Frågor om döden.

Det var ju allhelgona helgen och det var helt mörkt med en massa tända ljus överallt. På något sätt vackert och så fridfullt, men samtidigt så sorgligt och lite läskigt. Does it make sence? Vi gick först till Andres vän som dött i en bilolycka och tände ljus och sen till minneslunden och tände ljus för dom som gått bort som ligger begravda någon annanstans. Vanessa & Nicole tände sina ljus för Minna enkeli och min morbror Kame, samt Mummus föräldrar Aili-mummo och ”Aarre-kaari”. Min mammas pappa hette Aarre (skatt) men jag vet inte hur eller vart smeknamnet som Nicole kom med kommer ifrån? Dom hann aldrig träffa våra barn, men ändå finns dom i tankarna. Tände även ljus för andra släktingar och vänner som inte längre finns bland oss.

 

När vi sakta promenerade därifrån så kom en massa frågor från Nicole. Om döden.

Hon frågade varför man dör. Jag försökte förklara så gott jag kunde att man oftast dör när man blir väldigt gammal, när man levt jätte länge. Då undrade hon över Minna, för hon var ju inte gammal.  Jag förklarade att ibland dör man när man är riktigt sjuk också. Att kroppen bara inte orkar vara sjuk längre.

Och då frågade hon om det fanns barn här i kyrkogården.

 

Jisses vad jobbigt att svara på sånt när man själv inte riktigt kan ta in sånt heller. Det gäller att vara öppen och svara så gott man kan, men ändå med tanke på hennes ålder och hur mycket hon kan ta in och förstå.

Jag förklarade att ibland blir barn också jätte sjuka, men att det oftast ärgamla människor som levt jätte länge som ligger här.

”Jo, och barn som kanske ätit för mycket mat.” svarar hon då helt naturligt.

 

Jag kommer själv ihåg när jag var liten, inte alls lika liten som Nicole är nu, men ungefär 10 år hade jag en massa tankar om döden. Jag var livrädd och hade ångest över att mina föräldrar eller någon jag håller kär ska dö.

Alla tankar om döden var ju så läskiga. Alltid om någon i familjen skulle iväg nånstans utan mig så var jag livrädd att något skulle hända. Alltså, jag var helt knäckt och övertygad om att något hemskt ska hända och jag blir själv.

 

Det har hållt i sig, men inte på samma sätt. Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt med döen, jag tycker inte alls att det är något ”naturligt” och att vi alla ska vandra den vägen nån gång, jag finner liksom ingen tröst i det.

När jag var i tidiga tonåren och mina syskon/föräldrar skulle ut och festa på kvällen så ringde jag och kontrollerade flera gånger att dom mådde bra. Ibland när dom inte svarade så var jag så rädd.

Så är det nog även nu. Jag kan inte sova om inte Andres är hemma. Om någon går iväg sent från t e x oss så vill jag veta att den personen kommit fram safe. Jobbigt, men så har jag nog alltid varit.

 

Och jag är rädd att något ska hända mig själv också. Mer nu än innan jag hade barn.

Jag orkar knappt tänka dom här tankarna. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och leva utan mig eller Andres.

Det är sådär riktigt förbjudna och hemska tankar.

 

Hemska saker inträffar varje dag, riktigt orättvisa och oförklariga. Man förstår inte meningen med allt som händer, net finns bara inte.

 

Idag läste jag en artikel om just döden. Om båda föräldrarna skulle dö (knack, knack, ta i en jäkla massa trä och allt möjligt!)- vad skulle hända med barnen då?

 

Min fråga till er:

– Om något skulle hända dig och din partner, har ni tänkt på vem ni vill ska ta hand om ert/era barn?