My Baby Dolls

Nu har jag äntligen fått åka tillbaka till staden där min pappa föddes och växte upp. Stället där jag hört alla tokigheter utspelas. Porvoo- Borgå. Inte under några roliga omständigheter dock, för det var min farbror Tures begravning.

Vi installerade oss i Puuas hotellrum och gick ner till stan för att äta lunch. Och sen var det dags att åka mot kyrkogården.
Andres och barnen stannade och utforskade staden på egen hand, vädret kunde ha varit lite bättre förstås, det blåste nästan storm och det var kallt. Men det kan ju alltid vara värre. 🙂

Vi bytte om på hotellet och åkte iväg- jag min pappa och min bror.
Begravningskläder- jag fick ont i magen. Pappa och bror var så fina.

Precis som varje begravning så var det jätte jobbigt. Nån vecka tidigare hade min pappa frågat mig om jag kunde sjunga en sång som han och Ture brukade sjunga tillsammans: ”Vem kan segla förutan vind”. Jag trodde inte att jag skulle kunna.
När det sången började spelas i kyrkan blev det svårt. Det är svårt att se sin pappa ledsen också. Måste vara bland det svåraste som finns, att se sina nära och kära så hjärtskärande ledsna. Jag är glad att pappa, jag och brorsan fanns där för varandra. ♥

Den här begravningen var också jobbig eftersom min pappa, hans två bröder och några andra fick bära kistan och sänka ner den i graven. Hemskt. Han  fick sin eviga frid bredvid sina föräldrar, min farmor och farfar. Ett grav som jag inte minns mig ha besökt tidigare. Vi fick gå fram till graven och lägga dit en blomkrans som jag fick läsa högt.

Av respekt för alla inblandade så vill jag inte lägga in bilder från kyrkan här på bloggen. Släkt- ni som läser får mejla mig om ni vill ha bilder så skickar jag.
Efter kyrkan var det dags för en fika. En chans att få träffa släkten igen, prata och umgås.

Min kusin höll ett fint tal om sin pappa Ture. ♡

Syskonen Nordling. 2 saknas. ♡

Och en kusinbild, precis som på faster Gretas begravning några veckor tidigare…
Hälften saknas dock.

Farbror Hasse och Sebastian

Trots att jag och min farbror Ture inte ens hade kontakt, eller att vi ens knappt setts på en evighet så var han ändå min pappas bror. Han var också min Gudfar. En man som mina föräldrar omsorgsfullt valde, som höll lilla Satu i sin famn i kyrkan när jag döptes, och som lovade att se efter mig. Jag hoppas att han håller sitt löfte i livet efter detta. ☆

Fortsättningen följer om våran resa.