Jag tänkte fortsätta med att berätta lite om Vanessa, hur det gick till när hon kom till världen.
Dessa inlägg kan ni läsa om i kategorin ”Innan Bloggen” här i vänster menyn.
Kategorin är ganska ny så det har inte hunnits samla på så mycket där ännu 😉
Jag har skrivit om våran långa väg till ett plus som blev en bebis. Jag har skrivit om graviditeten och förlossningen med Nicole, och nu ska jag skriva om graviditeten och förlossningen med Vanessa.
När Nicole var född var jag överlycklig. Älskade varenda stund. Jag hade äntligen fått det jag ville. Att bli mamma. ♥
Vi bestämde oss snabbt för att inte börja med p-piller igen. Jag ville inte äta p-piller med hormoner som strular till det med min kropp igen. Vi ville ha barn tätt och vi ville inte vänta i över 2 år igen för att få ett syskon till lilla Nicole.
När Nicole var ca 3 månader så kontaktade jag samma klinik som hjälpte oss att bli gravida med Nicole. Dom hade långa väntetider, men det var ingen panik, vi hade ju Nicole.
Min mens kom igång ganska snabbt efter förlossningen med Nicole och jag började tänka på ägglossning.
Det var jätte konstigt hur min kropp spelade än en gång en spratt på mig. Detta var innan jag började min behandling.
Jag räknade att jag skulle ha mens den och den tidpunkten, och dagen efter- när den fortfarande inte hade kommit gjorde jag ett graviditets test.
Det visade ett + !
Naturligtvis var jag superlycklig och när vi åt middag den kvällen berättade jag det för Andres. Jag vet inte varför jag tog testet igen nästa morgon- men då var pluset borta???
Så ingen mens- ingen + ?
Min läkare konstaterade att det var ett tidigt missfall.
Fortfarande förstår jag inte det här ändå, för om det var ett missfall så borde jag ha börjat blöda? Men jag kommer ihåg att dom fick sätta igång min mens med Metformin.
Och sen startade jag min första kur med Puregon- ägglossnings sprutorna.
Vid en kontroll så var för många ägg stora, så vi fick avbryta kuren.
Jag hade velat fortsätta, då kanske jag hade fått min dröm att bli verklighet- att få tvillingar! Men vi fick inte…
Det var bara att sluta med allt och vänta på mensen skulle komma igång igen.
Andra kuren:
Gick bättre. Till slut lyckades 1 ägg bli 19-20 mm stort och jag fick klartecken att ta Ovitrelle sprutan.
(sprutan som gör att ägget släpper)
Typiskt nog blev Andres sjuk och vi fick vänta med att ”hanky panky”. Men dagen efter så jäklar! 
Än en gång fick vi se ägget, som blev en del av Vanessa.
Och så började den långa väntan på mens eller gravid.
Dagen innan (jag har aldrig vart bra på att vänta med testerna) jag skulle ha fått mens gjorde ett gravidtestet och det blev ett + genast! Lyckan bara sprudlade inom mig och än en gång kunde jag inte tro att det var sant!
Jag sprang iväg och gjorde en massa annat för att hålla mig sysselsatt så att jag inte skulle bli alltför ivrig och tänka på det här. – Men omedvetet hade jag redan valt ut namn, vagn, vart och hur syskonen Gonzalez skulle sova och vilket datum hon skulle födas!
Haha, wops…
Nicole var då 5 ½ månad.
Andres gissade på en tjej direkt. Och jag var helt övertygad om att det var en pojke.
Fast i hemlighet önskade jag mig en flicka till. Jag hade alltid velat ha två flickor i nära ålder.
Vecka 5 + fick jag en massa bruna flytningar. Och jag fick onda aningar på en gång. det var för tidigt att se något på VUL, vänta och avvakta blev domen.
Vecka 8 + började jag blöda.
Vi åkte in till gyn akuten och jag var helt kall, helt off. Jag var så bedövad av all oro.
När det äntligen var min tur för undersökning så trodde jag att jag slutat andas för det tog sån lång tid för läkaren att se om bebisen mådde bra. VARFÖR kan dom inte säga direkt om hjärtat slår!?
Det tog en evighetslång tid innan han sa att allt är bra, bebisen mår bra. Phew.
Fan va våra ungar ska jävlas med oss såhär! 
Jag var för fasiken helt panikslagen att jag hade förlorat denna lilla som jag redan älskade så mycket.
