My Baby Dolls

Och så har vi kommit fram till fredagen. En händelserik fredag…

När barnen hade vaknat från sin middagslur så åkte vi till Fittja för att hälsa på Abuelo och Abuela.
Abuelo kom hem från sjukhuset i måndags och verkade vara pigg och glad.
Vi fikade och pratade, tjejerna har börjat våga röra på sig mer nu när vi är där. Dom är inte lika blyga…
Dom ville att alla skulle komma och jaga dem och så sprang dem och skrattade som dårar.

Danilo med kusinen Javi

Fernando, Jonathan och Abuelo

Jonathan

Det är kul att busa med Abuela, hon snurrar på soffan så det blir som ett tivoli
Me and My Dolls

När vi skulle hemåt så lekte vi ute på deras gård en stund. Tjejerna tyckte att det var jätte skojigt och åka rutchkana om och om igen…

På hemvägen köpte vi med oss McDonalds och Kebab till Andres.
Det är mörkt när vi kommer hem. Jäkligt halt på backen som finns mitt i vår gård.. Andres bär tjejerna och jag kommer med vagnen. Grejen är bara att det är så halt i den här backen att jag kommer upp nästan hela vägen, men sen glider jag ner och allt jag kan tänka på att jag inte får släppa vagnen som börjar svänga hit och dit samtidigt som jag glider ner… Andres går bort till vårt port och släpper ner tjejerna och alla påsar från affären och kommer och hjälper mig.
Vanessa blev jätte arg för hon ville inte alls gå, så hon slänger sig bakåt och skriker.

Ahh, det gör så ont i mig att skriva det här.
Hur som helst så skriker hon och vi tror ju att hon skriker för att hon inte fick vara i famnen och alla var griniga och trötta. Så vi kommer in under all denna skrik och stress, tänder lamporna och märker att Vanessas luva är fullt med blod. Andres tar snabbt upp henne och märker att hon har ett stort jack på huvudet och blöder jätte mycket.
Dom åker snabbt in till akuten. Igen.

Jag är så ledsen.
Man känner sig så jävla dum och värdelös som mamma! Där går man runt och stressar och blir iriiterad för att hon skriker för en sån sak att hon inte fick vara i famnen när Andres hjälpte mig med vagnen, när det hon gråter för är ett stort jäkla hål i huvudet!  Och vi märkte det inte ens!
Fy f*n vilket dåligt samvete man fick. När dem gick grät hon inte mer, hon sa bara ”förlåt” och mitt hjärta gick i tusen bitar.

Andres ringde mig en kort stund senare och sa att Bessa mår jätte bra, hon springer och vill leka kurragömma med sköterskorna och var hur glad som helst. Då blev jag lättad.
Dom kom hem efter 1 timme och hon var jätte glad över att ha fått 2 nya klistermärken.
Sen åt vi mat och jag pussade på henne en miljon extra än vad jag brukar. (Och jag brukar pussa dom 503927263940 miljoner gånger om dan)

Hur som helst så hade läkaren limmat ihop hennes sår, och än en gång fått klippa av hennes hår just vid ärret. Dom ville inte sy det för det blir för traumatiskt för barnet.
Herregud det var ju ca en månad sen hon var där sist. Men det här ärret var större och lite ovanför det andra.
Mitt lilla hjärta. Allt ska du då gå igenom.
När hon inte får som hon vill så brukar hon kasta sig bakåt, hon bryr sig inte.
Hur ska jag få henne att sluta med det?

Hon fick inte blöta ärret på 2 dygn, vilket var tills idag (söndag kväll) men vi väntar tills imorgon.
Hon har badat, men jag var noggrann att hon inte fick vatten just där.
Imorgon får hon blöta det och då får vi bort all torkad blod som sitter fast.

Mammas älsklings Bessa, du måste bli mer försiktig… Vi måste vara rädda om dig, du är ju vårt allt!