My Baby Dolls

God kväll!
Imorse när jag väntade på Andres samtal om att dem är här nu så var jag lite nervös.
Jag hade fjärilar i magen och det kändes pirrigt. Hade inte träffat dem på 2 dagar, vilket känns alldeles för lång tid att inte få träffa sina älsklingar!

Idag hade vi tänkt att visa pojkarna genom fönstret på dörren (vilket man kan göra nu när vi har flyttat)  Och det kändes också pirrigt, vad skulle tjejerna tycka??
Så ringde Andres och sa att dom stod utanför. Jag kopplade ur alla sladdar och rullade ut sängen genom korridoren och ut mot Andres och flickorna.

 NICOLE TRÄFFAR SINA BRÖDER FÖR FÖRSTA GÅNGEN

NICOLE, ANDRES & VANESSA

HELA MIN FAMILJ
 

Jätte tråkigt att dem bara fick träffas genom glasrutan, men snart så träffas dom ordentligt!
Nicole var jätte glad att se dem, hon ville gå in och ta en närmare titt på ”Naniiilo & Jooonathan”
Vanessa fattade nada. Hon var bara helt chockad över att se mig på andra sidan rutan att hon bara stirrade på mig.
(”Vad gör du där??”)
Och så fick jag och Andres byta plats. Så fånigt att jag genom glaset fick berätta för honom vart vår rum låg och hur han skulle koppla in alla sladdar till värmesängen och sånt…
NÄR blir vi en hel familj??

Andres gick med pojkarna och jag gick med tjejerna till lekrummet.
Åhh vad jag längtat efter dom!!! Jag pussade och kramade dem hela tiden, tills det inte var så kul längre för dom(dom ville ju leka också) Haha… Jag var med dem i några timmar,lekte, gick till kiosken, spelade lite piano och gosades… Andres frågade personalen där uppe om vi kunde lämna pojkarna med dem och få gå och äta en snabb lunch tillsammans, men det hade dom minsann ingen tid för…. Ashole.
Tills en annan sköterska kom och sa att det absolut inte var några problem alls.
Så då fick jag äntligen träffa Andres också och krama om honom ordentligt.
Vi gick bara bakom hörnet utanför sjukhuset och åt en kebabtallrik. Skönt att få komma ut lite och huvudsakligen FÅ TRÄFFA ANDRES OCH PRINSESSORNA!
Sen var det dags för mig att gå tillbaka till pojkarna och återigen säga hejdå till resten av familjen.
Jag hatar det. Verkligen HATAR det.
Jag kommer ALDRIG nånsins att vara ifrån dem mera, coz this is killing me. Jag försöker visa mig stark, men varje gång det är dags att säga hejdå går mitt hjärta sönder.
Nicole började gråta igen, men inget förtvivlat gråt som hon gjort förut.
Och så ringde Andres efter en stund att allting var OK med henne.
Hon har blivit så tuff, min lilla Docka.
Och min lilla, lilla Ängel- Vanessa. Hon förstår inte så mycket, hon är alltid så snäll och bara följer med.
Men hon undrar säkert varför inte hennes mamma är där med henne, lägger henne och tar hand om henne….?

Jag önskar verkligen att jag kunde ha följt med dem, bara gå upp, hämta pojkarna och springa ut med dem och bara åka hem och vara en familj.

Nu håller mitt huvud på att sprängas igen, jag ska ta och sova nu… Om två timmar ska jag upp igen och ge herrarna lite mat. Nu ska jag ringa Andres och säga godnatt och tala om hur mycket jag älskar honom.

Pusu Beso! //Satu

Har ni sagt till era nära och kära idag att ni älskar dom?