My Baby Dolls

Hej allihopa, Hur mår ni? Jag har inte kunnat komma in på bloggen och läsa/godkänna kommentarer eller skriva nya inlägg, bara publicera sådant son jag skrivit för nån dag sen- men nu verkar det fungera! SÅ kul med alla frågor, tack för att ni ger mig tips och inspo att skriva? Majoriteten av frågorna som har kommit är otippat nog (eller inte?) om jag/vi vill ha fler barn, hur folk omkring mig reagerar på att jag har många barn och mycket om mina känslor kring det- så det tänkte jag svara på här. Vill jag ha flera barn? Mitt hjärta säger JA. Jag älskar mammalivet. Jag äskar när det är högt och lågt och jag älskar att vara mamma. Det är absolut mitt livs mening och jag känner mig så tacksam att just jag fick äran att få kalla mig mamma till 9 fantastiska barn. Det är enligt mig, det största och viktigaste som finns. 9 barn. Det låter mycket, eller hur? Själv upplever jag inte att det är många. Hur galet det än låter så upplever jag inte att dom är många, att dom är FÖR många. Det känns inte att de är för många och att det är för jobbigt eller övermäktigt. Visst är alla dagar inte solsken och dans på rosor och ibland är tålamodet slut innan dagen ens har hunnit börja. Ibland är jag helt slut och vill bara ställa mig utanför dörren och ha en stund i min ensamhet och bara andas för en stund. Ibland blir jag ledsen, orolig och matt och jag kan också känna mig otillräcklig. Jag känner att det är mer ”fel” för mig att få känna så, för jag har ju valt att skaffa fler barn- men jag tycker att det är lika ok för mig att känna så som du, och det behöver inte vara något negativ, alla har väl såna dagar ibland och det är helt ok. Många skriver att dom är så imponerade av mig och kallar mig supermamma. Jag blir varm i hjärtat och vill tacka er för så fina ord- Men. Det är en för stor roll, en för stor förväntning för en att bära. För jag är inte mer av en supermamma än vad du är. Jag vill inte vara en supermamma och förebild om det innebär att jag aldrig får göra fel. Det är inte lätt att vara mamma alla gånger. Jag har inte alla svar, jag kan inte allt. Jag gör säkert massor med fel och även mitt dåliga samvete äter upp mig ibland. Jag lär mig ”as we go” och barnen lär mig minst lika mycket under vägens gång som jag lär dom. Jag tror att de allra flesta utav oss gör det allra bästa för våra barn och att vi alla är supermammor på vårat eget vis. Något som vi alla måste inse och faktiskt respektera är att ALLA människor är olika- med egna förutsättningar och begränsningar, med egna drömmar, viljor och mål i livet. Vi behöver inte alla följa strömmen och vandra längst samma väg. Bara för att jag har valt en annan väg än vad kanske du skulle välja betyder det inte att jag har valt fel väg, eller att jag gått vilse. Bara för att du inte skulle orka eller vilja ha fler än normalsnitt 2, max 3 barn av olika anledningar så betyder det inte att jag inte skulle orka eller vilja. Jag fick också frågan om folk tittar ut mig ute- det händer varje dag. Vart jag än går. Folk stannar, tittar, ojar, hejar, räknar, frågar. Jag är van. 95 % är imponerade och tycker att det är supermysigt och häftigt och resten idiotförklarar antagligen mig. Vad som är skillnaden NU mot vad jag kände för några år sen, från att jag fick mitt 5:e barn (verkade gå en fet magisk gräns från 4 till 5 barn) att jag nu struntar fullkomligt i negativa trångsynta människor som inte tänker mer än näsan räcker och som bara ser efter sin egen förmåga. Jag bryr mig inte längre om någon har negativa tankar om att jag/ vi valt att ha många barn. Och det är så förbaskat skönt och befriande! -För så länge jag tar hand om mina barn och så länge jag har tid, ork och kärlek för varenda en så får folk tycka precis vad dom vill, det bryr jag mig inte om. Jag är stolt över mitt gäng och skulle inte vilja ha mitt liv på något annat sätt. Att ha hjärtat utanpå kroppen fick en helt ny mening när man fick barn. Nu är allt jag gör, alla beslut jag tar- för deras skull, för deras bästa. Jag tänker på det så ofta, jag kan bara stanna i nuet för ett kort ögonblick och bara känna sån enorm tacksamhet. Den här resan var inte så självklar för mig som ni vet som följt mig. Jag har alltid drömt om att ha många barn men det var inte så självklart att jag någonskn skulle kunna bli det jag trott jag var ämnad för. Mamma. Jag fick missfall och MA och sedan komplikationer, utredning och till slut, hjälp. 2 1/2 år senare fick jag plusset på graviditetsstickan som skulle stanna. Så jag har stannat upp i nuet, bara stannat upp och tittat på dom. Tittat, studerat, tagit in känslan just där och då och bara fått nypa mig i handen. Tänk att just jag fick vara deras mamma. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Tänk att jag, liksom dom- kan betyda så mycket för någon. Att jag också är älskad och behövd- trots fel och brister. För det har jag. Jag är ingen supermom- men jag lovar att jag försöker, varenda dag att vara en bättre mamma än vad jag var igår. För lika mycket som jag lär dom om livet, så lär dom mig vad livet handlar om. Jag ska finnas vid eran sida, stötta, vägleda, älska och hålla er trygga, till mitt sista andetag.