Igår fick jag och Andres en väldigt stor fråga från en vän.
En riktig känslig fråga och ännu känsligare ämne.
Det är så att de här paret har 2 barn, två pojkar på snart 4 år och snart 6 år gamla.
Dom är tydligen väääldigt vilda och ”out of control” och den ena behöver extra stöd. Dom har förstört nästan hela deras lägenhet, så vilda som dom är. Föräldrarna har blivit anmälda för vanvård och nu skulle socialen omhänderta barnen.
Och så kom han hit igår- och frågade om inte vi kunde ta hand om deras barn.
!!???
Jag såg barnen en snabbis för 2-3 år sen bara förbi gående, jag känner inte ens dem! Och vi har verkligen inte den kontakten med varandra.
Vi funderade och funderade och kom fram till att vi verkligen inte kan. Vi har redan fullt upp med våra egna barn, ge dom den uppmärksamhet och tid dem bejöver, det vore inte rättvist för någon att ta hit 2 barn till som behöver all extra stöd och trygghet som bara kan fås.
Jätte jobbigt!
Man tänker ju sig själv in i deras situation, om man inte hade någon alls.
En mardröm, och man vill ju ändå hjälpa till, men det går bara inte just nu.
Vet inte vad jag själv skulle ta mig till ifall någon hotade att ta mina barn ifrån mig.
Det är det värsta som skulle kunna hända vilken förälder som helst.
No way, jag skulle bara försvinna direkt.
Det är en stor ära att bli tillfrågad, att man känner sån förtroende, och vi tycker alla att det här är riktigt tufft och jobbigt och hemskt!
Vad skulle DU göra?
Oj! Jag tror inte att de skulle vara rättvist för nån. Tydligen behöver dessa barn allt stöd och uppmärksamhet som de kan få. Vilket kan vara svårt när man redan har 4 st. Samtidigt som du inte ens känner de.
Självklart är det väldigt smickrande och en ära framförallt att ens bli tillfrågad!Men som sagt, ni har tillsammans 4 små barn och familjen utökas ju också hos andres stora barn :)Man måste se om sin familj först så att den inte blir drabbad för då har hela syftet med att vara fosterföräldrar förstörts.Förstår att det kanns lite olustigt, med tanke på att du inte kände dom så bra…Tycker ni gör helt rätt.Att få tid till ett barn kan jag känna e svårt ibland när man sk ahinna jobba,ta hand om hemmet och sig själv och förhållandet..ni har 4!! Beundransvärt!! :)Ett barn kräver ganska mycket för att utvecklas till en stark och självsäker individ och har man ett barn med lite speciella behov krävs det en helt annan vardag än vad mankanske är van vid.. dessa barn kanske behöver någon med erfarenhet av den typ av problem?svårt att säga men verkar som om ni tänker rätt..kramiz
Glömde ju att säga att jag verkligen förstår att ni ”tackade” nej just nu. Tror helt klart att ni skulle bli toppenbra extraföräldrar, men är nog lite lättare sedan när era egna barn är större och klarar sig bättre själva, så ni kan ge ”extrabarnen” den uppmärksamhet de behöver.Kram igen från Söderhamn
Är verkligen en svår fråga detta… Första tanken är ju att jag självklart skulle hjälpa till direkt, men precis som du säger så måste man ju tänka både ett o två steg framåt, kan jag/vi verkligen ge barnet/barnen det som de behöver… Går inte att svara ja bara för att man fått ett sånt stort förtroende från nån, tyvärr. Men skulle det passa för mig och resten av familjen skulle jag svara ja. Har funderat länge på att bli stödfamilj/fosterfamilj åt små barn.Kram
jag skulle inte ha sagt nej direkt utan funderat på det. om jag vart i er situation skulle jag inte heller tagit mig an barnen. som du säge rni har ju redan 4 ganska små barn som behöver uppmärksamhet och kärlek och då ta sig an 2 barn till som man inte känner, nej det skulle nog inte funka. Jag förstår att det måste vara jobbigt för såklart vill man hjälpa till men man måste också se på vad som är bäst för en själv och sin familj. kram
Oj! Jag tror inte att de skulle vara rättvist för nån. Tydligen behöver dessa barn allt stöd och uppmärksamhet som de kan få. Vilket kan vara svårt när man redan har 4 st. Samtidigt som du inte ens känner de.
Självklart är det väldigt smickrande och en ära framförallt att ens bli tillfrågad!Men som sagt, ni har tillsammans 4 små barn och familjen utökas ju också hos andres stora barn :)Man måste se om sin familj först så att den inte blir drabbad för då har hela syftet med att vara fosterföräldrar förstörts.Förstår att det kanns lite olustigt, med tanke på att du inte kände dom så bra…Tycker ni gör helt rätt.Att få tid till ett barn kan jag känna e svårt ibland när man sk ahinna jobba,ta hand om hemmet och sig själv och förhållandet..ni har 4!! Beundransvärt!! :)Ett barn kräver ganska mycket för att utvecklas till en stark och självsäker individ och har man ett barn med lite speciella behov krävs det en helt annan vardag än vad mankanske är van vid.. dessa barn kanske behöver någon med erfarenhet av den typ av problem?svårt att säga men verkar som om ni tänker rätt..kramiz
Glömde ju att säga att jag verkligen förstår att ni ”tackade” nej just nu. Tror helt klart att ni skulle bli toppenbra extraföräldrar, men är nog lite lättare sedan när era egna barn är större och klarar sig bättre själva, så ni kan ge ”extrabarnen” den uppmärksamhet de behöver.Kram igen från Söderhamn
Är verkligen en svår fråga detta… Första tanken är ju att jag självklart skulle hjälpa till direkt, men precis som du säger så måste man ju tänka både ett o två steg framåt, kan jag/vi verkligen ge barnet/barnen det som de behöver… Går inte att svara ja bara för att man fått ett sånt stort förtroende från nån, tyvärr. Men skulle det passa för mig och resten av familjen skulle jag svara ja. Har funderat länge på att bli stödfamilj/fosterfamilj åt små barn.Kram
jag skulle inte ha sagt nej direkt utan funderat på det. om jag vart i er situation skulle jag inte heller tagit mig an barnen. som du säge rni har ju redan 4 ganska små barn som behöver uppmärksamhet och kärlek och då ta sig an 2 barn till som man inte känner, nej det skulle nog inte funka. Jag förstår att det måste vara jobbigt för såklart vill man hjälpa till men man måste också se på vad som är bäst för en själv och sin familj. kram