Jag fick en fråga häromdagen om en sak som jag själv tänkt och funderat jätte mycket på, diskuterat med vänner osv- så jag tänkte skriva ett inlägg om det.
”Hur tänker du kring barnens säkerhet när de exponeras på bloggen? Vad är OK att skriva om? Vilka bilder är OK att publicera, vilka inte? Det är en rätt sjuk värld vi lever i, tänker du inte på alla idioter som kan läsa?”
Jag driver ju en av Sveriges största familjebloggar där fokus ligger just på familjelivet och om min roll och vardag som mamma till 7 småttingar, om våran vardag, bus, äventyr, mina tankar och funderingar, det roligare och det mindre roliga- ja om allt mellan himmel och jord egentligen.
Så att blogga om just barn- VART DRAR MAN GRÄNSEN?
Vad kan man skriva och vad ska man utelämna? Vilka bilder kan man lägga upp och vilka ska man spara i sin egna privata fotoalbum? – Den frågan ställer jag mig själv väldigt ofta, allt oftare nu när barnen blir äldre/större.
Jag vet att jag är mer frikostig än många andra föräldrar med foton och berättelser, citat eller vad det nu kan tänkas vara kring barnen. Men för mig handlar det mycket (bara) om hur och vad jag skriver om dom.
Jag vill gärna tro att jag lyckas skriva om mina barn med kärlek och respekt i grunden.
(Även om jag berättar om roliga, knasiga, busiga eller jobbiga saker de sagt och gjort.)
Det finns rätt många situationer kring barnen som jag inte bloggar om.
Det finns massvis med foton som jag inte publicerar.
Jag vill inte hänga ut mina barn, eller publicera text eller bild som kan tänkas skada dem, deras integritet eller deras relationer med andra människor, eller påverka negativt andra människors syn på dom. Varken nu eller vad som kan tänkas komma att skada dom senare.
Det är svårt att veta, speciellt när man inte vet vem som läser bloggen. Det är en rätt så läskig tanke, och just därför kan jag inte bli för personlig. Det jag skriver får jag tänka på att galna Berit och andra tokiga OCH härliga människor kommer att kunna läsa om. Kommer det att påverka mig/oss att galna Berit eller ”Lovisas mamma” får veta det här och på vilket sätt kan det göra det? Är jag osäker på det så låter jag bli.
Så är det här ju min blogg, jag är den vuxna och det är mitt ansvar att fundera och avgöra, mina barn är fortfarande rätt så små och dom har egentligen ingen aning om hur många som kan kika in och läsa om just dom. Min uppgift är att skydda dom.
Men, jag vet också att den som låter sitt liv förhindras och begränsas av idioter går nog miste om mycket- och att ingen kan göra så att jag inte kan känna glädje och stolthet att publicera bilder på mina barn på bloggen, instagram eller facebook. Dom är ju hela mitt liv och att utesluta dom helt från bloggen vore jätte trist att behöva göra. Jag kommer att fortsätta lägga upp bilder på mina barn, så länge dom är OK med det och att det sker med respekt och sund förnuft. Jag har aldrig varit stoltare över något i hela mitt liv än vad jag är över mina barn.
Tänk vilken lycka för både mig och barnen att ha bloggen som en dokumentation att titta tillbaka på sen när dom är större, Vilken otrolig arkiv dom har om sin barndom- och jag hoppas att när dom läser bloggen så kommer dom läsa med ett leende på läpparna och minnas tillbaka hur mycket dom alltid betytt för mig och hur mycket jag älskar dom. Det är så jag väljer att se på min blogg. Att jag delar den med er är bara kul just nu, men det är många svåra beslut i det, för det här är ju min ”dokumentation” om barnen samtidigt som en stor öppen blogg. jag vill ju berätta, samtidigt som jag måste tänka snäppet längre.
Jag har en gräns– baserad helt och hållet på magkänsla, och jag känner mig helt bekväm i det jag lägger upp.
Är jag det minsta osäker så låter jag bli.
Jag respekterar mina barn till 100 %. Jag skulle aldrig lägga ut bilder/text som känns för utelämnande.
Nu när barnen blir större så börjar det bli svårare, därför har det blivit mer naturligt att de större barnen inte syns lika mycket på bloggen som de yngsta. (Och för att dom inte är lika snabba att dra så fort morsan tar fram kameran, haha)
Skämt åsido- Nu när barnen blir större så får jag säkert ändra min gräns och tänka om flera gånger om.
Kanske gör jag det om några år, kanske gör jag det redan imorgon.
Kanske dom en dag inte vill synas eller skrivas om här alls, kanske inte jag vill det. Jag vet inte.
Hur tänker ni kring detta?
