BB- väskan och massa babbel

Tjohoo, vet ni vad jag har gjort?

Jag har packat BB-väskan.

Jag har ju fått mycket mer sammandragningar nu den senaste veckan, dom har kommit allt oftare, så jag tyckte att det var lika bra att ha detta gjort så man slipper stressa och tänka på sånt när det är dags.

Och förresten så ska vi åka in direkt när det är dags så att jag hinner få antibiotika innan bebis tittar ut. Jag har ju haft väääldigt snabba förlossningar med Vanessa och grabbarna, så att packa BB-väskan är inget jag hinner tänka på sen när det väl sätter igång. Naturligtvis så behöver den här förlossningen inte alls gå lika snabbt som de andra, men det är lika bra att vara förberedd. Right?

Jag känner att sammandragningarna har blivit fler och det känns annorlunda också. Livmodern håller på och förbereder sig för en förlossning och det är klart att det känns annorlunda nu för att bebisen är ju större. Ont sådär gör det ju inte, känns bara lite obehagligt. Men lite läskigt när dom kommer mitt på natten också, och ibland väldigt tätt.

Nojjig som man är så undrar och tänker jag om det var såhär det kändes när jag började öppnas?

Dom ska ju inte kontrollera mig mer.

Den här graviditeten har varit den jobbigaste för mig på många olika sätt. Inte bara för att man har småttingar att ta hand om och inte bara sig själv och magen, men konstant illamående, kräkningar, massa sammandragningar, yrsel, värmeslag, trötthet och den senaste av dem alla (vilket jag inte vet vad det egentligen är?) Men hur som helst så gör det jätte ont ”där nere” när jag går? Som i sidan av blygdbenen ungefär? Det gör ont och trycker på, speciellt vid varje steg jag tar. Vad tror ni att det kan vara?

Jag har ingen aning om hur foglossning känns, jag har aldrig haft det och vet knappt vad det är, men vad jag har förstått så får man ont i ryggen? (vilket jag har, men bara för att jag inte hittar en skön ställning när jag sover)

Jag bad Andres påminna mig om att om jag får bebis feber igen (vilket jag garanterat får) så får han påminna mig om den här tiden. Själva grejen är ju att man (iaf jag) glömmer lätt sånt som varit jobbigt när jag har det där lilla guldklimpet i mina armar. Allt det där jobbiga försvinner.

Som om allt det där inte vore tillräckligt så har jag stukat min fot också. (<—–klantarsle)

Det var i förrgår när jag skulle ner efter Jonathan i trapporna på Port 73´s lekplats som jag höll på att halka ner. Jag ramlade inte som tur var och kände bara ”Jäkla helsinki va ont det gjorde!” men såklart låtsades som om ingenting hade hänt, hellp- det fanns folk där ju. Dagen efter så började det göra ännu mera ont. Hahaha…

Allt det här låter så komiskt egentligen. Det låter mycket värre än vad det är. På det som jag skrivit låter det som om jag ligger inlindad på soffan och ojar och ajar mig själv hela tiden- riktigt så är det inte.

Jag håller igång, ibland springer jag in på toan och kräks och så fortsätter jag med mitt.

Det har blivit en vardag att känna sig bakis varje dag hela dagarna. (inte för att jag vet så mycket om det eftersom jag inte dricker, men ni fattar vinken)

Det jobbiga med allt det här som jag går igenom nu är inte alla de där krämporna jag skrev om, utan det är oron.

That´s whats killing me. Jag kommer inte att kunna slappna av innan jag har min bebis tryggt i min famn.

När man får sitt bebis på bröstet så försvinner all smärta, all oro, allting.

Då vet man att det är värt allt det där miljoner gånger om.

När man har 4 småttingar att ta hand om så hinner man inte tycka synd om sig själv och grina på soffan, och det gör jag inte heller. Det här är ingen sjukdom, jag är bara gravid och allt det här kommer att gå över, det vet jag.

Oj va långt det här blev. Ibland blir det en massa oplanerad babbel.

Nu ska jag äta klart min macka och sen hem till syrran för att hämta hem mina ögonstenar. Hon tog med sig dom från dagis idag när hon hämtade Dewin (kiitos!)

Sedan ska vi iväg och handla, för Andres sa att vi ska få besök ikväll….