My Baby Dolls

Hej alla där ute!
Nu tänker jag bjuda er på ett gästinlägg från min bloggkollega Patricia, en blogg som verkligen är värt att besöka 🙂
**********************************************************************************************

I dag så har jag fått äran att gästa Satus blogg här hos vimedbarn! Och det känns verkligen jätte roligt.
Jag har drivit bloggen ”mammasangel” i 5 år nu, har varit kontrakt skriven här hos vimedbarn, samt hos Loppi, men startade min resa i samband med min första graviditet 2009 hos blogg.se men valde att komma tillbaka till vimedbarn – i all den enkelhet att jag tycker denna portal är mysigast att vara på. Så vem är jag?

Patricia Lindh heter jag, idag så är jag snart 25 år och väntar mitt tredje barn. En son, mina döttrars lillebror.
När jag var 18 år så levde jag ett liv likt en prinsessas på stureplan (trodde jag). Jag flyttade hemifrån tidigt i livet, vid 16 år lämnade jag Gnesta och flyttade till Stockholm. Har haft en väldigt trasslig barndom, och alltid trott att jag kommit längst med måttet ”klarar mig bäst själv”. Vilket man gör i många lägen, men inte alla.
Man behöver någon att kunna luta sig emot också.
Efter en längre Thailands resa jag gjorde i början på 2009 så kom jag tillbaka till Stockholm och besökte mitt gamla jobb (Berns). Där inne, så satt min första dotters Pappa. Hur mitt liv skulle ändras från och med den dagen några veckor fram kunde jag aldrig föreställa mig.

Hon var den största räddningen i mitt liv. Helt oplanerat, 19 år gammal så blev jag Mamma.
En fantastiskt fin tjej som blir 5 hela år på Måndag. Men vägen hit har inte heller varit lätt! Från att ha jobbat som säljare, fick väldigt bra löner månad till månad, levde jag också som en prinsessa och brände tusentalskronor varje kväll, och varje utgång. Men när jag blev Mamma så kom jag snabbt in i verkligheten. Hade en hög hyra, dålig inkomst så hamnade räkningarna på hög och vi fick prioritera tak över huvudet istället för att betala räkningar. Ni kan räkna ut resten själv hur det gick! Wiljas Pappa och jag gick snabbt isär, och när hon blott var 4 månader gammal så kom min andra stora räddning in i mitt liv. Wiljas styvpappa, som hon även kallar Pappa och hennes lillasysters biologiska Pappa in i bilden.

Linus kom in i vårt liv och tog emot oss med öppna armar, likaså hela hans familj. Skrämmande, och läskigt. Så fick jag plötsligt en hel familj, som stöttade mig, som tog emot min dotter som om de vore hennes egna. Vi blev gravida med lillasyster, under den här tiden så utbildade jag mig till frisör, blev egen företagare, köpte en större lägenhet, försökte bli gravida med lillebror i 7 månader innan han ville komma till oss.

I dag, 5 år senare lever jag ett liv som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Har en fantastisk familj, har det jobb som jag brinner för och nu i Maj så är den lilla grabben beräknad att komma. Jag har nog visat motsatsen för många som inte trodde på mig när jag var liten!
Jag valde att gå min egna väg. Och var stark nog att lämna alla dåliga vanor, för ett bättre liv. Kommer alltid vara tacksam att jag fick min dotter tidigt i mitt liv, annars tror jag inte att jag hade haft denna chans till detta liv som faktiskt kan ges om man omges utav trygghet om ömhet.

I min blogg så skriver jag mycket om hur jag haft det som liten. Har alltid varit öppen om saker, hur det påverkat mig. Negativa saker som positiva, hur jag hela tiden försöker bli en bättre människa.