Jag har läst lite här och där om det här med att berömma barn eller inte och är lite nyfiken på vad ni, mina läsare tycker och tänker och gör kring den punkten.
Många experter säger att man inte ska berömma sina barn för att barn blir mer motiverade om man skippar berömmet. Om man berömmer så får barnet prestationsångest, sägs det..
Många så kallade experter är varken förtjusta i när man berömmer barnets beteende eller prestationer.
Det stora problemet med beröm, anser Petra krantz Lindgren (<— beteendevetare & föreläsare), är att den vuxna tar sig rätten att recensera barnet.
– Beröm är en typ av bedömning som skapar oro. Bakom varje beröm lurar ju hotet om kritik när något inte går lika bra. Till slut börjar barnet tro att det är sina prestationer och blir rädd för att göra fel och misslyckas, säger hon.
– Beröm är en typ av bedömning som skapar oro. Bakom varje beröm lurar ju hotet om kritik när något inte går lika bra. Till slut börjar barnet tro att det är sina prestationer och blir rädd för att göra fel och misslyckas, säger hon.
Om man istället för att ge beröm visar sitt intresse för det barnet gör, öppnar man dörren till en värld av tankar och känslor, menar Petra Krantz Lindgren.
(Källa: google.)
Så här tycker och tänker jag:
Jag ger en jäkla massa beröm till mina barn!!!
Tänk dig glädjen när dem kommer och visar stolt upp sin fina teckning, eller när dem äntligen lyckats med något dom kämpat med i ett bra tag, lärt sig nya färdigheter, och saker, utvecklats och så säger man inte ens hur bra och duktiga dem var!?
Men man ska visst säga såhär istället:
Ditt barn ger dig en teckning
Du säger: ”Tack, vilken jättefin teckning!”
Säg istället: ”En till! Du älskar verkligen att rita, eller hur? Sätt dig här och berätta om teckningen.”
Du säger: ”Tack, vilken jättefin teckning!”
Säg istället: ”En till! Du älskar verkligen att rita, eller hur? Sätt dig här och berätta om teckningen.”
Jag tänker: Oh no, ännu en teckning fullt med streck och klotter!
Men är det något dom har utvecklats med, som den första streckgubben eller ett hus eller andra nya saker dom lärt sig så, eller bokstäver/skriva så tycker jag och säger också att det var jätte bra, jätte fint!
Ditt barn gungar högt
Du säger: ”Vad modig du är som gungar så högt!”
Säg istället: ”Jag blir alldeles varm av att se hur lycklig du är!”
Du säger: ”Vad modig du är som gungar så högt!”
Säg istället: ”Jag blir alldeles varm av att se hur lycklig du är!”
Jag tänker: OMG sakta farten innan du slår ihjäl dig!
Ditt barn slukar maten
Du säger: ”Vad duktig du är som äter upp allt!”
Säg istället: ”Åh, vad jag njuter av att se dig äta med så god aptit.”
Du säger: ”Vad duktig du är som äter upp allt!”
Säg istället: ”Åh, vad jag njuter av att se dig äta med så god aptit.”
Jag tänker: Vilken mamma blir inte glad att se sitt barn äta??
Ditt barn har alla rätt på matteprovet
Du säger: ”Alla rätt! Vad bra du är på att räkna!”
Säg istället: ”Grattis! Det måste vara en härlig känsla. Hur känns det att få alla rätt?”
Du säger: ”Alla rätt! Vad bra du är på att räkna!”
Säg istället: ”Grattis! Det måste vara en härlig känsla. Hur känns det att få alla rätt?”
Jag tänker: Ungen har då inte ärvt den tanalngen från sin mamma inte…
Ditt barn hjälper dig att plocka ur diskmaskinen
Du säger: ”Tack! Du är duktig som hjälper till.”
Säg istället: ”Jag blir så glad när du hjälper mig. Då går det mycket snabbare!”
Jag tänker: Skitbra! Nu får du ta itu med tvätthögen också!
Ja- så tänker jag. Om jag tycker att dom gör bra ifrån sig så säger jag det också.
Fattar inte riktigt varför man inte kan berätta för sitt barn hur bra man tycker att den är och saker som h*n gör?
den glädjen i deras ögon när dom lyckats med något är oslagbart och då vill man inte bara säga ”Vad tänkte du på när du gjorde det” Låter så lamt.
Vad tycker och tänker ni kring allt detta?
Berömmer ni era barn?
Varför/Varför inte?
