Vi har precis ätit lunch ute på balkongen, jag tog itu med disken och alla fyra barnen försvann in i Vanessas rum och röjer… Jag är helt slut.
Det är verkligen dom fyra mot mig och det är jätte jätte jobbigt.
Dom pushar varandra till att göra en massa dumheter. Jag säger till en gång, snällt= ingen lyssnar.
När jag höjer rösten och är allvarlig så blir dom knäpptysta, bara för att sen börja asgarva!
Jag säger till på skarpen, men då tycker dom att de är svårt att ta något jag säger på allvar när brorsan/syrran står och flinar bredvid.
Några tips, någon?
Nicole har kommit i en ”trots” ålder eller vad man nu vill kalla det för. Hon är såå jäkla kaxig!
Hon tror att hon bestämmer och får göra precis som hon vill. Hon kan vara skitjobbbig ena stunden och helt underbar i nästa. Alltid är det någon här som är i en trotsig period. Nu har Nicole vart lugn jätte länge, då har det istället varit Vanessa som stått för underhållningen här hemma- nu är det tvärtom. Vanessa har lugnat ner sig jätte mycket.
Jonathan är också i en ”inga-öron” period, han går i sin egen värld.
Danilo lyssnar, än så länge.
Nicole ska testa, testa och återigen testa och jag är trött på våra bråk. Hatar att allting blir till tjaffs, men samtidigt är det nu man måste visa vart gränserna går, vad som är OK och vad som inte är OK.
Ibland har jag bara lust att strunta i alla konflikter för jag orkar helt enkelt inte- men jag måste. Jag är själv hemma med dem från morgon till sent på eftermiddag, och det är mitt ansvar.
Jag har inte råd att säga att jag inte orkar. Jag bara måste.
Häromdagen blev det något tjaffs igen, och jag är sån att jag vill prata om saker, förklara saker och ting och berätta och förklara varför det inte är OK att bete sig som hon gör ibland. Så då går jag in till henne och säger:
”- Nicole, nu lyssnar du på mig!”
Hon tittar upprivet på mig och till slut säger hon argt:
”-Jaaa, okejdå- men sen får du faktiskt lyssna på mig!”
Då hade jag svårt att hålla mig för skratt, hon låter lillgammal så ofta.
Jadu, det är verkligen inte lätt just nu… Jag önskar att jag var glad och pigg jämt, att jag hade 8 armar och och åtta ben, att jag kunde vara överallt, se allting, göra allting. Att vi bara hade roligt och lungt här hemma, men i verkligheten är det tyvärr inte så. Om jag sa något annat skulle jag ljuga. Livet är inte en dans på röda rosor, allting ska inte vara lätt, alla kan inte vara på topp jämt. Huvudsaken är att man inte ligger kvar där nere, utan att man försöker ta sig upp och göra det bästa av situationen. Och det tänker jag göra.
Jag ska fortsätta sätta gränser, vara stark när det gäller och fortsätta överrösa min familj med kärlek.
Jag önskar bara att vi slapp all tjafs och höjda röster.
Nu ska jag lägga lill-prinsarna för vila, här kommer några bilder från balkongen:
Satu jag tycker så mycket om att läsa,va dina bloggläsare skriver till dig.Vilka trevliga människor,och att dem säger va dem tycker ,man får alltid nån tankeställare,och fonderigar,va dem tycker och tänker.Tack till er alla och ,Kiitos santsu sun kirjotuksista, olet ihana ihminen.Lämmittää Satun mammaakin. Kram till alla. 🙂
Hmm…Ja trots och kaxiga små barn kan få en att känna att man snart ger upp allt, även om man sen ändå på nå konstigt vis oftast alltid klarar av att ta sig vidare till nästa trotsgrej….
Förstår att du har det jobbigt eftersom du nog alltid kommer att ha nån som är i en lite mer trotsig ålder än de andra eftersom du har barn med åldrarna efter varandra.
Är väl 2, 3, 6, 9, 12, 15 år som är de jobbigaste åldrarna, tycker både jag och många av mina vänner.
Händer mycket i utvecklingen då. Och ja, då blir det oftast jobbigare hemma. På gott o på ont. Är ju när de trotsar som de utvecklas, även om barn självklart utvecklas utan trots också. Undantag finns ju alltid. 🙂
Så mitt råd till dig: Försök att orka fortsätta vara den mamma du är, som tjatar och sätter gränser, tjatar o tjatar lite till. Det hjälper även om det inte känns så just när man är där.
Barnen kommer uppskatta det sedan att du visat dom vad som är rätt o fel.
Massor av styrkekramar till dig Satu, från Söderhamn. (Järvsö just nu iofs :))
Ååå vad jag känner igen det du skiver. Min Isaac är också inne i en period med inte lyssna alls, skrika och vara otrevlig. Det är så jobbigt. Men jag antar att det är så ”det ska vara”. Barn testar ju en hela tiden. Det är ju vår uppgift att lära dem rätt och fel och det får vi sluta med. Har sett för många föräldrar som säger nej 1 gång och sen viker sig direkt för att barnen tjatat t.ex. Stå på dig, vissa dagar är jobbigare än andra. Oj vad långt det blev 🙂
Kramar!
