Dagarna går i ett och ibland är det svårt att stanna upp och bara njuta. Att stanna och se sig omkring och ta en stund att reflektera…
Det är så viktigt. Många gånger fastnar man och fokuserar på det dåliga, det som är mindre bra- utan att se vad man har omkring sig istället.
Har ni tänkt på hur ofta man får frågan ”Hej, hur e det?” och man svarar ”Jo tack det är bra, själv då?” per automatik. Gör ni också det?
Vad skulle hända om du tog till dig frågan och känna efter och inte bara svara på vad du borde eller vad som förväntas att svara?
Frågar någon om du vill ses eller ta över ansvaret för någonting (kan vara vad som helst, gå på AW, baka till något möte, gå något ärende, göra dittan eller datten, vara ansvarig för barnens klasskassa eller nån försäljning, you name it) – tänk innan du svarar. Orkar du med detta? Vill du det här? Finns det tid?
Du behöver inte förklara dig själv, tacka bara vänligt nej om det känns som att du inte grejar det just nu.
Du ansvarar för din tid och ditt mående. Och jag lovar- INGEN tackar dig för att du går in i väggen.
Det här har jag själv fått jobba med i hela mitt liv. jag har alltid ställt upp för allt och alla. Nu när jag lärt mig att man faktiskt kan säga nej så är det väldigt befriande, och bara göra sånt som man faktiskt själv vill göra.
Jag kommer att fortsätta svara ”Tack det är bra” ändå, jag vet ju det, jag vill inte tynga ner folk med något tråkigt, haha… Jag har alltid varit den positiva och det ska jag fortsätta med. Men jag ska bli bättre på att släppa in mina närmsta och reflektera.
Så befriande när jag frågade min kompis just denna fras. ”Hur mår du?” Och hon svarade. SKIT. Dumt att tycka att det var befriande, men så skönt att få förtroendet till det lite djupare. Förstår ni hur jag menar? Allt är inte alltid perfekt. man får faktiskt ha dåliga dagar fast många har det sämre.
Hur mår jag då?
Jo… helt ok på vissa plan och andra helt underbart.
Det känns som att jag har fastnat i ett vänteläge på något vis.
Jag har pausat mitt liv för att jag väntar på ett nytt kapitel i livet.
Det här med husförsäljningen exempelvis. Det är så stressande och tar på krafterna.
Där är allt på paus och det är jobbigt att vänta i ovisshet.
Snart har vi bott här i två år och inte en enda dag har gått utan att jag saknat ”hem.”
Vi hade en väldigt trög start med försäljningen och nu känns det äntligen att det har lossnat, att bollen är i rullning på riktigt i och med att vi sänker priset på huset och säljer en bit av tomten för sig. Som mäklaren tyckte från början.
Men vi är inte uppe på hemnet förrän vi har fått klartecken från lantmäteriet och det lovades under denna månad.
Jag försöker vända på detta och se vad jag faktiskt har här.
Ett stort underbart hus. Den är nyrenoverad och precis alldeles perfekt för oss. Bara att ha ett tak över huvudet. varmt hem med alla bekvämligheter man kan behöva. Barnen älskar friheten här och på tomten har dom allt dom kan önska sig.
Vi är friska, vi får vara tillsammans. DET väljer jag att fokusera på nu.
Jag älskar ju detta hus. Ändå har jag inte kunnat komma förbi den där känslan, att jag saknar hem.
Men nu väljer jag att fokusera på det fina, det positiva. Jag kan inte älta och ge det mer energi. Jag kan ändå inte påverka någonting just nu, förutom på hur jag själv väljer att se på saker och ting.
Allting kommer att ordna sig precis så som det är tänkt. Det är det jag får försöka ha med mig i det här. Allt kommer att ordna sig. jag ska njuta av detta så länge jag är här. Jag är tacksam för vad jag har. Jag ska sluta vänta och leva istället.
Är du precis där du vill vara just nu? Familj, boende, jobb, hälsa?
Om inte- Kan du påverka det? Fokusera på det då, handla istället för att älta.
Kan du inte påverka det? Släpp tanken och ge det inte mer energi.