Ni som själva bloggar, vad tycker ni?
(Inga personliga påhopp, alla får tycka och tänka hur dom vill, det ska accepteras och respekteras)
Alltså tjejernas hår… inte alls avis här va 🙁
(eller?………… hahah)
Anita- Eller hur! Själv har man bara några fjun och dom är sönder, haha 😉
Du resonerar mycket klokt och du har verkligen fötterna på jorden. Jag är helt övertygad över att bloggen bara är positiv för dina barn. Precis som du skriver, tänk vilket bibliotek de får tillgång till. Eftersom du skriver med sån värme, enkelhet och öppenhet förmedlar du många bra värderingar.
Fortsätt så!
Jag tycker generellt det är fel att tjäna pengar på sina barn. Vill Man dokumentera kan man göra det privat. Så den förklaringen köper jag inte. Sedan håller jag med Amy. Det finns sjuka människor där ute väldigt sjuka. Varför chansa med det finaste man har barnen?
Em- Fast tjäna pengar på sina barn, har jag skrivit det som en förklaring….? Håller med, det finns sjuka människor, men vad menar du med ”ska man chansa”?
Jag menar att Du får ju pengar från bloggen, och säkert skulle Du inte få lika mycket om Du inte visade bilder på barnen. Med chansa menar jag att det kan sitta ett äckel på andra sidan skärmen som även han/hon läser Din blogg. Varför chansa att ett äckel läser menar jag? Bättre att inte ta med bilder på barnen i en blogg. Det är min personliga mening.
Som Amy skrev. Jag kommer också ihåg att jag läste någon gång om en man från Norge tror jag som hade byggt ett skyddsrum åt ett offer som han tänkte kidnappa. Offret hade han hittat just genom en blogg. Världen är full av sjuka människor. Denna man var extrem, men vad vet alla bloggare om vilka som tittar på ens barn bilder. Världen är osäker som den är, bloggar gör den bara mer osäker för barnen anser jag.
Em- Jo jag förstår, men sjuka människor finns överallt.Vet inte. riktigt läskigt är det ju, men ska man inte publicera bilder på sina barn då…? Folk kan ju få för sig att kidnappa vem som helst dom ser.
Em- Det var ju det jag skrev, att jag får tänka på om jag vill att ett äckel ska kunna läsa om just detta, och hur det kan påverka oss osv- tvekar jag så skriver jag inte/lägger upp bild.
Jag skulle aldrig visa en bild skriva något om barnen i en blogg. Hörde/läste om en man som läste en blogg (pedofil) och skulle komma till det landet och kidnappa barnet i fråga. Det låter ju fruktansvärt.
Jag går också på magkänsla, och mina äldsta barn vet om min blogg. Dom vill ofta att jag lägger upp vissa bilder osv.
Det är MIN dagbok och därför skriver jag om det sanna familjelivet. Jag gillar att läsa om hur familjelivet ser ut på riktigt och inte bara om rosa moln och fluff fluff som många jämt skriver om 😉 för har man en stor familj är det inte alltid lätt och lugnt haha.
Kram
Jag som tyska betraktar hela bloggandet i Sverige ur en annan synvinkel. Det finns nästan inga bloggar som i Sverige runt barn, familjer eller liknande – har att göra kanske med kulturella skillnader: I Sverige visar man sig över huvudtaget mer öppet och fritt – har inga problem med att ngn kan se pa internet vilka bilar man har eller när man är född /(eniro) – no go i Tyskland. Tyskarna är mer rädda och svenska kulturen bygger mer pa öppenhet, folknärhet (i Sverige kan man komma politiker och kungafamiljen nära) och mycket mer. Jag är ocksa lite förvanad hur manga bloggare som finns och hur mycket ni skriver om er och familjerna (men jag läser det gärna!!), i Tyskland skulle man inte heller ga till sängs utan att lasa dörren ordentligt…..
Jag personligen skulle inte blogga sa mycket, det hänger ihop med yrket ocksa (terapeutiskt omrade) men ocksa att jag inte vill att barnen blir mobbade och angras i skolan!!
