Alla vill till himmelen men ingen vill dö
Publicerad,
Just nu känns allt som jag tänkte skriva så överflödigt och onödigt.
Jag ringde till min faster Greta i morse. Hon har kämpat med sin cancer länge nu (akut leukemi) och nu sa hon något som fick mina ben att vika sig. Det finns inget mer hjälp att få, inget mer att göra. Nu är hennes tid kommen.
Hon sa att Timbuktus låt spelas i hennes hjärna. Alla vill till himmelen men få vill ju dö. ♡ Hemskt och orättvis på alla sätt och vis.
Jag känner mig helt nere.
Jag frågade om jag kunde få komma och hälsa på i helgen, då sa hon att vi får se vad som hinns med? Ringde igen och sa att jag älskar henne. Tårarna bara rinner.
Livet är verkligen så orättvis.
Igår när jag nattade mina barn i sina varma trygga sängar så tänkte jag på flykting katastrofen i medelhavet. På 3-åriga lilla Aylan som spolats i land på en turkiskt strand. Bilden på honom sitter som fastklistrad i mitt huvud. Det kunde ha varit mitt barn.
Det kunde ha varit ditt barn.
Europa upplever nu den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.
Vad kan vi göra? Det är inte hopplöst. Människor dör i medelhavet- men människor överlever också.
Ingen kan göra allt, men ALLA kan göra något.
Jag hjälper till, gör ni det också?
Beklagar <3 Och ja, man får sig verkligen en tankeställare när det händer så mycket hemskheter i världen. Är så tacksam att mina barn får växa upp i ett tryggt land!!
Hej Satu.
Har missat att läsa någon dag och läste precis ditt inlägg och ser att jag nästan har skrivit ett likadant inlägg idag på morgonen.
Jag känner (som så många andra) exakt likadant att man är så sjukt tacksam för sin fina familj och allt man har och den här bilden på pojken gjorde mej tårögd. Jag har svårt att sluta tänka på den.
Tack för en fin blogg. /Mathilda
Kramar ♥