonathan in och säger att en pojke skurit honom i fingret med en kniv… What!?
Andres flög in i sina skor och så gick dom ut för att leta efter dessa killar.
Jo, det visade sig att den här pojken som är i 10-års åldern gått runt med en snickarkniv och skurit Jonathan i fingret när han sagt stop och satt fram handen!
Det blev lite kalabalik där ute när Andres hittat dom några gårdar bort och pojkens pappa dök upp. 😉
Men på riktigt. vad gör en 10 åring ute med en kniv? Det hade ju kunnat gå så mycket värre, jag vill inte ens tänka på det!
Nu halkade jag in på villovägar, men min poäng var att låt barn få vara barn. Låt dom klättra i träd och klätterställningar och utforska, precis så som du fick göra när du var liten.
Min sötnos
Vanessa skulle iväg på utflykt med klassen idag, hon var så taggad och vi gjorde en matsäck ihop.
Självklart ska barnen kunna leka o klättra i träd. Jag minns att jag älskade det o gör nog fortfarande. Min son har tagit det efter mig oxå klättrar överallt. Berg, träd, en stor stenbumling ja lite överallt o hela tiden. Min dotter dock har blivit så otroligt ”feg” eller nej, mer bekväm kan man säga. Hon orkar inte, hon kommer med bortförklaringar att man kan trilla (vilket man kan göra överallt) o självklart, det är tråkigt 🙁 Efter att hon flyttade till sin far så är det TYVÄRR hennes padda och mobilen som står i fokus. Därav av att hon har blivit så bekväm. Fast jag är inte lika snäll utan skickar ut henne och hennes bror ut i skogen när vi är på landet så dom (speciellt hon) ska komma ut och dessutom se hur en riktigt skog ser ut 🙂
Jag håller med dig till fullo! Mina barn går också på äventyr i skog och klättrar för fullt. Men ibland när jag ser dem ”in action” känns det som om jag ska svimma eller kanske dö lite grann 😉 Hua!! Då är det bara att bita ihop och hoppas att allt går bra (vilket det alltid gör).
Kram
http://blogg.loppi.se/mammalinda/
Vilka härliga trädklättrarbilder! Och riktigt bra inlägg! 🙂 Älskade också att klättra i träd o på jättestora stenar. 🙂
Lägger till en sak bara; att inte ha hjälm, halsduk el annat som kan fastna om barnet ramlar. Stor stryprisk då!
Angående det med barnet med kniv. Det är förbjudet med kniv på allmän plats, så egentligen är det ett brott som föräldrarna begått när dom låtit barnet ha kniv ute bland folk. Hoppas pappan var på er sida iaf! Tycker att barn ska lära sig hantera knivar o andra verktyg men det ska ju ske i kontrollerad form, t ex hemma på gården el om man har egen skog dom leker i.
Kram från Söderhamn
Jag ser det ungefär som du – barnen maste fa möjligheten att utforska och pröva mycket – men som förälder känner man sig alltid rädd och jag som barn hatade det när en vuxen förbjöd oss – jag upplevde som att de inte hade förtroende i mig….
Angaende barnen med kniv skulle jag exakt reagera som ni – det är en ”no go” att barn tar med sig knivar och skadar okontrollerat andra – da skulle jag bli riktigt arg! Hur blev det egentligen – ursäktade föräldrarna eller pojken sig?
Satu, funkar din email-adress inte längre – jag skrev tva ganger – men fick aldrig ett svar – vore fint om du minst ger ett litet svar… Tack!
Nette- min mailkorg lever sitt eget liv :-/ Vad hade du på hjärtat? <3
Klart dom ska utforska och utmana sig själva! Hoppas ni mår bra alla fina, kram <3
Så himla bra skrivit, det du säger är så sant. Barn måste få vara barn och lära sig av sina egna erfarenheter ☺