Jag tycker om att visa upp mina barn på sociala medier, mina barn är ju det bästa som jag gjort. Men samtidigt lägger jag inte upp vad som helst. Om en bild kanske ser väldigt ”rolig” ut och jag vill dela med mig av den men tänker att mitt barn kanske inte skulle uppskatta det längre fram så låter jag bli. Fast ibland kan jag få dåligt samvete ändå när jag träffar på andra föräldrar som vägra visa sina barn på internet. Då kan jag börja fundera på om jag verkligen gör rätt eller om det kommer skada mina barn i framtiden. Men för det mesta känner jag ändå att det är dom som är överdrivna, att de på något vist tycker det är fult att vilja visa upp sina barn och att man är en dålig förälder. Men sen har vi alla olika åsikter, en del visar mycket, andra lite och sen de som inte vill synas alls. Tur att man får göra som man vill 🙂
Bra svarat, det är en mammablogg, en familjeblogg då är barnen med, och visst lever vi i en sjukt och stört värld/samhälle med vansinnigt mycket hat och avundsjuka men det är ens jobb och då kör man på. Man är personlig men inte privat, man delar med sig men 10% av ens vardag, man publicerar med märkta bilder och måtta, etc. Man blir själv skadad men man lär sig att leva med det. Men någonstans är det lite så att jag känner personligen att ju äldre de blir desto mindre bilder tar jag på de. Speciellt nu när skolan är igång.. Bara blivit så.
jag bloggar oxå dock inte en stor blogg.Jag har valt att ha barnen med i bloggen .De stora är inte med så mycket för de vill inte ,eller så hinner jag inte ta bilder på dem 🙂 .Frågar alltid de stora om det är okej att lägga ut på sociala medier, ibland är detokej ibland inte.
vissa jätte privata saker har jag inte skrivit om som har hänt eftersom jag inte vill tycker det är för privat ,men annars skriver jag om allt .så tycker det är upp till var och en hur man gör och man ska alltid lyssna på sin magkänsla om det känns rätt eller inte för den känslan stämmer oftast
Tkr du har hittat en bra nivå☺️
Det kan hända att jag är lite naiv men jag ser inga problem med att lägga upp bilder på mina barn på sociala medier (är dock inte så aktiv på sånt så därför är det rätt begränsat).o. Förstår inte riktigt heller det mega mega strikta foto förbud som gäller för barn i dag. Jag bor i England och på frågan om jag inte kunde få en bild på när min brorsdotter gick lucia i skolan så svarade min bror ”är du helt galen, det är absolut inte tillåtit att ta foto på lucia tåget” eller t ex när vi nyligen var på en kryssning i Medelhavet så ville våra barn enbart hänga på dom ställena som var riktade till barn (naturligtvis). Fotoförbud i barnhörnan, på barnen’s utflykter osv gjord att vi kom hem med väldig få foto minne. När barnen skulle sjunga en pirat sång som avslutning ställde sig en äldre dam upp för att ta en bild och personalen regerade som hon tagit fram ett skjutvapen. Men det är som sagt kanske jag som är lite naiv.
Jenny- Nä här får vi inte heller ta bilder på Luciatåg och andra tillfällen då många barn samlas, av säkerhetsskäl.
Det handlar om att skydda barn som inte får synas – de har alltså skyddad identitet. Det har nämligen hänt att mammor (säkert pappor också) har flytt från en man som är farligt för henne och barnet. Sen lägger någon upp en bild på sitt barn och i bakgrunden syns barnet till denna kvinnan och mannen. Skriver dessutom vart bilden är tagen vet mannen alltså vart familjen befinner sig.
För att inte avslöja om det finns familjer med skyddad identitet och låta snacket gå om vem det kan vara så gäller förbudet på alla förskolor och skolor.
En liten förklaring som råkade bli lång.
Vivi- Helt rätt!
Personligen tycker jag att man själv får dra gränsen för vad man vill exponera på sin blogg. Sen är det ju också så att när dina barn är tillräckligt gamla och kan läsa vad du skrivit så får du vara beredd på att förklara hur du tänkte när du bestämde dig för att ”lämna” ut er familj till allmän beskådning. Själv tycker jag att det är helt OK och dina barn kommer ju inte att vara ensamma om att ha blivit omskrivna på nätet för det är ju helt naturligt idag att göra så. Det är som med tatueringar. När folk förfasade sig över att jag lät min dotter tatuera sig när hon var femton år för att hon skulle ångra sig och att tatueringarna kommer att bli fula osv. Då svarade jag att det spelade ingen roll för när hon är gammal så kommer det att finnas massor av andra gamlingar som också går omkring med fula tatueringar. Jag har sagt åt min dotter att man inte skall ångra något man gjort i sitt liv utan se det som en lärdom. Min dotter är idag 28 år och ångrar inte någon av sina fyra tatueringar utan säger att de är en del av henne och kommer alltid att vara så. Och inte är dom fula i heller trots att det gått 13 år sen hon gjorde den första. Så fortsätt du att blogga med gott samvete. Kram till både dig och din familj. Ann
Tycker att det är sunt och jag tänker precis som du, vilket arkiv de kommer att hs! Jag önskar att jag hade haft så många texter och bilder om min uppväxt, även när jag var allra för jävligast. Det är ju något som sedan deras barn och barnbarn kommer att älska att läsa. Kanske blir det till en film om hur man levde på 00 talet om hundra år ? Jag är otroligt tacksam över att ta del av ert liv för det ger mig glädje och inspiration i min vardag, det är också därför jag aldrig skulle få för mig att skriva något negativt eller begära något av någon bloggare, jag är helt enkelt tacksam att det ger ett litet plus i min vardag, vad ni än väljer att skriva om!