Från vecka 15 + försvann mitt illamående.
Sen kom dagen för rutin ultraljudet och jag var fortfarande helt övertygad om att det var en pojke som låg i min mage.
Våra namnförslag då:
Igår när jag gick igenom denna pärm så såg jag att Andres hade Simon som sin favorit då också. Jag hade helt glömt bort det, för det har inte kommit upp på tapeten alls med något av barnen efter Vanessa.
Jag hade precis upptäckt namnet ”Danilo” och den träffade mig rakt i hjärtat. Så klockrent namn att inget annat namn skulle ens komma i närheten av det. Jag bara måste ha en son som ska heta Danilo, tänkte jag.
När vi sen fick veta att det var en flicka så ropade jag: JAAA! rakt ut. Så överlycklig!
Valet av namn var antingen Daniella eller Vanessa då.
Vad är det för skillnad mellan att vara gravid med första eller andra barnet då.. Det är stor skillnad!
Men första barnet var man koncentrerad på det så mycket, allt var ju nytt.
Med andra barnet hann man inte tänka lika mycket på det, jag hade ju en liten en att se efter hela tiden.
Det känns nästan hemskt när man tänker efter, att de som följer efter första barnet glöms bort i graviditeten lättare.
Men jag antar att det är naturligt….? Omgivningen tycktes också glömma bort det och var inte alls lika nyfikna över bebisen eller mig, all uppmärksamhet fick ju lilla Nicole.
”Jaja, du är gravid, no big deal!”
Men jag älskade ju inte bebisen i magen mindre för det! ♥
Sen bestämde vi namn. Hon skulle få heta Vanessa Alicia Susanna.
(Vilket vi ändrade till Vanessa Daniella Susanna sen)
Vi hade nästan allting klart till Vanessa, sen Nicole. men jag ville ändå köpa en massa nya kläder till henne, och leksaker. jag ärvde alltid efter min storasyster, trots att det skiljer 4 år mellan oss. Jag kommer ihåg att jag var avis för jag ville också ha nya saker, haha..
I vecka 25 + 3 började jag blöda. (Vilket jag nu inte har något minne av, så tur att jag har pärmen med fakta.)
Jag åkte in på gyn och allt såg bra ut, dom trodde att det var pga att livmoderna växte och jag skulle ta det lungt.
I vecka 33 + 1 blödde jag igen och vi åkte än en gång in.
Min livmodertapp var fortfarande 3 cm lång men tappen var alldeles för mjuk, och det är från den blodet kom. Sexförbud. Jag fick bricanyl sprutor mot sammandragningarna och darrade som ett asplöv och sen fick vi åka hem. Dom trodde dock att jag skulle föda tidigare för att ”min kroppstyp är sån”. Tydligen. När jag var i vecka 34 + 2 fick Nicole sina 1-årssprutor.
Inte visste någon av oss att detta också skulle vara dagen innan lilla Vanessa skulle komma till världen.
Vecka 34 + 3 den 26 juni 2009 – en tidig fredag morgon pep Nicole till i sin säng och jag skulle upp för att ge henne nappflaskan och kände hur det rann till. Vatten?? Jag gick till toan och det kom ännu mer.
Började få mensvärk så jag gick till toan igen och då kom det mycket vatten!
Såhär skrev jag i min mobil:
Ni ser att jag är lite chockad….
Ringde förlossningen och dom sa att jag måste komma in. Jag ville gå och sova.
Kände att jag inte alls var redo för det här redan nu. Tänk att jag satte mig och badade! Det är farligt vet man ju nu, men då var det smart att göra så tydligen…
Jag var i chocktillstånd, jag packade och gjorde mig iordning. Om det var vattnet så skulle jag inte få åka hem utan bebis. Jag var inte beredd!!!!!
Vi fick väcka Nicole och hon fick följa med till Förlossningen för vi hade ingen barnvakt innan Mummu skulle vakna och se mina samtal och sms. På den tiden var man inte redo såhär tidigt för ett sånt här samtal, men nu är det andra puckar, hahaha… Nu har hon mobilen bredvid sig dag som natt, ifall att 🙂
Barnmorskan konstaterade vattenavgåg och vi fick inte åka hem förrän hon var född. om hon inte hade kommit inom 48 timmar så hade dom satt igång mig, pga infektions risken.
Jag hade väldigt oregelbundna värkar så vi gick ner och fikade och pratade och funderade.
