My Baby Dolls

Torsdag redan, vart tar dagarna vägen?
Idag har jag haft med mig kameran inne på twinsens rum medans Celina och Kevin lekte. Kevin lekte tydligen kurragömma och gömde sig snyggt bakom sina händer 😉

”Bööö!” sa han när han kikade fram och Celina kiknade av skratt 😀

Jag kan inte fatta att den här gobullen fyller hela 2 år nästa lördag??
Min lille son håller på och blir stor. Nu när två-årsdagen börjar närma sig så har jag märkt massor av att en ny självständighetsfas är här. Eller trotsåldern om man vill kalla det för det.

Han är alltmer bestämd, testar ggränser och ryter ifrån ordentligt om någon tar en sak från honom eller ens kommer för nära ibland. Han har också lärt sig att säga ”Neee-ej. D u m m a!” (bra att lära sig från syskon…)
Han tar också leksaker från Celinas hand och när jag säger att han får ge tillbaka det så tycker inte han att det är nån vidare kul idé.

Igår bankade han till en spade i Nicoles huvud och när jag sa åt honom att så får man inte göra så hänger han med läppen som en hundvalp och slänger sig på marken och skrek ”aaaj aj ajaj!”
Drama, drama, drama… 😉

Många talar om trotsåldern, eller självständighetsåldern, som något negativt, men det är en mycket viktig period i barnets utveckling. Inte så jätte kul för omgivningen alla gånger, men på det här sättet lär sig barnet att hitta sin plats i familjen och utveckla sin inre röst, den som ska tala om henne/honom vad som är rätt och vad som är fel.

Kevin är fortfarande liten, men han vet t ex att man inte får slåss. Var vänlig men bestämd och förklara för barnet varför det inte kan göra det som det har lust till. Om du ofta ger efter lär sig barnet att trots lönar sig. Truuuust me.

Att utveckla självständighet och uthållighet handlar också om att upptäcka sin egen förmåga och talang och glädjen i att följa egna önskemål och behov. Och jag vet, ibland vet man inte riktigt hur man ska hantera alla olika utvecklingsfaser. När en fas slutar så påbörjar en annan en ny fas. Jag tycker att det blir värre ju äldre dom blir!
Det här som Kevin börjat visa- peace of cake mot vad våra större tjejer går/har gått igenom nyligen. Och Jonathan… cheez- Men mer om det i ett annat inlägg.

Jag vet, ibland önskar man att man hade en instruktionsbok som berättar vad du ska göra i alla möjliga situationer- och så går det supersmidigt och alla är glada och nöjda. Men verkligheten ser inte ut så. Det gäller att läsa av det enskilda barnet och försöka tänka rationellt och agera klokt (inte lätt alla gånger heller!) och bara rida ut stormen. Faserna går över och byggs upp till nya- som också går över. Men ni hajjar 😉

Men var stolt över att ha ett barn som vet vad det vill, men låt inte barnets trots styra in dig i situationer och beteendemönster som varken gynnar barnet eller dig själv.

Vilken trotsålder/utvecklingsfas tycker ni har varit den jobbigaste?

I det stora hela är Kevin väldigt lätt att ha och göra med. Lättast av alla vår barn, faktiskt. Oh shit det här får jag nog äta upp sedan… Men han är snäll och bara hänger med (oftast :-D). Ibland ryter han till, men som jag skrev, det är en naturlig del av utvecklingen. Mammas älskade gobulle.

Jag glömde berätta hans nya grej- svartsjuka.
Om något av syskonen sitter och gosar med mig, kramas eller något så blir han lite småsur och ska komma och krama mig också, och lägga sig i min famn- bokstavligen alltså tränga sig fram- fast någon annan är där redan. 😀
”MIN MAMMA!” säger han och ska prompt komma. ♡



Wiiwin mamma vill bara äta upp dig! ♡

He´s partner in crime.