My Baby Dolls

Igår skrev jag ju att vi skulle ut och cykla. Tjena. Det var allt annat än roligt.

Det hela började redan när vi hämtade barnen från dagis och skulle ta med dom till affären så att dom kunde välja lite kalasgreijer till söndagens kalas. Redan när vi skulle sätta oss i bilen så började Nicole gnälla och bråka om vart hon ville sitta. Vi var lagom upprörda när vi kom till Coops parkeringsplats. I affären blev nån akut bajsnödig, så jag gick med hela gänget medans Andres & Olivia stod kvar vid kalas greijorna. När vi skyndade oss tillbaka så var det bara tjaffs, sen blev en annan bajsnödig (!) medans en tredje sprang iväg för att utforska lite. Inte bra att handla med småbarn när man är upprörd och irriterad. Big mistake. Vadå tålamod, vad var det nu igen…? Vi sket i det här, tog bara det nödvändigaste och bestämde att vi skulle komma tillbaka själva. Grabbarna hade iaf hunnit välja tallrikar, det blev ”Bilarna” som vi köpte idag.

 

När vi kom blev det inte direkt bättre. Allihopa var på dåligt humör och tjatade stup i kvarten om att vi skulle gå och cykla. Packade snabbt upp och gick ut igen. Bigger mistake. Allt var bra när vi kom ut och satt på hjälmarna, men att lära två (snart) 3-åringar att försöka cykla när tålamodet tagit slut redan innan man kommit ut är inget att leka med. Ingen bra idé tycker man ju direkt… Dom kämpade på, men det gick inte alls. Så Andres fick putta på Danilo nästan hela vägen, medans Jonathan kämpade på med sin sparkcykel. På hemvägen brakade helvetet löst. Nicole vägrade att cykla tillbaka, hon hotade med att lämna sin cykel, hon tänkte då minsann inte cykla hem, då sa vi bara ”fine” om du vill lämna den- gör det då. Vi hade ingen möjlighet att bära/dra med oss hennes cykel också. Och då skrek hon och grät och fick utbrott som aldrig tog slut. ”Jag dööööör!” skrek hon så att hela grannskapet hörde när hon satt och trampade hemåt.

Danilo satt på sin cykel som en tratt medans Andres puttade på honom, jag körde vagnen, Bessa skrek alla svordomar hon kom på när hon mötte isbit efter snöklump som stoppade hennes fart så att hon inte kom nånstans och på toppen av det hela så ramlade Jonathan i den största, djupaste vattenpöl han kunde hitta med sin sparkcykel. Tack. Tack för denna fina, fina upplevelse. Påminn mig om att aaaaldrig göra om detta när tålamodet inte är på topp! För jag fick räkna både till tio och 3939474539003880010 för att inte börja grina eller slänga cykeljäveln i snön.

 

Men fram kom vi och gringa barn fick gå till rummet så att vi alla fick lugna ner oss.