Fegisen

Snacka om att ha blivit feg.
Häromdagen när jag skulle gå och sola så kände jag mig som värsta kycklingen.
För det första kändes det helskumt att gå ut utan barn och vagn, kände mig så bortkommen och sårbar och som att jag hade glömt något/någon.
Och för det andra så kände jag mig sjukt otrygg.
Där gick jag, det var sent, mörkt, regningt och jag gick vid vägen med skog på ena sidan och en stor tom skola på den andra sidan. Allt jag kunde tänka på var att ”tänk om någon kommer och mördar, eller kidnappar mig!??!?”
Vad ska hända med mina barn då?! Jag började ångra att jag ens gick ut.
Och stackars Nukke som var så ledsen för att jag gick….

Efter att ha inbillat mig om att gubben som kom emot mig skulle döda mig och hur jag skulle försvara mig, så var jag framme vid solariet. Jag lyckades känna mig lugn och och njöt av av att ligga där i lugn och ro och sola och lyssna på bra musik och lät tankarna flöda fritt. Tills det var dags att ta sig hem…

Man läser och hör ju så mycket hemskheter varje dag om folk som blivit skadade, mördade, våldtagna, folk som saknas och allt annat hemskt, såklart blir man påverkad.

Men jag kom helskinnad tillbaka till mitt trygga hem och älskade familj och allt otäckt lämnades ute.
Vilken kyckling man har blivit…

Hur är det med er, känner ni er otrygga när ni är ute själva i mörkret på kvällen?
Har ni blivit mer rädda sen ni fick barn?