Tjohej!
Här hemma är det mycket prat om födelsedagar. Det börjar närma sig nu. Danilo & Jonathan fyller 3 år om 29 dagar.
Nicole fyller 5 år i slutet på maj och Vanessa fyller 4 år i slutet på juni.
Vi kommer alltså att ha 3 (!!) treåringar här hemma då, till slutet på juni månad.
Jag fyller också år i juni. The big 30. Lilla jag liksom…. Känns skumt!
Jag vill inte (och syrran- jag menar verkligen INTE) ha nån fest. Jag gillar inte att stå i centrum för uppmärksamhet, helst skulle jag bara vilja vara utomlands just då, och försöker övertala Andres till det. Får se hur det går med det… 
Men tillbaka till barnens födelsedagar. Grabbarna är alltså först ut och jag kan inte förstå vart de här 3 åren har gått.
10 veckor för tidigt föddes dom den där dagen den 8 april 2010. Kommer ihåg det hela som om det var igår.
Helt plötsligt är dom stora, kloka, snälla och omtänksamma duktiga grabbar.
Jag frågade vad dom önskar sig i present när dom fyller, och då svarar dom: ”Många paket.”
Dom ser verkligen fram emot sitt kalas, och jag ska börja planera det lite närmare snart.
Och tjejerna har tjatat om sina kalas i ett halvår redan känns det som. Så fort något inte blir som dom vill så hotar dom med att man inte får komma till deras kalas. Först förklarade jag att det inte är snällt sagt, att man kan bli ledsen, men nu säger jag bara att dom inte får komma på mitt kalas heller. Och om jag inte får gå på deras kalas så blir det inget kalas, för det är jag/vi som ordnar allt sånt. Ha! ”Okejdå, du får komma på mitt kalas!” säger dom snabbt med det finaste falskaste leendet. Inte så pedagogiskt kanske, men ack så effektivt. 
Vanessa & Nicole på deras 3 & 4-årsdag förra sommaren.
Mina finaste prinsar.
”Vi två mot världen.”
