Jag vaknade av att städerskan kom oc knackade på dörren och ville tömma papperskorgen….
Eftervärkarna är det bättre med, jag tog mina tabletter på natten innan jag la mig och så räckte det.
När jag kom ut ur rummet så ligger Danilo och solar bort sin gulsot. Helt normalt och väntat sa läkaren igår som vi pratade med. Nu klockan 10 ska dem ha sin mat, och sedan ska han få sola bort sin gulsot lite till.
Han ligger där och är nakenfis, och så himla liten!
Igår när jag bytte blöja på honom så pissade han ner hela sin ”säng” och brorsans sida också. Barnmorskorna skrattade över hur han lyckades blöta ner Jonathans sida också. Vilken tur att brorsan inte låg där då…
Andres blev lite stolt ”That´s my boy… Hihihii….
Igår kom Danilo igång med sitt bajsande också, ni som är intresserade av det! 
Jonathan ligger sedan igår morse i kuvös, han hade lite problem att hålla sin värme. Men jag hoppas att han snart ligger bredvid sin bror igen, så att dem får vara nära varandra!
Han är pytte liten… man är nästan lite rädd att ta i dem, man tror att dom ska gå sönder… Och så är alla slangarna och alla sladdar i vägen hela tiden, men så småningom blir dom ju av med dom…
Idag är det dags för deras PKU prov.
Jag förstår inte hur det ska gå till dom har ju inga vener kvar att ta blod av, stackarna!
Dom är helt blåa i händerna och fötterna av alla sprutor! Stackarna…. 
JOBBIG KVÄLL:
Igårkväll var det väldigt jobbigt för mig… Andres hämtade ht tjejerna framåt kvällen, så att jag skulle få se dem och krama och pussa på dem, vilket var helt unerbart. vi gick ner till kiosken och köpte lite godis och dricka och lekte lite.
Nicole var helt grön och rosa i sina händer och lite i ansiktet, och hon sa att det var Puua som hade ritat på henne. 
Vanessa hängde bara med, min lilla Ängel. Hon börjar härma ord nu så småningom. ”Kukka, Lappu” (blomma, lamppa) och så försöker hon säga Nukke, men ut kommer bara ”KE!”
Först ville Nukke inte sitta med mig och gosas, hon ville bara springa runt. Hon ”berättade” att Mummu och Puua hade kastat snö. (hon säger så jämt)
Det jobbiga var när dom skulle gå. När vi kom tillbaka från kiosken så höll hon mig i handen och pussade min hand hela tiden. När det var dags att klä på sig så började hon gråta. Jag vill inte att hon ska gå när hon gråter, så jag gav henne nappen så att hon skulle bli lugn, och pussade och kramade henne. Och hon pussades och kramades tillbaka. Men vad hon inte hade förstått var att mamma inte skulle följa med dem hem.
Så när hon gick mot hissen och såg att jag stod kvar så blev hon jätte ledsen och ropade mamma. Hon sprang till mig och höll om mig och ville inte släppa taget. Såklart blev jag också ledsen, fast jag försökte dölja det.
Vanessa satt i sin vagn helt lugn och tuggade i sig sin korv 
Det var bara att kramas och pussas och säga hejdå och ”Vi ses imorgon”.
Och så åkte dem ner med hissen.
Jag hörde Nicoles gråt läänge medans dem åkte ner med hissen, samtidigt som jag torkade bort mina tårar så att jag kunde gå in till våra pojkar.
Ska det vara såhär svårt varje gång?? Blir det lättare?
Jag har aldrig varit ifrån dom såhär länge. Dom är ALLTID med mig.
Tur att dom har Andres, världens bästa pappa!
Och även Mummu och Puua är otroligt bra stöd i allt detta. Utan dom skulle det inte ha gått.
Alla slängdes in i det här, utan att vara beredda, men vi ska klara av allt, snart blir vi en hel familj igen! 
Nu ska jag försöka få i mig lite frukost, och snart ska gossarna ha mat också!