Bra skrivet! Innan jag började blogga bestämde jag mig för att inte lägga ut tydliga ansiktsbilder på mina barn. De vill ofta vara med och tycker jag är lite konstig när jag säger att de ska titta bort. Bilderna blir ju inte så roliga men det var vad min magkänsla fick mig att besluta. ?
Så bra skrivet ?
Så intressant inlägg!! Det där är verkligen en tanke som finns med hela tiden när man bloggar. Jag skulle så klart aldrig lägga upp något som barnen skulle bli ledsna av eller ta illa upp eller känsliga ämnen. Det är viktigt att barnen när de blir större kommer känna en ”feel good” känsla när de varit inne och läst på bloggen. Jag skulle aldrig vilja såra dem på något sätt. Sedan skriver jag ibland om tråkiga/ledsamma saker men då är det mer runt mig och inte barnen.
De stora barnen godkänner alltid bilderna som läggs upp (jag har 2 barn som är äldre än dina) och eftersom jag bloggar på kvällen när de sover, är de därför inte så ofta med i bloggen/instagram.
Ha en fin kväll Satu!
http://blogg.loppi.se/mammalinda/
Säkert laddat ämne detta!
Jag blir ju jätte nyfiken vad du inte skriver om! Hehe… jag personligen gillar bloggar som skriver om typ allt? Man kan ju ofta relatera till saker som man tänker på… om man nu bara skriver om dom bra sakerna finns inte dom dåliga sakerna kvar då? Men typ ringde min svägerska häromdagen… hon sa att hon och gubben bråkar, det går typ inte att prata med varann! Det var så skönt att höra! Jag förstår hur hennes gubbe är då jag är tillsammans med hennes gubbes bror… hehe… men a jag skriver och lägger upp typ det mesta på min mini blogg! Du har ju mycket mer läsare, tror inte barnen skadas av det dock! Jag hade velat att min mamma hade bloggat så hade ju jag kunnat gå tillbaka nu och kollat! Hade varit hur bra som helst för minnet blir ju inte bättre med åren! Ja det finns mycket skit där ute! Men ska jag tänka på det med???
Finns tillräckligt att oroa sig för som mamma! Jag läser typ ingen blogg om hur det är i skolan för deras barn! Trivs dom? Blir dom mobbade? Hur funkar allt sånt? Det var mina tankar! Men alla gör såklart det som passar dom bäst! Kram
Du har en underbar blogg ? vet barnen om att dom syns i din blogg?
Jag tycker alla dina barn är väldigt vackra och dina bilder är väldigt proffsiga, det syns att du fotograferat länge. Jag hade aldrig kunnat göra en blogg om mina barn men jag gillar inte ens att exponera dem på Facebook så jag antar att jag är extrem åt andra hållet. Jag är ganska mån om min integritet så jag tror inte jag hade uppskattat om min mamma dokumenterade hela min barndom inför svenska folket. Jag älskar dock din blogg och läser den dagligen.
Jag skriver om i stort sett ALLT i min blogg! Jag förstår inte grejen med att allt ska vara så ”privat”?! Om jag skriver att idag känner jag mig deppig och har ont i huvudet.. Alltså VAD GÖR DET ANDRA? VAD GÖR DET MIG SJÄLV? Vem bryr sig om jag har ont i huvudet eller inte? Precis – INGEN! Så VARFÖR kan jag inte få skriva det då? Varför är det så viktigt att allt ska vara privat? Privatliv hit, privatliv dit.. Alla har vi väl samma liv i grund och botten.. Så VARFÖR skulle det vara farligt att jag skrev att ”jag har ont i huvudet”.? Nu kanske du inte fattar någonting men, haha, det jag menar är typ att VAD GÖR DET NÅGON ANNAN att jag skriver de? VAD GÖR DET MIG att jag skriver det? Tycker allt bara är så löjligt med ”OMG mitt barn kom med på en bild på nätet, du måste redigera bort det, annars kan någon se henne, omg, det är ju vårat privatliv.. Typ.. Znark, det är lixom 2016 nu.. Ah, nåt sånt, hahaha. 😀
Jag tycker att du tänker rätt när du sätter barnen och deras integritet i första hand.