Andres åkte för att lämna Nicole hos Mummu och Puua.
Helt plötsligt var det som att någon hade tryckt på nån knapp för värkare kom snabbt och tätt. Så pass jobbigt att jag bad om att få lustgas. men det fick jag inte, eftersom det bara var ”förvärkar” enligt barnmorskan. tjena.
Det var inga förvärkar, dom kom varannan minut och gjorde svinont!
Men nej, tydligen visste dom bättre, det var förvärkar och jag fick nöja mig med två st alvedon.
ALVEDON i barnafödanadet!??
Jag sa att det gör jätteont, att jag knappt hinner kippa efter andan innan det är dags för nästa värk, men ingen tog mig på allvar och ingen undersökte mig. Jag fattar inte varför dom inte kunde kolla om något hänt ”där nere” när jag säger att det gör så ont. En annan barnmorska kommer och lägger akupunktur nålar i mitt huvud och en i min hand. Jag kräks. Det lindrar inte smärtan alls.
Mitt i en värk kom äntligen en barnmorska in som frågade de andra om de har undersökt mig, för det verkar som att jag har jätte ont!? Daaa-ah! Were have you been?!
Jodå- öppen 8 cm och dom fick bråttom att flytta mig till förlossningsrummet.
Jag gick i korridoren mot förlossningsrummet och stannar vid dörröppningen och känner att jag måste krysta. Det går inte att hindra, det trycker bara på. Det får jag absolut inte göra och dom har bråttom att hjälpa mig till sängen och ta av mig mina kläder och förbereda allt.
En tjej gav mig lustgas som inte hjälpte ett skit!
Efter ett tag märkte en annan barnmorska att den inte ens var på…. Då var det redan för sent.
Jag fick klartecken att krysta och någon minut senare var lilla Vanessa född. ♥
Först vågade jag inte ens titta ner hur liten hon var. Hon lyftes upp på mitt bröst och mitt hjärta hoppade några extra skutt. Hon var så vacker, ett helt underbart litet mirakel. Än en gång var vi tårögda och kramades och tittade på våran nya lilla dotter. Så liten och så perfekt.
Eftersom hon föddes 5 ½ prematurt så var jag livrädd att läkarna skulle ta henne ifrån mig och springa iväg med henne.
Jag kände ingen som hade fött prematurt och jag visste inte alls hur det funkade. Men ingen tog henne ifrån mig, hon stannade hos oss. Hon hade fin färg och hon andades fint själv. hon kunde inte hålla värmen själv vid födseln så hon fick mycket roppsvärme och ligga i en värme säng bredvid mig.
”Du visste bäst, det var visst inga förvärkar. Men det gick snabbt! ” sa en barnmorska och klappade mig i kinden.
No kidding… det visade sig också att dom trodde att detta var mitt första barn, och då brukar förlossningarna gå långsammare.
Jag och Vanessa fick flytta över till samvården och Andres åkte hem till Nicole.
Vanessa fick en sond i näsan tills hon kunde äta själv.
Dagen efter kom Andres och Nicole och hälsade på ♥
De allra första bilderna ♥ ♥
Lyckan var total. Går inte ens att beskriva över lyckan att ha fött 2 friska och vackra flickor.
Nästa dag blev Vanessa av med sonden och det var ett stort steg framåt.
Nicole kom och lekte även den dagen.
Jag längtade hem nått enormt mycket.
Jag hade aldrig varit borta från Nicole och hon var så mammig (då också, haha)
Jag ville bara ta hem Vanessa och visa henne sitt nya hem och börja leva familjelivet tillsammans med denna nya lilla Prinsessa.
Herregud så liten hon var.
Den 3:dje dagen fick vi klartecken att åka hem. Vi skulle överraska allihopa med detta besked.
Denna sommar var jätte varmt och just denna dag var inget undantag. Nicole var hemma hos Mummu och Puua och badade i deras pool med sina kusiner. Syrran var där, likaså brorsan med familj. Gissa om dom var glatt överraskade när vi kom dit med en pytteliten Vanessa.
På bilden här uppe ligger Vanessa i sin bilbarnstol och kusinerna Emma, Felicia och Dewin bredvid.
VANESSA föddes den 26 juni 2009
2 245 g och 46 cm lång.
Jag älskar dig så mycket Vanessa!
Tack för att det var just DU som kom tills oss.♥♥
