Ångesten är här.

Dagen börjar närma sig, dagen då mina två underbara flickor ska till dagis. Min lilla tjej Vanessa ska inskolas, vi träffas för en timmes samtal där på onsdag, sen är det 3 dagars inskolning, från 9-14.

Hon är nu 3 år och 2 månader och nu är det alltså dags att börja på dagis (ja, jag vet att det heter förskola, men det struntar jag i). Vet inte om det känns lättare eller lika svårt som när Nicole skulle börja förra hösten.

Det känns nog lättare? I och med att hon har Nicole där, hon behöver inte känns sig ensam. Och dels för att Vanessa är så mycket utåt, hon är tuff och modig så hon kommer nog komma in i gänget och älska att vara där.

När man frågar henne vad hon ska göra på dagis så svarar hon ”måla, rita, leka.”

 

Men jag känner att ångesten är här.

 

Jag vet ju att det gör både dem och mig bra att vara ifrån varandra en liten stund på dagarna och jag vet att dom kommer att trivas och tycka att det är skoj med alla kompisar och så mycket aktiviteter som dom hittar på där.

Felet ligger hos mig. Jag har så dåligt samvete för att jag inte orkar/kan ge dom den stimulans som flickorna behöver.

Visst skulle jag älska att sitta och måla/rita/bygga med dom hela dagarna, men grabbarna är helvilda och jag är supertrött- och det får jag dåligt samvete över. Speciellt då Vanessa, hon älskar att pyssla och göra saker, medans Nicole kan ligga och titta på film medans pojkarna sover, med på Vanessa är det lite mera go i.

 

Så på det viset är jag säker på att det kommer att gå jätte bra för dom. Men som sagt- felet ligger hos mig.

Ångesten man känner när man ska skola in sitt barn, vare sig det är första, andra eller femte barnet är lika svår. Annorlunda kanske, men svår ändå. Tänk att dom är så stora redan.

Jag är glad att jag kunde nå mitt mål om att ha dom hemma tills båda fyllt 3 år. Jag tror att det är en bra ålder att börja på dagis. Och om dom nån dag inte skulle vilja gå till dagis, så kan dom stanna hemma, det är inga problem eftersom jag kommer att vara hemma med pojkarna.

 

Sen kommer nästa steg- ”Har dom allt det dom behöver där?” osv osv. Man vill ju att ens barn ska ha allt det dom behöver och ha det bra medans dom är på förskola. Har jag tänkt på allt?

Snart börjar nya rutiner och jag hoppas att det kommer att gå smidigt. Nu har det varit protester från någon av dem nästan varje kväll. Trevligt att dom turas om iaf så att båda inte protesterar samma kväll… Undrar om dom har kokat ihop ett ”schema” till det själva?

Det som snurarr ihop i mitt huvud och ger mig ännu mera ångest och dåligt samvete är:

 

Hatar när samvetet börjar äta upp en.