Jag fick tipset att skriva en lista på 10 saker jag känner mig tacksam över just idag, och 10 saker som jag önskar mig/drömmer om.
Stort och smått, högt och lågt.
Testa det ni också.
Så mycket bättre och enklare att fokusera på det positiva. ♡
Man mår så mycket bättre då.
Hur mår DU?
Jag tror att vi har en spännande tid framför oss nu, bara bakom hörnet 😉
Det är nog helt enkelt en fråga om körkort !!!
Om du hade körkort och ett fordon så skulle nog mycket lösa sig…….
Yvette- Så trött på denna kommentar… så där ”helt enkelt” är det inte. Det skulle lösa några saker men långt ifrån allt. Förstår att det är av välmening men ni som inte känner mig vet inte.
Du skriver så äkta och gripande! Viktigt ämne att prata om. Uppskattar din blogg mycket!
Anna- Tack snälla?
Så fint du skriver Satu, blev lite rörd. Uppskattar din ärlighet här i bloggen och beundrar din förmåga med pennan. Du är fantastisk på att skriva, uttrycka och formulera dig. Kramar Nina ❤
Jag vet inte om min kommentar inte kom med men jag skrev just att jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag trivs inte heller, har inte gjort det på flera år i det här huset (radhus), mer än 5 år har jag längtat bort och det har tagit så mycket energi. Men nu vet jag inte vad som hände, jag landade det senaste året. Känner att jag kan bo här tills jag hittar något drömboende där jag vill bo..
Tack gumman för dina fina ord, jag känner mig inte som en powermamma ibland, känner mig snarare som en slagpåse som ska ta så galet mycket. Jag håller med, jag säger också att jag mår bra fast jag inte alls mår ok. Men man vill inte belasta andra med sina knäppa saker.. Men ibland vill jag bara kapa blogg, sociala medier och gömma mig.
Ha en fin dag <3
Så bra inlägg. Känner igen mig såå mycket i det du skriver. Av olika anledningar har vi flyttat runt mellan olika städer måånga ggr och det är så psykiskt påfrestande att inte känna sig hemma och att livet står på pause. De senaste flyttarna har jag inte ens orkat engagera mig i att bygga upp ett nytt liv där med socialt nätverk osv när vi vet om att man ska flytta igen. Min man verkar dock ta det så mycket enklare då han lever i framtiden och fokuserar på att nå sina/våra livsmål. Nu har vi äntligen köpt hus i den stad där vi vill etablera oss och det är såå skön känsla. Jag mår bättre psykiskt och lever mer i nuet och att bygga upp ett nytt liv i denna stad.
Det är en konst, att glädjas åt det man har och inte sörjs det man saknar.
Jätte fint inlägg!
Absolut tänkvärt, tycker mycket om att läsa dina.blogg inlägg.
Sitter själv i soffan med mitt 7 barn, bara 10 dagar gammal , och barnen är i säng trots att alla inte sover 😉 och njuter när man får sig en tankeställare av dig och inser hur mycket man har att vara tacksam över.
Fortsätt skriv o berätta om er vardag det ger så mycket energi till mig. Och säkert andra också. Tack Satu för en fin blogg!
åh fina du, du har rätt i allt du skriver. Jag svarar också alltid, ”jo då det är bra” men det är för att jag tror de flesta som frågar ”hur är det” egentligen bara frågar av vänlighet, inte för att de har tid och ork att lyssna på ”nä det är inte bra för att……”
Som du skrev, jag vill inte heller tynga ner någon med mitt..
Det låter inte som en kul grej att vänta på den där mätargrejen. Hoppas det lossnar snart så att ni kan fortsätta med letandet av ett ”hem”. Jag vet EXAKT hur du känner, för precis så har jag känt här i radhuset i 6 år, det släppte lite det senaste året men längtar fortfarande bort från två våningar och trapporna, vill ha mitt hem på ETT plan. Men det får komma längre fram.
Tack för dina fina ord. Har knappt känt mig som en powermamma för jag hinner inte ens reflektera allt jag gör.. Men tack för att du uppmärksammar.
Har tappat motivationen att blogga pga annat också.. usch det är mycket ibland.. vill bara börja om på annan blogg, annat håll, nollställa allt…
Kram finis
Word. ??