*suckar*
Jag hatar kvällarna. Det är alltid värst på kvällarna. Saknaden….
Jag försöker verkligen vara stark och tänka positivt, men det går inte alltid så bra. Jag vill hem till mina tjejer och Andres. 
Jag vill inte behöva vara ifrån dom mer. Jag vill kunna vara där, pussa och krama dem när jag än vill, bada dem, natta dem, leka med dem och bara gosa eller bara vara där för dem. Dom är så små, mina Prinsessor… dom förstår inte varför Mamma inte är där hos dem.
Känner dom sig övergivna av mig?
Jag hoppas verkligen inte att dom tänker att jag inte kommer att komma hem till dem mer, att jag har ”lämnat” dem? Dom har inte valt det här, och plötsligt dras jag bara bort ifrån dem och är borta väldigt länge.
Dom förstår inte att det här är nånting jag måste göra. Men jag kommer tillbaka, och då blir vi en hel familj igen.
Andres förklarar för Nicole när hon blir ledsen och saknar mig att jag är hos lkaren med jonathan och Danilo, att vi kommer att komma hem snart med 2 bebisar. Men hon förstår inte. För henne är Jonathan och Danilo nånting som finns i min mage, som hon brukade känna på. Hon har sett bilder på dem och jag försöker förklara mycket, men hon är så liten, det är för mycket att ta in. Det blir bättre när hon själv får TRÄFFA dom. Men inte ens det vet jag när det blir… Och Vanessa är bebis själv, så hon förstår inte alls varför Mamma inte nattar henne, varför mamma inte följer med dem hem, och varför jag inte finns där längre.
Jag hoppas att dom inte tror att det kommer att vara såhär för alltid. Jag SKA komma hem, och då ska jag finnas där hela tiden och aldrig mer behöva lämna dem- Inte för en enda natt.
Det känns väldigt jobbigt… Samtidigt så känner jag skuldkänslor för att jag behövs här också.
Jag har två underbara pojkar alldeles utanför min dörr och sussar så gott som också behöver sin Mamma.
Jag kan inte lämna dem heller. Vi måste hålla ihop. Andres är där med tjejerna, jag är här med pojkarna.
Det kommer en dag då vi kommer hem, som en HEL familj. Jag hoppas att det inte dröjer alldeles för länge och att tjejerna inte tar skada av det här… 
Synd att man inte kan vara på två ställen samtidigt….
Kommer det att kännas bättre framöver? Eller blir det bara värre?
Just nu känns det jätte jobbigt och jag hoppas alltid att jag ska somna snabbt så jag slipper tänka så himla mycket.
När jag pratar med Andres på kvällarna och hör hans och flickornas röst, så långt borta…. jag blir bara så ledsen.
Mitt hjärta går itu. Inte så konstigt att vaknar med svullva ögon dagen efter? 
Nä nu måste jag vara stark, torka tårarna och lappa ihop mig så att jag kan ringa till Andres och säga Godnatt.
(P.S Ledsen att dessa negativa tankar smet in…)