Alla barn är ju olika och behöver olika metoder för att uppfostras. Jag brukar säga till 3 gånger, dom två första gångerna snällt och den sista säger jag till på skarpen och förklarar varför jag inte vill att Caspian ska göra så. Lyssna han inte så åker han upp i sängen där han får sitta en stund. Han brukar sitta där 5 minuter sen går han ner och sköter sig. Men sköter han sig inte då åker han upp där och få sitta där tills jag anser att han får ett nytt försök. Är vi iväg hos andra kör jag likadant bara att jag tar typ deras hall och sätter ut honom i. Jag jag förklarar alltid för honom varför han får sitta i sängen eller någon annan stans. Det funkar jätte bra för oss.
Satu, ei se aina ole ruusuilla tannssimista niinkuin sanoit,ja nyt niille pitää opettaa mikä on oikein ja mikä väärin,,,sano se pualle kans. Kyllä se siitä si.. Satu jag älskar dig, du är bäst.
Att vara mamma är det svåraste jobbet som finns!! Det är bara att fortsätta som du gör så kommer de att utvecklas till fantastiska människor. Trotsen kommer och går i småbarnstiden och det är jobbigt som tusan men det går över! Håll ut bara! 🙂
Gud jag verkligen beundrar dig som går hemma med 4 barn;) jag har själv tvillingar och den här dagen har likaså bara varit skrik o gråt jag är helt slut ;( du är verkligen sÅ stark!
Alla testar mer eller mindre. Det gäller att vara konsekvent och att det är samma regler överallt, PUUUA!!!
Och det är klart att bägaren rinner över ibland, men du gör ditt bästa och det är de enda du kan göra och det räcker gott och väl! Love you, pusu beso!
Satu jag tycker så mycket om att läsa,va dina bloggläsare skriver till dig.Vilka trevliga människor,och att dem säger va dem tycker ,man får alltid nån tankeställare,och fonderigar,va dem tycker och tänker.Tack till er alla och ,Kiitos santsu sun kirjotuksista, olet ihana ihminen.Lämmittää Satun mammaakin. Kram till alla. 🙂
Hmm…Ja trots och kaxiga små barn kan få en att känna att man snart ger upp allt, även om man sen ändå på nå konstigt vis oftast alltid klarar av att ta sig vidare till nästa trotsgrej….
Förstår att du har det jobbigt eftersom du nog alltid kommer att ha nån som är i en lite mer trotsig ålder än de andra eftersom du har barn med åldrarna efter varandra.
Är väl 2, 3, 6, 9, 12, 15 år som är de jobbigaste åldrarna, tycker både jag och många av mina vänner.
Händer mycket i utvecklingen då. Och ja, då blir det oftast jobbigare hemma. På gott o på ont. Är ju när de trotsar som de utvecklas, även om barn självklart utvecklas utan trots också. Undantag finns ju alltid. 🙂
Så mitt råd till dig: Försök att orka fortsätta vara den mamma du är, som tjatar och sätter gränser, tjatar o tjatar lite till. Det hjälper även om det inte känns så just när man är där.
Barnen kommer uppskatta det sedan att du visat dom vad som är rätt o fel.
Massor av styrkekramar till dig Satu, från Söderhamn. (Järvsö just nu iofs :))
Ååå vad jag känner igen det du skiver. Min Isaac är också inne i en period med inte lyssna alls, skrika och vara otrevlig. Det är så jobbigt. Men jag antar att det är så ”det ska vara”. Barn testar ju en hela tiden. Det är ju vår uppgift att lära dem rätt och fel och det får vi sluta med. Har sett för många föräldrar som säger nej 1 gång och sen viker sig direkt för att barnen tjatat t.ex. Stå på dig, vissa dagar är jobbigare än andra. Oj vad långt det blev 🙂
Kramar!
Alla barn är ju olika och behöver olika metoder för att uppfostras. Jag brukar säga till 3 gånger, dom två första gångerna snällt och den sista säger jag till på skarpen och förklarar varför jag inte vill att Caspian ska göra så. Lyssna han inte så åker han upp i sängen där han får sitta en stund. Han brukar sitta där 5 minuter sen går han ner och sköter sig. Men sköter han sig inte då åker han upp där och få sitta där tills jag anser att han får ett nytt försök. Är vi iväg hos andra kör jag likadant bara att jag tar typ deras hall och sätter ut honom i. Jag jag förklarar alltid för honom varför han får sitta i sängen eller någon annan stans. Det funkar jätte bra för oss.
Satu, ei se aina ole ruusuilla tannssimista niinkuin sanoit,ja nyt niille pitää opettaa mikä on oikein ja mikä väärin,,,sano se pualle kans. Kyllä se siitä si.. Satu jag älskar dig, du är bäst.
Att vara mamma är det svåraste jobbet som finns!! Det är bara att fortsätta som du gör så kommer de att utvecklas till fantastiska människor. Trotsen kommer och går i småbarnstiden och det är jobbigt som tusan men det går över! Håll ut bara! 🙂
Gud jag verkligen beundrar dig som går hemma med 4 barn;) jag har själv tvillingar och den här dagen har likaså bara varit skrik o gråt jag är helt slut ;( du är verkligen sÅ stark!
Alla testar mer eller mindre. Det gäller att vara konsekvent och att det är samma regler överallt, PUUUA!!!
Och det är klart att bägaren rinner över ibland, men du gör ditt bästa och det är de enda du kan göra och det räcker gott och väl! Love you, pusu beso!