Jag har ju helt glömt bort att skriva om hur det gick till när barnen fick veta att jag har en bebis i magen.
Det var dagen innan vi kom ut med det officiellt. Vi ville att barnen skulle få veta det först och att det kom från oss så att dom inte snappar upp det från någon annan, det är ju ändå deras lillebror/syster.
Vi samlade ihop alla och så sa vi det att ”Mamma har en bebis i magen”.
Vanessa började fnittra och hoppa och skutta runt och var superglad och skulle känna på magen och pussa på den.
Nicole var helt överlycklig. Tror inte att jag har sett henne så stolt och lycklig.
Hon lös upp som solen och sa : ÄR DET SANT?? ÄR DET VERKLIGEN SANT ATT DU HAR EN BEBIS I MAGEN?”
När vi berättade lite mer så sa hon: ”Åh det är ju så underbart!” och gestikulerar med händerna.Hahahaa, hon är så lillgammal den dockan.
Efter det så har dom berättat stolt för alla ”Vi har en bebis.”
Varje kväll pussar dom magen och säger godnatt till bebisen, varje morgon säger dom godmorgon.
Dom är helt underbara, dessa stora systrar.
Danilo och Jonathan pekade bara på magen och sa ”Bebis!” och sen var det inget mer med det. Dom är för små för att förstå.
Och så var det det här med namn då….
Nicole frågade mig vad vi ska kalla bebisen sen då? Jag sa att jag inte vet ännu, då tyckte hon att bebisen skulle heta Thorsten Flinck (!!!!) 
Bessa tyckte att den kunde heta Loreen….
Bessa tyckte att den kunde heta Loreen….En annan dag frågade dom igen och jag sa att jag inte vet, men nånting fint. Då sa Nukke: ”Jaa! Jag vet! Kanske Hjärtat?”
Aww! 
Så nu heter den ”Lilla Hjärtat” i magen. Nicole är också jätte noga med att Mummu ska komma ihåg att pussa på magen varje gång vi går. Hahahaa…
Dom har undrat mycket när bebisen ska komma (väntan lär bli lång) och jag har förklarat att den kommer när det är snö och när Jultomten kommer, ungefär då- Så häromdan när det började hagla (!) så trodde Nicole att nu var det ju mycket nära, för det snöar. Sveriges sommar….
Nu när barnen vet och är så glada och förväntasnfulla är jag ännu mer rädd att något ska hända.
Jag vet att man inte ska tänka negativt, men jag är så. Jag oroar mig tills jag har bebisen i min famn. Speciellt med min bakgrund och allt hemskt man hört folk berätta.
Andres äldre barn vet också, men ingen har hört av sig nåt om det…. (?)
Hur som helst:
Det här SKA gå bra. Så det så! 
Jag ska lyssna på min kropp och ta det lungt när det behövs.
Nu ska gossarna i sängs, dom är i Nicoles rum och röjer!
