Halloj!
Klockan har redan hunnit bli för mycket, och jag är supertrött…
Herregud jag måste ju säga igen att alltig känns helt overkligt!!! 
Jag är INTE gravid längre, mina små mirakel ligger i sin värme säng, alldeles tätt intill varandra och försöker nog också ta in detta nya tillvaro. Dem har en massa slangar och en massa blåmärken i händer och armar efter att barnmorskorna tagit så många prover på dem stackars små bebisarna…
Men det är för deras eget bästa! Lilla Jonathan var tvungen att få lite blod idag, för hans blodvärde var för låg, men han verkar må bättre nu! Imorgon bitti skulle dem ta nya prover på dem båda.. tycker ändå så synd om dem, dom är ju så små!
Jag har suttit med dem fram tills nu, och jag fick HÅLLA dem innan jag kom hit!!!! Först höll jag Jonathan och sondmatade honom, när han var klar med sin mat så höll jag Danilo ett tag också. Dom är så goa! Och dom kan visst klaga redan när något inte passar! Börjar misstänka nu att dem har sin pappas temperament… 
Dom har börjat försöka ge napp till dem, och precis innan jag gick så hade Jonathan sin napp i munnen!!! Vet inte riktigt om han fattade att han skulle suga på den och han hade ju inte kvar den så länge, men- ett litet tag är alltid en framsteg!
Dem rekomenderar att man ger dom napp här, till skillnad från vanlig BB. Nu vill dem att dom ska kunna utveckla sina sugreflexer, vilket är jätte bra tycker jag!!!! 
Jag har beslutat mig för att inte amma dem.
Jag har ju provat med både Nicole och Vanessa, men det har inte funkat alls. Mjölken räcker inte till för fem öre, så det har varit en kamp med tårar, förtvivlan och skrikande hungrig bebis, så denna gång tänker jag inte ta den stressen på mig, eller bebisarna. Dem ska börja med ersättning så fort dem lär sig att suga. Nuförtiden är ersättningen så bra att jag inte känner nån oro alls. tvärtom. Nu vet jag att dm får i sig mat, och slipper gå hungriga. Desutom har jag ju två små dockor hemma också, som tar mycket tid.
Tänk er, Vanessa är bara 9 månader (!!!) och Nicole är 22 månader. Dom är ju små dom också!
Men det ska nog gå superbra det här. 
Eller vad tror ni??
I tisdags skrev jag ett långt inlägg på min mobil som jag tänkt skriva in på bloggen så fort jag har mer tid att sitta här (och när klockan inte är tolv på natten…) Men där skrev jag om att drömmar verkligen blir sanna, och vår långa väg till att det blev en bebis. Det var ju inte en dans på rosor alls.
Och nu är jag 4-barns mamma. Herregud… 
Är fortfarande chockad….!!!!
Ja, och nu så ligger jag här i detta nya rum. jag lämnade mina grejer i det andra rumet, har bara med mig det viktigaste in hit. Jag ska ju tillbaka till ”vårt” rum så snabbt som jag bara vaknat imorgonbitti.
Konstig känsla jag har…. jag saknar Andres, Nukke & Bessa enormt mycket. Det var så skönt att dem kom hit idag, även fast vi bara fick sitta ute i korridoren vid hissarna. (Bara Pappan och Mamman får vistas här pga. hög infektionsrisk)
Jag pussade dem massor, men ändå var det så ledsamt att dem åkte hem. Utan mig. 
Jag vill ju vara där och bada dem, natta dom och pussa dem och säga hur mycket jag älskar dom… Jag vill ju vara där när dem vaknar och är ledsna…. Jag vet att Andre är där med dem, så det känns tryggt. Men jag vill ju också…..
– Samtidigt vill jag inte lämna pojkarna heller. Jag vill vara här också. Jag vill finnas till här för dem, fast jag inte gör mycket nytta för dom just nu. Dom är så små, och behöver ligga där i värmen (38 graders värme!!!) och komma ikapp, vänja sig med allt det nya. Jag längtar till den dag då vi får komma hem allihopa, och bli en riktig familj. När stora systrarna Vanessa & Nicole får träffa dom… 
Undrar hur dem kommer att reagera??
Andres visade bilder på bebisarna för Nicole idag, bilder när dem hade precis blivit förlösta, så tittade hon på den, och utbrast: ”ASKO!” (äckligt på spanska) Hahaha…
Andres, Nukke & Bessa- MAMMA SAKNAR ER JÄTTE MYCKET!
ÄLSKAR ER!!!! 
VI SES IMORGON!
