My Baby Dolls

Tar en liten sittpaus mellan all rensning och packning här hemma.
Jag går igenom skåp och lådor i ett rum och går in i ett annat och då har Kevin och Celina ”lekt” där inne så det skapar bara ännu mera oreda. 😀
Som precis nyss, fixade lite inne i mitt och Andres sovrum och kom ut till vardagsrummet där alla kuddar, filtar och diverse leksaker ligger i högar på golvet. ”Vi leker mamma!” säger dom små så oskyldigt och åker kana från soffan och hoppar på kuddarna. Jodåsåatt…. Har man inte att göra så fixar barnen det 😉

Häromkvällen gick vi igenom pärmarna som jag skrev när jag var gravid med Nicole, Vanessa och twinsen- innan bloggen fanns.
Tänk att jag började skriva som en blogg år 2006 när vi beslutade att starta våran bebisverkstad,
Lite jobbigt och känsligt att läsa om hur allt var då, när vi försökte få vårat första barn, all den mörker och hopplösheten jag kände.

De stora barnen älskade att titta på sina pärmar, dom skrattade åt alla bilder och texter.
Att skriva har följt mig sedan jag var jätteliten. Har alltid haft ett behov av att få skriva av mig, först var det dagbok när jag var liten, sedan så var det i Word dokument på datorn som jag sen skrev ut, klistrade i bilder och andra minnen och skapade alla dessa pärmar med minnen. Sen övergick det till en blogg.

Hur det än går med bloggandet kommer jag aldrig att sluta skriva. Vare sig det blir offentligt såhär som det är just nu- eller bara för mig själv/familjen. Det finns för och nackdelar med de båda.

På sistone har jag tänkt mycket på just bloggandet. Jag märker att under senare år så har jag valt att inte vara lika personlig i mina åsikter i mina känslor och med mina upplevelser offentligt.
Jag har lärt mig kanske den hårda vägen att ju mer man ger av sig själv desto mer sårbar blir man.

Det handlar inte om att jag inte kan kritik, utan det handlar om att allt jag skriver och för den delen inte skriver blir jag granskad och ifrågasatt, att varje ord jag skriver får jag tänka en extra gång till ifall just det inte kan tolkas på fel sätt.
Att hela tiden välja sina ord och tänka på vad kan jag dela med mig av och vad ska jag utesluta- för att skydda mig själv, men mest mina barn, min egna familj.

Jag vill bara inte tappa det där som jag alltid förut haft. Att kunna fånga upp, förmedla en känsla.
En blogg där man kan känna igen sig själv utan att bli dömd. Att man lämnar bloggen med en ”good feeling.”

Nu blev det mycket babbel, sorry- inte planerat. 🙂
Hade faktiskt tänkt skriva något helt annat, men ibland svävar fingrarna iväg på tangenterna.

Ibland kommer man in i en svacka antar jag, och just nu har ju inget speciellt hänt eller så. Bara jag som far iväg med såna tankar. 😉

Några bilder bjuder jag på ändå, fast inlägget blev inte riktigt vad jag tänkt mig 😉

På lite ärenden med minstingarna igår 🙂

”Kolla jag hjular!”
Och några från idag 🙂

Hoppas ni har en fin dag <3